Utan att yttra ett ord eller göra en helsning, begaf sig Anders med sin börda uppåt gården. Han hade icke länge varit ur sigte, förrän några jagtrop hördes bortifrån skogen. Gumman lyssnade med uttryck af bestörtning på ropen. "Det är Länsman, som kommer!" utropade hon: "Gud hjelp oss!"
Ett par bösseskott hördes ifrån skogsbrynet. "Jag sätter mig i båten!" sade Thorsten. "Der ser mig ingen, och om det skulle gälla, kan jag ro ut på bäcken. Der kan väl ingen följa mig, ty mossen ser just ut som den hängdyn vi foro öfver på hitvägen."
"Det är godt!" hviskade gumman: "De veta icke, att vi ega en båt!
Jag går väl upp och ser till hvad de företaga sig der hemma. Fader
Ollikainen är dem nog för slug!"
Medan gumman gick upp till gården, skyndade Thorsten att intaga båten och stöta den ut ifrån stranden. I skygd af några högre tufvor och buskar tyckte han sig tryggt kunna ro bortåt. Han litade helt och hållet på Ollikainen och kände sig lugn, oaktadt hans ställning väl kunde vara egnad att väcka farhågor.
Det är en innerligt behaglig känsla att sakta flyta hän i en lätt båt öfver en klar vattenyta. Speglar sig himlen i den stilla vattenspegeln, så förefaller det, liksom sväfvade man på vingar i skyarna. Der Thorsten långsamt halkade fram vexte åtskilliga vilda örter vid stranden, och stora neckblad lågo utbredda öfver bäcken på flere ställen. Just vid den lilla gruppen af tallar, som skymde bort honom och båten från gården, lade han till, och satte sig att gifva akt uppå hvad som föreföll deruppe. Han hade icke länge stirrat uppåt backen, förrän han varseblef några främmande karlar, hvilka tycktes sysselsatta att språka med de små Finngummorna. De pekade åt flere håll, och det blef klart för Thorsten, att det var Länsmannen i orten i sällskap med åtskillig tullbetjening.
Bland personerna på gården visade sig snart äfven ett par Lappar. Så mycket Thorsten kunde se, var det Sjaggo och hans hustru. Der rådde mycken oro bland de främmande personerna, tycktes det, och de sökte ganska ifrigt på alla sidor. Slutligen såg Thorsten att Sjaggo med ett par andra karlar nalkades stranden af mossen. Af den elake och förslagne Lappen, som väl måste vara bekant med trakten och dessutom, såsom en slags vilde, säkert hade mycken öfning att spåra upp villbråd och menniskor, trodde sig Thorsten hafva mycket att frukta. Men han beslöt att hålla sig stilla ute på mossen, der det väl icke var så lätt att nalkas honom, då han hade båten i sitt våld. Han hoppades också att icke blifva upptäckt bakom gruppen af tallar. Men deruti var han icke mycket säker. Den sluge Sjaggo saknade genast båten, och som han visste att Anders nyligen var hemkommen med densamma, dömde han att den ej kunde vara långt borta. Gubben Ollikainen visade sig emellertid snart derpå vid stranden. Efter ett långt samtal, hvarunder Sjaggo gjorde en mängd bugningar, aflägsnade sig allesammans.
Thorsten började blifva allt mera dyster och nedslagen. Han var förföljd, som en missdådare och efterlyst, ehuru oskyldig. Det kränkte honom bittert; men han insåg nödvändigheten af att här undvika att spjerna emot udden.
Bolla visade sig snart vid stranden. Hon såg utåt mossen under oroliga rörelser. Thorsten beslöt att visa sig bredvid tallgruppen, för att, i fall hon gaf tecken dertill, draga sig tillbaka eller ock nalkas. Då hon vinkade, rodde han skyndsamt till stranden.
"Herr Thorsten!" sade hon: "Länsman är här med folk och den olycksfogeln Sjaggo lär nog, om möjligt, visa honom vägarna. Jag skall emellertid försöka att följa en annan väg. Fader Ollikainen sade mig, att jag skulle smyga mig hit ned, medan han trakterar dem litet i Svenskstugan." Sedan hon lyftat en näfverrensel i båten, sprang hon uti den och fattade ena åran. Thorsten tog den andra, och under flickans ledning halkade båten skyndsamt utåt vattenytan. Emellan de gröna och gullgula och ljusröda tufvorna, slingrade sig bäcken, såsom en klar väg, bortåt den fjerran skogen.
5.