"Hafvets gumma, gräsbröst,
Kärrets ande, skum-mantel!
Kläd dig i lyckokläder,
Sätt dig i gåfvodrägter,
På dina gåfvotider,
På mina fångstdagar."
Vid sångens slut försvann farkosten bakom den lilla tallgruppen på kärret. Sedan Thorsten länge stått der tankfull, hörde han en ljuf röst, det var den vackra kolarflickans, tätt bakom honom hviska hans namn. Han vände sig om, och hon bad honom stiga in i svenskstugan igen, emedan ett bud vore kommet ifrån Bruket och fader Ollikainen höll på att utforska hvad nytt som var å färde. Thorsten nickade och hon skyndade före honom uppåt gården. Det viga och behagfulla i hennes gång väckte åter hans förtjusning, då hon lätt tycktes sväfva från den ena stenen till den andra. Han trodde sig förut hafva bemärkt att gångens behag och rörelsens ädla ledighet var ett företräde, som endast tillhörde de högre stånden. Men hos denna kolarflicka var den mest okonstlade hållning och säkerhet förenad med en verklig skönhet i drag och vext. Besynnerliga, förvirrade föreställningar flögo igenom Thorstens själ. Han följde tigande sin ledsagerska tills de framkommit till stugan, då hon bad honom stiga in medan hon sjelf aflägsnade sig.
I stugan satt en stark, groflemmad man med ett barskt ansigte och talade med gubben. Vid Thorstens inträde tycktes mannen ett ögonblick förvånad, men snart stod han upp och gick närmare. "Känner ni denna herrn, fader Ollikainen?" sade han: "En man just så beskrifven som han, med grön rock, har blifvit efterlyst. Han har slagit en Länsman i Ångermanland och är misstänkt för andra svåra saker. Hyser ni honom länge, fader Ollikainen?"
Thorsten, för hvilken mannen föreföll som en Inspector eller något dylikt, svarade i kolargubbens ställe: "Jag är en resande naturforskare och har med Länsmannen i Ångermanland intet att göra. Mina pass äro i ordning, och dermed väl. Men jag märker att här lär vara något misstag begånget. Jag skulle just önska att få träffa vederbörande Auctoriteter här, för att få upprättelse för några förnärmande misstankar, som icke blott ni, men en usel Sockenlapp, tillåtit sig om mig."
"Ah!" sade Inspectorn hånande: "Länsman blir intet svår att träffa. Han är för närvarande vid Furuborg, just upptagen vid ett extra ting om kolningen i Södra Soltorpsskogen. Det skulle icke vara otroligt att han och fjerdingsmannen kunde komma hit hvad det lider. Sjaggo kan nog visa dem vägen, han."
"Menar herrn den usla lappen, som jag såg här i går?" frågade Thorsten: "sprider han ut lögner om mig?"
"Jag vet icke det", sade Inspectoren i det han tog sin hatt: "Ingen kan se folk längre än till tänderna. Mig angår ingen annan än de, som höra under bruket, men jag har nu uträttat mitt ärende. Skickar ni då, fader Ollikainen edra båda söner till Furuborg, såsom sagdt. Farväl!"
Han betraktade Thorsten ännu en gång med liflig uppmärksamhet, helsade honom derefter och skyndade bort. Thorsten kände sig högst orolig.
Ollikainen tycktes vara ännu mer än vanligt tankfull. Likväl uppmuntrade han Thorsten med en glädtig uppsyn och sade: "Den arga Länsmannen har kokat en svår soppa åt oss; men var trygg, Herr Thorsten! Så länge jag och mina bussar hafva hufvudet uppe, skall intet farligt hända honom."
"Det är ingen fara, som skrämmer mig", svarade Thorsten, "men ovissheten är något så obehagligt, att jag endast vill blifva af med den. Säg mig uppriktigt, fader Ollikainen, kan jag göra ett besök på bruket, för att höra efter huru det står till?"