Och vännen landsmannen, som sagt henne vara trofast som guld. Så där mycket är guldet värdt! — Lyckligtvis hade vi placerat våra bössor och väskan med patroner, några skorpor och "taskumatti" i en tät buske, där vi vid dagsljusets infallande till vår glädje funno dem orörda. Vi skuro oss ett par långa käppar, aftogo oss våra våta kläder, hvilkavi fastbundo vid käpparnes smaländor, fastade de äfven genomblötta filtarna löst om skuldran och så satte vi oss i rörelse enligt kompassnålens anvisning.
Det blåste friskt emot oss, flanelltröjan och benkläderna fladdrade från ändan af käppen, filten bildade en half luftballong på ryggen. Iklädda endast våra hattar och skor, med bössorna öfver axeln, tågade vi fram i adams-dräkt, två hvite negrer…
Det kändes helt uppfriskande att sålunda i afrikansk baltoalett promenera långs den dunkla svala skogsvägen, synnerligen som blåsten och dagsljuset skrämmer bort moskitos. Vi skulle emellertid icke gjort så, ty innan solen sjönk hade vi blifvit tvungna intaga par tre gröpar kininpulver mot den feber, som efter genomvadandet af en liten sumpig däld kom magen att värka, knäna att darra och tinningar, nacke och hjässa att bulta, sticka och glöda liksom man skyfflat glödande kol i hufvudet. Ögonen brände och slutligen sågo vi föremålen omkring oss dansa likt Macbeths häxor, vålnader och troll, raketter och stjärnor lyste och fräste i ett beckmörker, hvari slutligen midtibland skyhögt skummande böljor "Den flygande Holländaren" seglade rakt på oss, under det att en faslig svafvellukt ville kväfva vår andedräkt… Någonting slet och rykte uti våra ömma kroppar och… En öfverraskande syn framstälde sig för våra blickar, då vi återvunno vårt förlorade medvetande. Vi lågo bredvid hvarandra i ett trångt mellanrum emellan tvänne ovanligt höga, aflånga negerhyddor. Himlen var molnfri och stjärnor blinkade vänligt ned. Ett förfärligt oljud uppfylde rymden. Slag på trätrummor, tam-tams, mpafunäfverlurar och skrammel af hvarjehanda slag ackompanjerade ett enformigt tjutande, än dämpadt, än stigande till gälla utdragna skri, oktaver högre än höga C och till och med otänkbara för själfva en operas hjältetenor i det moment första älskarinnan kastar sig i hans armar.
Gamla gossar, vana gossar!
Vildarne hade tydligen kommit öfver oss på vägen, där vi lågo i vanmakt, och släpat oss till sin by.
Landsmannens varningar att besöka infödingarne, hvilka äfven voro misstänkta för kannibaliska plägseder, for mig i sinnet och jag delgaf S.E. mina farhågor.
Jublet vi hörde kunde möjligen vara en glädje och tacksägelsefest till anden Mzimu eller Maluku för den present han gifvit medborgarne i Nagulue.
"Paras mennä karkuun, ennenkuin ne p—t saavat meidät kiinni ja kentiesi pistävät meidät kattilaan" — menade S.E., och jag instämde fullkomligt.
Det var emellertid lättare sagdt än gjordt. Då vi skulle resa oss, nekade ben och armar att göra den ringaste tjänst.
Till all lycka upptäkte vi snart en hög af saker ett stycke närmare grändens öppning. Det var våra effekter dem de tanklösa negrerna icke bekymrat sig om att placera längre undan för oss.