"Åh nej!" utropade hon muntert, "följ bara mig, jag skall nog visa rätta vägen!"
4.
Thorsten stod om aftonen och betraktade tankfull den ofantliga mossens gröna yta och den lilla gruppen af tallar, som höjde sig på densamma. En och annan mindre vattenfågel sväfvade med hastiga vingslag här och der öfver starrtufvorna. Det låg något så sällsamt sorgligt och ödsligt i den vidsträckta utsigten, att ynglingens hjerta uppfylldes af en egen ängslan, en nästan vild längtan tillbaka till sina studiers hemvist, det enda der han var hemma. Denna känsla var nästan en hemsjuka, sådan som ofta i de qvalmiga södra länderna fattar nordbon eller i stora städer den kraftige natursonen. Här var det omvändt en som längtade ifrån norden: det var en, som längtade ifrån naturen till konsten och lifvet bland mera omvexlande föremål. Thorsten kände ett behof att meddela sig, att rådgöra med en vän, som ägde samma bildning som han sjelf.
Han hade fattat det beslutet att ju förr desto hellre begifva sig till Norige och skiljas ifrån den "besynnerliga Läsarflickan", som tycktes omöjligen kunna fatta hans känslor och åsigter. "Vi äro icke bestämde för hvarandra", sade han för sig sjelf. "Hon förstår mig icke, om jag säger henne min kärlek. Hon är ett oskyldigt naturens barn; men jag fruktar att hennes hjerta är tomt — eller kanske är det icke ännu utbildadt. Det måste bo känsla i ett hjerta, som blickar ut genom sådane ögon, som den kolarflickans. Hvilket behag i hvarje hennes rörelse! Har på jorden ett älskvärdare ansigte funnits? — Men hennes själ är så rysligt tom! Hon talar om Guds Ord! Ja, hon är icke utan en viss eftertanka. — Men det är rysligt att så här gå igenom hela hennes innersta och utgissa det! Det är kanske icke heller rätt. Hvad angå mig hennes känslor? Jag måste bort härifrån, jag måste skiljas vid henne. Jag känner mig alltför svag för att icke kunna fatta en känsla för henne, som mitt bättre vetande ogillar."
Han vandrade långsamt nedåt stranden af mossen. "Det är något besynnerligt jag känner för denna flicka", fortfor han att öfverlägga för sig sjelf. "Jag måste undersöka denna känsla. Är jag kär i henne? Kan jag svara mig sjelf ja, då jag förmår att så lungt bedömma min känsla? Det kan icke vara någon verklig passion, som brinner för henne i mitt innersta: jag skulle då känna att jag icke kunde lefva utan henne. Och dock är hennes sällskap mig kärt! — Det är en villa! Hon har icke någon själ i sina ögon: hvad för högre tanke har väl någonsin genomstrålat hennes själ? Jag måste bort härifrån. Hon får icke följa mig. Hennes bild skall blifva mig ett kärt, romantiskt minne. Mer bör den icke vara. I morgon reser jag!"
Han närmade sig en stor vassbuske. En bäck, endast synlig emellan tufvorna, då man kom längre fram, smög sig genom mossen och just bakom vassbusken. Thorsten hörde i det samma oförmodadt en halfhög sång, som framljöd ifrån vassen. Det var som sagan om Nymfen Syrinx i verkligheten föregått framför honom. Det var en Finsk runa, som rösten sjöng. Ynglingen nalkades för att se efter sångarn.
I detsamma som Thorsten såg bakom vassen, blef han varse en båt, hvari en fiskare satt och, tvärt emot dessa tystlåtna varelsers vana, sjöng. Det var Anders, som hade uppstämt den besynnerliga sången. Dess ord lydde i ordagrann öfversättning från Finskan:
"Regnbågen skiner på afstånd
Ett långt moln i Nordvest.
I molnet är en vattendroppe,
I droppan är en vidsträckt insjö,
I insjön är en röd båt,
I båten äro tre män.
Hvem af dessa är med åror försedd?
Ilmarinen är med åror försedd.
Hvem håller i styret?
Sjelfve gamle Väinämöinen.[*]
Hvem är midt i båten?
Jesus är midt i båten.
Hvart gå mannerna?
Hvart begifven J er, kämpar?
Åt den hårda norden,
Ut i hafvets hårda svallning
I den måssbeklädda vågen,
Dit furarna stupa, med hufvudet förut."
[*] Finska gudomligheter. Väinämöinen var Gudarnes fader
och Ilmarinen vindens Gud.
Dessa hedniska trollord, lärda från det ena slägtet till det andra, sjöngos på en genomträngande, enformig melodi; såsom oftast de Finska runorna sjungas. Thorsten visste icke hvad som sången åsyftade, men en egen känsla af nästan vidskeplig hemskhet intog honom. Han ämnade just ropa ett "god dag" till Anders, då denne, som märkt hans närvaro, vinkade åt honom och med ett finger på munnen antydde honom att tiga. Derefter sköt fiskarn med en lång stång sin farkost fram emellan tufvorna. Thorsten lyssnade ännu till hans ord och hörde följande slut af trollsången: