Möte med en lefvande begrafven landsman. Afrikansk idyll. En svart skönhet i full paryr. En gåta den icke sig lösa låter. Likt råttor i fällan. Det första lejon vi se vänder oss ryggen. Romantiskt afbrott i det mänskliga lidandets prosaiska legend. De sista stormstegen.
Vi säga för alltid farväl åt den gamla, rostiga ångare, som hjälpt oss hemåt så långa vägstycken, ty om ej slumpen fört den i vår väg hade vår Afrika expedition troligen ej försiggått så snabt, utom att vi möjligen i den hypervilda trakten emellan Lukugu och Angoscha floderna kanske kommit i tillfälle varda stekta eller kokta. — Nå, nå tids nog och rum tillfylles för att ännu hinna blifva uppätna, åtminstone råa.
Gungande i den klumpiga båten blicka vi något likgiltigt mot stranden, och de med blå, upphöjda streck tatuerade kua negrerna röra blott trögt på årorna.
Nigger farkostens styrman förstod emellertid att kvikt passa på en stor våg och, vipps där äro vi, fast i strandens sand. Roddarne hoppa ur och hala båten ett stycke högre upp.
Jag blickade omkring mig. En ej alldeles obetydlig flods mynning är i sikte. Några rödmenade eller hvitrappade hus synas jämväl. Ovilkorligen har ett af dem den portugisiska flaggan vajande högt mot det skimrande dunkelblå.
Negerkojor, några af en rätt respektabel utsträckning, ligga här och där, på ett ställe bildande en hel gata. Högre upp i en skogsdunge ser jag en stor arabisk "tembe" omgifven af en hvass pallissad. — I förstån mig väl. Emellertid komma några barn med korgar och utbjuda frukt.
Från fartyget tillhandlad "biskets" utgör i förening med frukten vår frukost.
En hvit man bärande på en stor hvit solskärm går forbi oss.
Den hvite mannen betraktar mig mycket noga. Han stirrar stint på mig, ungefär som man gör, då man vill "titta ut" folk från en salong eller en krog. Här, borta i Afrika, är man väl hvarken så kitslig eller så lätt uttittad, men i alla fall förargar mig hans gapande. Jag stiger upp, min kamrat med, och vi bereda oss på att undanbedja oss hans stumma, ihärdiga kritik af våra, i parentes sagdt, tämligen ruskiga figurer. — Då utropar plötsligt den hvite, i det han fattar mig om skuldrorna och häftigt ruskar om mig:
— "Gamle vän Tasso! är det värkligen du? Huru f—n har du kommit hit?"