Vi luffade oafbrutet nedåt och anlände till den utmed hela ostkusten sig sträckande skogsregionen och sumplanden.
Vi rastade på ett ställe, där en skogseld nyligen rasat, och njöto af att ligga utsträkta på den sotiga marken, som naturligtvis var fri från kryp, ohyra och ormar. En viss oro hade bemäktigat sig oss, och vid nästa dags första gryning voro vi igen på vandring, numera värkligen liknande fläckiga negrer, då sotet starkt fästat sig vid huden på alla möjliga och omöjliga ställen af kroppen. På en liten öppen plats sågo vi emellan ett par grenar ett utspändt bastrep med vidhängande dinglande köttstycken och skinkor utsatta till torkning i solen. Vid noggrannare eftersyn togo vi denna gång skrämda till benen så fort vi blott förmådde. — Det var människokött, åtminstone hade — tvänne svarta "liljekullar" tillhört en kvinna.
Vi voro icke hemma ännu, men nog tackade vi Gud, då vi numera voro endast några tiotal engelska mil aflägsna från Mozambik.
Dagen efter ankommo vi till Makombe vikens innersta flik och kastade oss utan tanke på hajar, bränningar eller hvad det än vara må i vattnet. Oceanvågen sköljde öfver oss och stärkte till den grad sinne och fysik, att vi muntert gnolande utan känsla af trötthet knallade i väg och tidigt följande dag under, om jag så får uttrycka mig, allmän sensation intågade i Lumbu — en negerförstad till Mozambik på fastlandet.
På vår egen anhållan omhändertogos vi af polischefen i Lumbu, en hvit portugisisk soldat, och transporterades öfver till generalguvernörsresidenset, den i flere sekel sina anor räknande staden och fästningen Mozambik, anno mundi 1891 den 14 mars, Matildadagen.
* * * * *
Herr polismästaren i Lumbu anropade en båt, gaf oss en kulört portugis — gevaldiger — som eskort, och så rodde man oss öfver till ön och staden Mozambik.
Gevaldigern ansåg det höra till sin ämbetsplikt att hålla hvardera af oss under armen. En portugisisk herre, som händelsevis såg oss landstiga med "vår gemensamma vän", var emellertid nog nobel att befria oss ifrån honom, och, utan att fästa afseende vid ordspråket "som man går klädd så blir man hädd", dessutom nog hjärtlig att bjuda oss på ett glas utmärkt vin hemma hos sig.
Jag berättade att jag innehade ett bref till S:r José Maschado.
"Si" — utropade räddaren af vår ambition. "Jag känner Maschado mycket bra. Generalguvernören heter också Maschado, men Er vän är kryddkrämare".