Hon gjorde redan min af att taga till flykten, då jag, fattad af en gudaboren ingifvelse, föll på knä, befallande, manande titulus S.E. att göra detsamma.
Där lågo vi två gamla hvita nu på våra knän inför den unga svarta flickan.
Dygden säges hafva sin belöning, men ridderlighet mot fruntimmer — äfven om de äro kulörta — har för visso det. I stället för att schappa begynte flickan tilltala oss, därvid hon på negerfason — ytterst lifligt. rullade med ögonen, vinkade med handen, utsträkte armen och emellanåt till och med sparkade i luften med ena foten. På hennes tillrop visade sig den ena efter den andra af de öfriga jäntorna och närmade sig, om än försiktigt, platsen för rendez-vous'et. Jag hvarken kan eller vill här skildra den mimiska konversation, som följde under väl en timmes tid. Med glädje konstaterade jag dock att Mozambik var dem välbekant — namnet åtminstone, att de ändtligen begrepo vår anhållan om föda, samt att de synbarligen icke ville bereda oss någon förargelse. Jag trodde mig märka, att vår första bekantskap gick därhän i vänskap, att hon till och med gaf S.E. ett ömt ögonkast.
Vi pekade på vår förra lägerplats uppe på platån, och de fiffiga flickorna förstodo snart, att vi där skulle invänta dem samt att de skulle skynda sig. Utfattiga som vi voro — halfnakna för att säga sanningen — hade jag ej annat råd än att skänka min korta röda flanellsjacka åt vår primadonna och vara nöjd med att hafva den långa ylleskjortan ännu i behåll…
Tre timmar senare kom den ärliga flickan, åtföljd af ett groflemmadt fullvuxet fruntimmer — hennes mor? Hon var iklädd den röda flanellsjackan och hade koafferat, sminkat och smort sig alldeles omåttligt med ockra och palmsmör — så nog fruktar jag vi lämnade ett krossadt hjärta därborta i byn Matumba.
Fruntimren gåfvo oss en kokt höna — oplockad, stekt manihok, litet kassava rot och en skål surmjölk, som S.E. drack ut i ett andedrag. Jag förtärde litet af manihoken och tog kassava roten till tuggbuss, medan S. E. behändigt plockade hönan, som inom några ögonblick af honom uppäts med ben och vingar.
En urblekt, hundrade gånger tvättad sidennäsduk gafs som present åt den äldre kvinnan, och så begynte vi laga oss i ordning till förnyadt framtågande. Men det är icke så lätt att komma fri från fruntimmer dem man råkat haka sig fast uti. Flickan, hvilken jag tykte kallade sig "Maisli", erhöll häftiga förebråelser af den äldre damen, då vi enständigt nekade följa dem åt till deras by. Maisli hade påtagligen uppgifvit, att vi skulle besöka byn, och sålunda utvärkat åt oss proviant.
Under de svarta fruntimrens dispyt hade vi emellertid hunnit aflägsna oss, men de upphunno oss nästa minut och den äldre tog mig pockande i armen, i det hon uppmanade mig att vända om. Då jag i detsamma såg en hop med sköldar och spjut beväpnade vildar röra sig på den lilla slätten nedanom, gaf jag S.E. en vink, hvarpå han aflossade ett skott ur winchestern med påföljd, att de stackars negresserna genast rymde sin kos och vi med stormsteg fortsatte vår marsch. Jo, jo — otack är världens lön!
Följande morgon hade vi fröjden att vid den uppgående solens strålar — emellan 5-6 f.m. — från en dominerande punkt se någonting starkt glimrande och skinande hvitt långt borta vid horisonten. Efter en minuts reflexion utbrusto vi på engång:
"Kyllä se nyt on kaupunki."