I denna långa slafgata utmynna på behagliga platser de stora "tvärgator", som gå tvärt genom kontinenten.
Utmed långgatan var det som äfven vår lilla trupp gjorde sin frammarsch. Endast man håller ögon och öron öppna är slafstråten den säkraste vägen, ty man råkar sällan annat lefvande på den utom slaftransporter. Byar ligga icke i närheten och såväl elefanter, antiloper som rofdjur tyckas sky den hemska kommunikationsleden, — de senaste väl för arabernas långa musköter, som träffa bra.
Huru skall jag nu rätt beskrifva veckans äfventyr och vedermödor samt dess emellanåt tragikomiska eller helt humoristiska pointer?
Godt! Först sprang "Muhlah", vindthunden, med sin spetsiga nos vädrande åt höger och vänster. Sedan gick Nahakwa med en försvarlig börda på hufvudet, men likväl lätt och elastiskt. Jag vandrade henne tätt i spåren. Därefter vaggade S.E. tålig, men surmulen. En värdig afslutning bildade par makuamän eller kvinnor, som af Nahakwa antogos som bärare för hennes medförda saker och vårt proviantförråd.
Vägen slingrade sig igenom landskap af den mest växlande skapnad. Böljande slätter med en ensam grupp af palmer på toppen af någon kulle; ett enstaka jätteträ, eller någon fikus eller sykomor; ibland en lång rad af något slags tropiska popplar — pinier — hvilka bildade alléer dem man skulle kunnat tro vara planterade. Här och där smärre flockar af antiloper. — En art af respektabel storlek har utomordentligt långa korkskrufformade horn, som ligga i samma plan med hufvudet, annars liknar den vår nordiska vildren. Damgazellen ser man också till. En gång om kvällen blickade solen eldröd fram emellan de digra molnen och visade oss fyra giraffer, hvilka kvartettmässigt stodo emot hvarandra i skydd af ett stort trä. Hiskliga roffåglar — gamar eller örnar — kretsade ofta högt uppe i skyn öfver våra hjässor.
Västerut höjde sig landet ständigt i afsatser, den ena platån öfver den andra, med gredlinblå bärgsryggar eller enskilda spetsar i fonden. Då solen reflekterades emot dessa bärgväggar, skimrade de i alla regnbågens färger. En annan gång föreföllo de kolsvarta med gnistrande hvita eller röda fläckar — vatten, nakna porfyreller granithällar?
Österut, mot indiska oceanen, var utsikten, då marken oafbrutet sänkte sig, vidsträkt, ehuru vi, som begagnade slafvägens "skymundan", mest vandrade uti de tropiska skogssnårens dunkel.
Inga människor hade vi sett till, då vi efter fyra, fem dygns marsch slogo läger vid Makopus strandbädd. Bärarne från Antonio-Matla eller Mtatli skulle härifrån vända åter till Paroputo. Den ena af dem var en yngling, den andra en groflämmad kvinna, någon väninna till Nahakwa.
Uttröttade af det växlande solbaddet, störtskurarne och den hastiga marschen utan halter, som kom oss att flämta och svettas, kastade S.E. och jag oss utan vidare ned på en sandplätt, med våra filtar kastade öfver oss. Jag väktes midt i natten af S.E. Eldarne på hvardera sidan om oss hade nästan slocknat.
— "Hvad nu?" — frågade jag yrvaken af S.E. på finska.