Stackars karl, han hade blifvit själfuppoffrande ända till ytterlighet efter ett egoistiskt lif.
Jag gjorde ännu invändningar, men förgäfves. Då han stod fast vid förslaget, bad jag honom säga henne, att hon skulle räkna på mig "som på en hvit" men tilllade försiktigtvis: "och som på en gentleman."
Vi drucko vårt te och lade oss att sofva.
Solen stod redan högt på firmamentet andra dagen, innan vi kommo oss i väg. En stark blåst, som dånande vräkte bränningen mot den sandiga stranden, och en delvis mulen himmel mildrade dock hettan och vi begynte vår stormmarsch till Mozambik, sedan jag förut hållit ett tal till S.E. och tagit löfte af honom att bemöta Nahakwa med skyldig respekt.
S.E. — gubben fattig — strök helt belåtet sina stora mustascher hvar gång jag nämde honom "gentleman och hvit", men hans stora, ärliga blå ögon fortforo att blicka fram något skalkaktigt, hvilket ingaf mig ej liten oro.
Emellertid bar det i väg för alla tre med vindthunden som avantgarde.
Jag måste uppriktigt säga: svårt är det att skiljas, synnerligen under de omständigheter som landsmannen och jag befunno oss uti. Vi gräto bägge — ja allesammans, utom vindthunden. Tvänne bref har jag sedermera skrifvit till honom, men något svar har jag ej fått. Han var så tärd af sjukdom, att han väl ej lefver mera. Jag bönfaller att läsaren-landsmannen med mig önskar frid, försoning och förlåtelse öfver hans stoft, om han är död, lättnad i plågorna, om han lefver — annat kan ej jag, ej häller den mest vekhjärtade läsarinna tillgöra för honom. De indisk-arabiska köpmän, hvilkas agent han var på orten, sörja nog för resten.
— "Lefve Finland till domedag" — voro denne vår fjärran vistande landsmans sista ord, som trängde till mig, där jag från toppen af en kulle tillvinkade honom mitt "adjö" med den af honom mig förärade stora, starka palmfiberhatten.
Den som icke tröttnat på att ögna genom skildringen ända härtill, lär väl erkänna att det för en tid af icke fullt ett år varit äfventyr nog, mer än tillfylles; men hvad väntar oss icke de närmaste tiotal dygnen emellan Matla och Mozambik! Makua folket är vildsint och uppretadt af det elände, som den skändliga slafhandeln alstrat ända bort till Zambesi, Nyassa och Tanganika sjöarne. För ett par decennier tillbaka formligen upprefs den mänskliga existensen från rötterna i dessa trakter genom Almakajungas, Tippo-Tibs, Buschiris och andra slafhandlares handtlangare. Lejon, som nära på försvunnit, läto åter höra sina rytanden ibland lämningar efter nedbrända byar. I flodbäddar lågo uppsvälda lik och öfver alt i skogar och bland blommorna på ängar hittades gulnade, flitigt gnagade benrangel och kotor efter människor. Jo det går skönt till här i världen!
Alla främlingar äro fruktade eller hatade, hvilket är detsamma. — Portugisernes krigskorvetter kryssa upp och ned utmed kusten, och så långt ett bombardement värkar har befolkningen en viss försyn. Norrom Mozambik ända ned till stranden lär den vara mordiskt stämd. Sedan den internationella förföljelsen mot slafhandeln omöjliggjort trafiken sjöledes, har en stråt blifvit öppnad ini landet igenom skogen, på ett visst afstånd från kusten. Denna slafväg med sina små krumbukter, kurragömmor och genspångar lär, sorgligt nog, fortlöpa i en räcka ända upp till Kap Gvardafui vid Bab el Mandeb. Vid tillfälle förrinner den likt ökenfloden i sanden för att oförhappandes ånyo dyka upp på passlig tidpunkt, vid lämpligt ställe.