— "Vi äro ensamma. De hafva gått ifrån oss."
Jag reste mig och ropade ett par gånger "Nahakwa", men fick intet svar.
Nahakwa, hennes väninna, ynglingen, vindthunden, effekterna och proviantlådan — alles war weg.
Ah du lieber Augustin! Där stodo vi och gapade i skumrasket på hvarandra, med våra filtar i handen.
Tystnaden bröts af S.E., som lugnt tände eld på sin pipa och i en sarkastisk ton yttrade:
— "Nog märkte jag redan i temben, att det var likasom litet samförstånd emellan Nahakwa och den där ynglingen, som tjänade med henne hos 'Juhani herra'."
Gåtan blef aldrig och blir väl aldrig löst. Om Nahakwa utan oss fortsatte vägen till sin hemort, om hon återvände till vår landsman i Djunga eller lät enlevera sig af ynglingen — därom kan jag icke gifva någon upplysning.
Äfven jag tände på min snugga och så inväntade vi daggryningen, lyssnande till den lilla flodens sorl och brus, där den ilade halft undanskymd af det täta löfvärket och bredbladiga vattenväxter hän ned till oceanen. Moskitos surrade obehagligt och stucko oss obarmhertigt. Några kolossala flädermöss skuro vinklar i luften ofvan oss. Just innan solens uppgång öfverhöljdes vi af ett hällregn, åtföljdt af åska och tallösa blixtrar, hvilkas sken emellanåt upplyste platsen så att man kunnat läsa, skrifva och — räkna tänkte jag — jo — räkna galet.
Falska beräkningar återigen! Jag kan då icke räkna rätt märker jag.
Nahakwa hade jag hyst en sådan sympati för, och nu hade hon lämnat oss i sticket.