Den sista veckans stormiga väderlek hade slagit om och en djup tystnad rådde i dalgången mellan Nagulues från Ngombe högland utskjutande höjder.
I nordväst bakom höglandet reste sig några blågrå bärgtoppar med tvära, i zigzag gående konturer. Dessa fjälltoppar uppstiga från Lomwe beryktade alpland, bebodt af yaofolket och i hvilket sjön Nyassa-Nyassa ligger inbäddad.
Slafvägen hade tjänat som stråt åt frie finske män… Frie finske män — hvad pratar jag för galimathias?
Landsmannens sorgsna, insjunkna skepnad, den stolta negressen Nahakwa och hennes vindthund, febern, trasslet i byn och lejonet, den längs slafvägen altjämt återkommande synen af mänskliga skelett och benknotar — "cela suffit" skulle man tycka, men nej, ännu vänta oss pröfningar, innan ödet tillstädjer oss bulta på det berömda generalguvernörsresidenset Mozambiks portar.
Vi hafva traskat öfver en vecka "immer vorwärts" och kanske när alt går ikring med bättre tur än mången annan — på andra ställen af Afrika, ty denna vackra, men osunda och moskitosuppfylda kust af Afrika uppvaktas sällan af hvite resande.
Den dag som är, är den törhända mindre känd än flere länder i det innersta inre af kontinenten.
En skön morgon upptäkte vi, där vi luffade längs kammen af en ås, talrika byar med husen ordnade i gator och gränder och en ovanligt stark folkrörelse, så vidt man kunde urskilja på det långa afståndet.
Huru intressant att få aflägga ett besök hos konungen, få veta hans namn, studera folkets natur, väsen och grad af kultur, taga reda på om de brukade äta upp hvarandra! Bah — mitt öde var endast att samla minnen, om lyckan är god reta upp forskningsbegäret hos någon lyckligare lottad, kompetentare landsman. — Emigration till denna näjd kan ej komma ifråga för klimatets skull. Själfvaste Central Afrika är sundare än det giftiga Guinea och Mozambik.
Hurudana märkliga trädartade ormbunkar! Hvilken oändlig mångfald af insekter! Fjärilar stora som små fåglar och fåglar ej mycket större än getingar. Ett slags "Crocodilus minor" och otäcka iglar och argsinta platta vattenormar. Pelikaner, marabu-storkar och gamar, papegojor och apor, och apor, och apor. — Huru gärna hade jag ej tagit allesammans — ja en flodhäst, en rinoceros och ett par giraffer, kanske en hel elefant med mig och placerat dem i Helsingfors djurgård till hopens begapande — en otvifvelaktigt dock mycket lärorikare och nyttigare sysselsättning, än att slå absolut dank eller gå omkring i timtal och narra sig själf eller någon stackars flicka. Ack — jag hade blott en blomma — protea argentea — med mig som ett litet minne; dock äfven "Silfverbladet" gick sedermera förloradt på vägen. Jo — min hälsa strök jämväl på denna afrikanska rutsch och det är ju äfven ett minne, ehuru något fatalt.
Emellertid tågade S.E. och jag framåt så godt vi förmådde. En afton hade vi lyckats "öfverkomma" en fet gås och på morgonen hade jag — med vinchester kula — skjutit ett pärlhöns. Maten är halfva födan, äfven utan helan, halfvan och fisksupen, och vi kände oss jämförelsevis krya. Endast vår toalett begynte ingifva oss svåra bekymmer. Ännu en vecka och vi skulle hafva blott skinnet att pryda oss med. Jag stoltserade redan vägen framåt i ett par trasiga skor och — kolt — en röd flanellsjacka, medan kamraten hade en stor ylleduk om halsen och en vicehäradshöfdings, en min väns, grå yllekalsonger om nedre delen af sin korpus. Inte voro vi sorgsna för den sakens skull. Kläder är icke värsta sorgen i Afrika och själfva kärleken hvilar därstädes ej häller på pälsbrämad kappa, utan är fullt tillfredsstäld med en ny, vacker bomullsnäsduk.