Skulle jag vara ett fruntimmer kunde jag trygt skrifva, att jag höll på att få dåndimpen och i min häpenhet svarade jag ej annat än — "ja, säj det!"
Hvem denne vår landsman och min gamle bekante var lämna vi osagdt. Vare det nog då jag säger, att den stackars karlen försyndat sig här i världen många, många gånger oftare och djupare än sagesmannen. Ingen skall dock våga påstå att, huru svårt man än må hafva syndat, man icke skall kunna försona det; och idiot är den som altför skarpt klandrar en annan, alldeles glömsk af att han — eller med förlof hon — inför vår Herre säkerligen själf visar sig mer eller mindre "prickad." Glömmen icke detta, enfaldiga bakdantare, hvilka stoltseren, inbillande eder själfva vara bättre än andra; troende eder vara värda minst en miljon finska mark, ehuru ni gärna, utan den ringaste skada för fosterlandet, kunde säljas åt kannibalerna för en fallande kreditbiljett. — — —
Vännen ifråga, vi kalla honom X., hade genom oerhörda lidanden försonat sina brott, och att han, så fattig och sjuk han än var, uppbjöd sina sista krafter att bistå sina landsmän, länder honom väl icke till annat än heder.
Efter åtskilliga afslag var jag rent af tvungen taga hans hjälp i anspråk vid anblicken af den förtviflan, som bemäktigade sig honom hvarje gång jag nekade begagna mig af hans medvärkan i och för vår marsch till Mozambik.
— "Jag står på grafvens bredd", yttrade han "och den glädje slumpen beredt mig i sista stunden bör du ej undanhålla mig."
Ödets nycker och slumpens sammanträffanden synas på ett märkligt sätt ofta nog ingripa uti människolifvets gång.
Utan landsmannens mellankomst vete Herren om inte benen förbleknat och själen förflyktat någonstädes bland Nagul Ngombes måleriska höjder.
Landsmannen var uppeldad vid tanken på att äfven finnar, alldeles ensamma och utan alla resurser, vågat trotsa Afrikas ödemarker, vildar, koppor och feber.
— "Jag beundrar riktigt denne simple sjöman", utlät han sig om Simo Eskola.
Stackar S.E.! — Engång hemma i det kära fosterlandet skall du få skåda annat — en medlidsam axelryckning af någon egenkär ung magister, som tänker sig vara fosterlandets stödjepelare, eller ett ironiskt småleende af någon utlefvad sprätthök, hvars hjältemodigaste handling i lifvet varit att med spatserkäppen, stucken genom gallret, reta Högholmens isbjörn. Hvad din herre och följeslagare beträffar skola somliga högtbegåfvade och lärde af hans gelikar misstroget skaka på hufvudet, fulla af illusioner öfver sin egen nyttiga tillvaro på Opris.