Landsmannen utrustade oss således på det bästa och yttrade när vi lade oss till hvila sent om kvällen:
— "Huru angenämt det än vore för mig att hålla dig kvar, är det bäst för er att skynda i väg, så att ni icke försummen månadsbåten från Mozambik till Zansibar. Dess mer som jag är i tillfälle att gifva er en vägviserska"…
— "Vägviserska?" afbröt jag förvånad.
— "Ja — en kvinna", återtog vännen småleende, medan en lätt rodnad färgade hans insjunkna, bleka kinder.
— "Hon har varit mitt faktotum, ja alt i allom under de två år jag vistats här som agent, och då jag nu råkat dig och inser att jag icke har länge mera kvar här på jorden, önskar jag gärna se henne så säkert som möjligt, medan tid ännu är, sänd tillbaka hem. Hon är nämligen från Mozambiks omnäjd, dotter till en gammal höfding, från hvilken en skurk till portugis engång röfvat henne. Hennes man och tvänne barn vänta nog otåligt. Arma kvinna, hon är nog i valet och kvalet mellan att öfvergifva mig och längtan efter sin fäderneby och sina barn. Jag har emellertid öfvertalat henne, till och med befalt henne att ledsaga dig igenom skogarne."
Underliga saker försiggå sannerligen på vår jord, för att icke säga gräsliga, vidunderliga…
Skulle detta nu varit en hvit kvinna, så hade historien förefallit hemsk nog, men Nahakwa var svart och — vanan blir halfva naturen — jag såg saken i svart. Efter alt hvad jag redan hört, sett och erfarit om slafhandeln, tykte jag att Nahakwas öde tedde sig ljust nog, i bredd med månget annat svart fruntimmers, hvilket aldrig i världen skulle hafva drömt sig hem igen, efter att engång hafva kommit på slika vägar — och i godt sällskap till på köpet…
Medan S.E. låg utsträkt på en matta i det mellersta af vår landsmans tre rum i hans arabiske principals tembe och snarkade, dess högre, ju hårdare de tunga regndropparne föllo ned på taket af tunn zinkplåt; medan en mkua yngling sysslade med den lilla ljusgrå vindthunden af afrikansk ras, "Muhlah", som i morgon bittida skulle åtfölja sin herskarinna Nahakwa; medan elden i den vida dörröppningen till förstugan kom den hårda veden att spraka och knäppa; medan tekitteln sakta puttrade och det urgamla arabiska vägguret enformigt pickade; medan vinden då och då tjutande hven om stolparna och knutarna ute på den tillstängda gården, ackompanjerad af någon häftig regnskur och äfven af blixt och dunder; medan enstaka rop från det på höjden belägna, omgärdade stora huset obehagligt afbrötos af hyenors skall eller en gets bräkande; medan jag satt hopknipen på den låga divanen i förrummet, med ögonen fästade vid den ojämt flammande eldbrasan på marken vid utgången och med öronen lyssnade till landsmannen, som med svag, dämpad stämma lärde mig — resignation; medan jag mer och mer försjönk uti grubbel öfver alt hvad jag genomlefvat och funderade på hvad som alt ännu skulle vankas, så vekos plötsligt dörrgardinerna af palmbastfibrer, som skilde oss från det inre rummet, åt sidan, och en högväxt smärt negress, insvept i hvitt bomullstyg, fästadt med en knut öfver ena axeln, trädde in. Hon var omkring tjugofem år gammal, hade blå, halfmånformade tatueringar på pannan och kinderna fulltecknade med blå, upphöjda streck. Hon bar stora röda korallringar i öron snibbarna, ett bredt silfverarmband om ena handleden och en tunn spiraltråd af koppar, löpande ett tiotal hvarf kring hvardera fotvristen. Det var Nahakwa!
Hennes stora, brinnande ögon gåfvo mig en hastig, skygg blick, hvarpå hon med en ödmjuk åtbörd satte sig ned på marken vid landsmannens fötter. De samtalade en stund på en mig obegriplig dialekt — antagligen mkua-sahili. — Kvinnan fattade flere gånger med tårdränkta ögon landsmannens hand, och äfven han foreföll mig ganska upprörd, då han sent omsider relaterade för mig om Nahakwas tillgifvenhet för honom, huru han räddat henne från slaftransport kedjan och huru hon ömt vårdat honom hela den tid han vistats här och många gånger räddat honom genom sin kännedom om förhållandena och negrernas plägseder vid affärströftåg i det inre.
— "Emellertid", bifogade han, "måste hon bort. Mina dagar äro räknade och Gud vete hennes öde efter mitt frånfälle. Hemma är hon dock säkrare."