S.E. tykte att vi snart borde anlända till Zansibar eller — Bombay, medan jag åter fruktade för att vi aldrig ens skulle hinna Mozambik.
Det var solsken och vackert väder, fåglarna kvittrade och aporna hoppade lustigt i trädens kronor. Denna vandring på den torra, glest skogbevuxna mon — en furomo var det ej — skulle egt sina behag under intrycket af den vidsträkta utsikten ostvart, där vi redan oroligt undersökte horisonten, om den "blåa randen" händelsevis ville yppa sig; denna vandring, under hvilken man befann sig ensam med naturen, hade varit behaglig nog, om vi ej lidit af en så att säga akut och stationär hunger och törst. Då och då var man väl i tillfälle läska sig med något vildt plommon eller en mangoe, men en ansträngande promenad retar aptiten, synnerligen efter genomgången febersjukdom, och det hade ej alls varit oäfvet att åter kunna "kuppa" en kalkon eller skjuta ned ett pärlhöns — men nej det bestods icke.
På ett ställe vädra vi en källa och njuta af dess klara, ehuru något ljumma vatten.
Tankarne surrade rundtom, dock alltid med den bestämda medelpunkten: Mozambik.
Vi vandrade och vandrade utan något som hälst dån af klackar, ty vi gingo numera barfota. På mitt hufvud tronade den sista resten af en fordom ståtlig panamahatt, medan adjutanten fick nöja sig med en af en hvit skjorta förfärdigad "tavallinen piikan huivi".
Högligen mystiska halflågo vi i skygd af några aromatiskt doftande med otaliga röda och hvita blommor betäkta buskar. Vår tobak räkte jämt och nätt till en sista pipa. Också tändstickorna voro lätt räknade. Jag blickade hän mot en hop sandstenar, vid hvilkas fot en förbittrad drabbning som bäst pågick emellan trenne särdeles från hvarandra sig skiljande arter af släktet Formica eller Myrmica. Ett långt led af medelstora svarta myror anföll med ursinnigt raseri en skock ljusbruna, nästan ljusröda myror af, tykte jag, nära en centimeters längd, försedda med en uppsväld, grof bakkropp. En oräknelig skara diminutiva myror föreföllo hålla ett med jättarne. Ett par skalbaggar af ett osympatiskt utseende rände af och an ibland myrorna, ytterligt uppretade och nervösa. Öfveralt skall man nu också slåss och vara nervös.
Men hvad är det? Uppför den slingrande gångstigen till vår sandås trefva under skratt och tonerna af något slags pipande flöjt fyra unga svarta damer. Att de tillhöra "ståndspersons klassen" kan ses af de skynken de bära kring länden, ty det täcka könet, som tillhör "plebsen och packet" — hvad dessa ord nu egentligen månde betyda föröfrigt — altnog fattigt folk går här i landet utan vidare påhäng. Äldre förståndigare karlar omgjorda sig dock med en skinntrens.
— "Skola vi inleda bekantskap?"
— "Naturligtvis. Kanske de skaffa oss mat" menar S.E. "Vi ha haft det lugnt nu några dagar, så vi kunna ju igen stå en dust."
— "Fasa, maza, misi, rizi, uyngwe, sennoritas, ladys" — tillropade vi flickorna så snart de hunnit upp på platån. Ett samfäldt anskri af bestörtning och ett, tu, tre voro de unga misserna åter nere i dalen. Den sista formligen rullade sig ned.