Jag kraflade mig till sakerna och fick omsider fatt i kognakskantinen och kininpåsen. En nypa kinin och en duktig klunk af den goda franska kognaken fick oss på benen, och med ansträngande af all vår viljekraft lyckades vi äfven kläda på oss flanelltröja och benkläder. Gripande våra rostiga bössor och väskan begynte vi vackla fram utmed gränden.
Vi kommo lyckligt till slutet af gången, men där stälde ett gärde af taggig mimosa och andra likartade växter en oöfverstiglig skiljemur emellan oss och friheten, lifvet och utsikten att vid soluppgången hackas till kalops.
"S—a p—e" — utbrast S.E. förtviflad. Plötsligt fick jag en idé.
"Vi bryta oss in genom den sköra husväggen, och sedan få vi se."
Ingen tid var att förlora, och som vildarnes skrål fortgick, lyckades vi, så svaga vi än voro, att praktisera oss in i huset. Jag tände eld på en vaxsticka och såg att vi befunno oss i ett nästan tomt rum af mindre dimensioner. En hög majsax och manihokrötter, några surmjölkskurbitser och ett par spjut utgjorde hela bohaget. Ett halft dussin jättestora råttor begåfvo sig på flykten vid antändningen af en ny vaxsticka. Detta var tydligen skafferiet. Nu höllo vi en kort öfverläggning, sittande på hvar sin stora kurbits och med den laddade bössan mellan knäna. Att gå ur huset och rusa ut var icke rådligt. Byarna i skogen äro bygda i ellipsform, hafva en palissad af taggiga växter, och utgångarna tillbommas noga till natten. Tända eld på byn — vi kände hvardera motvilja häremot och hade föröfrigt icke klart för oss följderna.
Med feber i kroppen, värkande hufvud och en torr, brännande strupe är man så lagom "hittuger" af sig, hvarför vi äfven väl en timme sutto på våra kurbitser utan att varda klokare därför. Redan hade vi hört stämmor och steg utanför och med darrande händer fastare gripit om bössorna, då det infernaliska stojet på bygården afstannade för en gets ängsliga bräkande och ett ändlöst kackel af hönsen. Strax därpå ett mullrande rytande.
"Lejon, Lejon, Zimbu, Zimbu", ljöd i korus och man tyktes allmänt rusa till utgångsporten. Skyndsamt utdrucko vi den sista kognaken samt smögo oss ut, äfven vi, färdiga till handling, så godt krafterna tilläto det. Vårt uppträdande vållade rop och skrik, men då några nya rytanden förnummos, lyckades vi i villervallan komma utom stängslet.
Kastspjut, eldbränder och stenar haglade genom luften såväl mot oss som mot lejonet i samma fart.
Knapt hade vi stannat för att hämta andan vid skogsbrynet, innan vi i dagens första ljus upptäkte en gul, rörlig massa, som snabt rörde sig ett stycke framför oss. Det var lejonet med en stor svart get i gapet. Djuret stannade, vände det enorma lurfviga hufvudet emot de i fjärran stojande och gestikulerande vildarne, uppgaf ett dämpadt morrande och var med tre å fyra väldiga språng försvunnet i skogssnåren.
Jag kände mig bättre. Grannskapet med djurens konung i dess fulla odresserade frihet måtte satt blodet i så starkt omlopp, att en stor del af feberbacillerna dödats af strömsättningen. En osläcklig törst plågade mig däremot förfärligt. S.E. var likblek och stapplade, hvarför jag öfvergaf tanken på frammarsch i dag och i stället, stödjande honom, sökte upp åt oss ett gömställe bakom en liten bäck uti en urholkning i marken. S.E. insomnade strax tungt, efter att hafva druckit litet vatten, och jag satte mig nedhukad till vakttjänstgöring. Dagen var klar. Solen steg alt högre och värmen blef tryckande, äfven där vi befunno oss i skuggan, i urholkningen. Också jag somnade in. Ingenting hände oss till all lycka. Efter en fem å sex timmars stärkande sömn vaknade vi med friskare kropp och bättre humör. En liten flaska kamfersmixtur slukades per hälft och så skulle vi begifva oss i väg, då vi till vår fasa funno att S.E:s bössa var försvunnen. Oförklarligt var det, såvida ej mannen i feberyrseln omedvetet förlagt den. En timmes sökande ledde ej till något resultat. Våra filtar hade också gått förlorade. Det oundvikliga är icke värdt att sörja öfver. Som vi gingo och stodo begåfvo vi oss i väg med god fart. S.E. fick min bössa och jag nöjde mig med min gamla pröfvade Colts revolver, ett minne från äfventyren i Kapkolonin ett halft år tillbaka i tiden.