Resoluta karlar, som vi voro, räkte det icke många ögonblick innan vi reste ned samma väg och nu begynte på den lilla slätten en kapplöpning. Det gälde få tag i någon af dem, förrän de hunno skogsbrynet på sluttningen midt emot. Aldrig hade vi dock fått fast våra sköna, om ej den älsta och klumpigaste af dem hade snafvat och i nästa minut blifvit uppfångad af tvänne tvåbenta lejon.
Märkvärdigt nog sade flickan ej ett ord. Om det var stolthet eller förskräckelse, som förlamade hennes tunga, kunde jag icke afgöra.
De andra töserna hade försvunnit i snåren, antagligen höllo de nu därifrån utkik och hade möjligen någon af dem sprungit hem till pappa, mamma, bröder och fästmän för att hämta hjälp.
— "Ska' vi släppa henne", yttrade jag något rådvill.
— "Nej", svarade S.E., "hon ska' skaffa mat och visa oss genaste vägen till staden".
— "Well", — återtog jag, "men nog är jag tillräckligt gentleman för att icke länge mera stå och hälla fast det stackars barnet på detta sätt" — den unga kvinnan var högst femton år. —
— "Well" — genmälde S.E. — "Förklara åt henne saken".
O! huru jag tolkade våra känslor. Medan S.E. höll ett fast tag iflickan, så förde jag handen till munnen, trykte därefter med en sorgsen min på magen och slutade mimiken med en sirlig bugning och en så grasiös slängkyss som möjligt.
Flickan brast ut i ett klingande skratt och då S.E. uti ifvern släpte sitt tag och noggrant upprepade mina gester, kom hon burdus fram till mig, strök med handen öfver min hals och såg sedan på sin hand. Hon trodde oss vara hvitsminkade negrer som agerade litet komedi. Förhållandet är att fetischpräster, regnmakare och konsortes bruka måla sig hvita vid högtidliga tillfällen.
Emellertid tyktes hon ånyo fattas af oro vid närmare skärskådande utaf våra nunor och synnerligen vid anblicken af S.E:s ljusblå ögon.