Bolla såg på honom med en besynnerlig häpenhet. Slutligen sade hon långsamt: "Väl vet jag att det står i Skriften, att det som varder såddt förgängligt, skall uppstå oförgängligt. Men det står icke utsatt, om vi skola der kunna se eller höra, såsom vi göre här. Men en vet jag som vi der skola känna och se och höra, det är vår Frälsare sjelf."
"Du tyckes hafva tänkt på åtskilliga saker, äfven i andeligt hänseende", sade ynglingen: "men egentligen har jag just icke fått rätt på ditt hjerta, såsom jag tänkte på att söka det. Jag kan icke göra rätt klart för mig, om du äger känsla eller icke. Säg mig rätt uppriktigt, Bolla, har du någon fästman ännu? Eller har du tänkt på, om du ville hafva en?"
"Jag har ju icke läst ännu, Herr Thorsten", svarade hon rodnande: "Det har han hört af Fader Ollikainen."
"Nå, än när du har läst, en vacker dag, hvad tänker du då på?"
"Jag tänker väl då, som nu, på allt godt som jag kan tänka, och söker att undfly det onda."
"Min stackars flicka!" suckade Thorsten halfhögt för sig sjelf: "Det lär väl vara ett svalg ändå emellan våra själar. När jag ser din blick, läser jag mer i den, än din ande förmår fatta och ditt hjerta känna. Hvarföre skulle du icke vara född att tänka samma tankar, som jag? Hvarför skulle ditt hjerta icke kunna känna hvad mitt hjerta känner? Men mitt förstånd säger att det måste vara en villa, då jag vill läsa i ditt väsende ett återsken af mina känslor för det stora och sköna och eviga."
Bolla såg ängslig på honom. Sedan han tystnat sade hon med tveksam och bäfvande röst: "Jag har icke förstått Herr Thorsten."
"Derför vill jag tacka Gud — kanhända!" utbrast han och stod upp.
Lätt som en sädesärla hoppade också Bolla ifrån marken och stod bredvid honom. "Gå icke längre, Herr Thorsten", sade hon: "Låt oss nu gå hem. Herr Thorsten kunde eljest gå vilse i skogen."
"Vilse!" upprepade Thorsten. "Ja, huruvida jag icke redan är mycket vilse, lemnar jag derhän."