"Det går nog an att få veta det på närmare håll", yttrade gubben: "Vår
Länsman kommer snart, kanske ännu i denna dag, hitåt trakten, och vi
skola tala med honom sjelf. Men efter han har en annan rock med sig,
Herr Thorsten, lägg af den der gröna tills vidare!"
Med dessa ord aflägsnade sig gubben.
Thorsten begrundade länge hans ord, och ansåg det rådligast att vara beredd till en skyndsam afresa. Han snörde derföre sin skjutväska med sina saker tillsammans och begaf sig sedan ut att njuta af traktens vildhet så länge han kunde. Han tog bössan under armen och gick till pörtet för att först fråga efter Bolla.
Det var en stark rök, som rådde i öfre delen af pörtet. Vid elden, som brann på spisen midt på golfvet, sutto de båda gummorna, Bollas mor och Ollikainens hustru, sysselsatta med tillredelsen af en måltid. Det föreföll Thorsten, som han blifvit förflyttad flere sekler tillbaka till det tidehvarf, hvars seder målas i de gamla Isländska sagorna. De båda småvexta Finngummorna, som pysslade om en stor kittel på den enkla spisens mur, förekommo honom som ett par troll, hvilka beredde en underbar dryck. Stugan saknade fenster, så att röken utträngde genom det så kallade vindögat sedan den höljt hela den sällsamma taflan i ett lätt flor. Bolla syntes icke till, så att Thorsten, så snart han några ögonblick betraktat den sällsamma gruppen, drog sig tillbaka igen, men Bollas mor skyndade efter honom. Hon fattade honom, med en gummas närgångenhet, vid armen och förde honom ned till stranden af kärret.
"Hör på, unga Herr Thorsten", sade hon: "Jag ser väl kanske litet mer än andra kunna se. Men var icke rädd för det. Gumman kan tiga, tro mig det. Han är mig länge bekant, han! Jag har sett honom förr, det måste vara säkert. Han har mycket olefvadt ännu. Den onda Länsman skall icke få honom!"
"Tack för den goda spådomen, kära mor!" svarade han: "Men säg mig uppriktigt, om det verkligen är så, att ni sett mig förr? Eller hvad menar ni egentligen med sådana ord?"
"Jo, jag menar som jag säger", återtog gumman. "Den onda Länsmannen kan aldrig få ett slut som är godt. Han letar ju efter menniskosjälar, just som tiggarn efter silfverpenningarna. Men jag vet icke hvad Anders har för knölar i hufvudet i dag. Se der kommer han tillbaka och ser alldeles ut, som om han ingen fisk hade till middagen. Se huru ifrigt han ror! Det vill något till att ro i kapp med en sådan karl, Herr Thorsten! Det gör hvarken Länsman eller Tullherrarna."
"Hvarföre talar ni så mycket om Tullherrarna?" frågade Thorsten, på en gång helt strängt och allvarsamt seende på gumman: "Säg mig, uppriktigt, kära mor, har fader Ollikainen eller ni eller någon af era barn att göra med de herrarna? Finnas här lurendrejare?"
"Jag vill just säga som sanningen är", sade gumman: "Nog kan Herr Thorsten veta, att bonden här vill sjelf begagna hvar enda jordlapp. Hvad skall Torparen då lefva af? Kolningen hinner icke att skaffa oss vårt nödvändigaste. Någon annan förtjenst bestås icke oss, gemene folk. Hvad skall man då göra? Gossarna våra få skäligt betaldt för hvar fora ifrån Norige, då de ha i ett och annat betett sig litet så der hurtigt; men så ha vi också på det sättet fått ihop så pass, att kronan hvart år fått ut sina utskylder af oss. Nog veta vi, att det icke kan blifva annorlunda så snart, ehuru det just icke är så väl, att kronan skall behöfva drifva oss på olagliga vägar för att få ut de fattiga styfrarna. Men man är ju tvungen att lefva. Hvad skole vi göra?"
Anders kom i detsamma med båten. Han lade till bakom vassbusken och bar i land en stor packa med varor. Thorsten insåg nu, att här nyttjades en födkrok, hvilken i sjelfva verket var föga hedrande. Men spelet måste hållas ut till slutet. Han måste blifva här, tills han visste, huru det stod till med de faror, han fruktade.