Det led emot aftonen. Solen sänkte sig för att en kort stund dröja under horizonten. Skogstopparna förgylldes af aftonrodnaden, och några gällt skriande sjöfoglar drogo snabbt öfver den fuktiga mossen. De båda roende voro längesedan komna ur sigte från Ollikainens gård, så att de redan tillryggalagt största delen af vägen öfver mossen. Med ansträngning nådde de den andra skogbeklädda stranden, just då solen gick ned. Bäcken som de följt, slingrade sig allt bredare fram inåt skogen.
"Vi måste hvila här", sade Bolla: "Strömmen har några forssar längre fram, som vi icke kunna fara utföre förr än det är full dager igen."
Hon framtog i detsamma den medförda näfverränseln, som befanns innehålla ett litet matförråd. Thorsten frågade henne nu huru snart de kunde vara i Norige, och om hon ville visa honom vägen ända öfver gränsen.
Hon sade att de endast behöfde tre eller fyra dagar för att komma öfver fjellet. Det var en genväg hon ville visa honom, eljest endast begagnad af smyghandlare, som förde sina varor förbi tullen vid en Svensk, numera raserad skans.
Thorsten kastade sig tankfull under ett träd, med bössan nära till hands och sin skjutväska under hufvudet. Bolla slumrade på marken några steg derifrån.
Det var en af dessa ljumma, sköna sommarnätter, som endast den högre norden eger så sköna. Det susade sakta, såsom andehviskningar, i träden, och ifrån kärret hördes då och då en sjöfogels ljud som upprepades af echo, eller qvittrade en liten talltrast i granskapet. Det var klart på himlahvalfvet utom i vester, der ett hvitt, skönt moln sakta höjde sig i sällsamma former på det högblå, med några få tindrande stjernor beströdda fästet. Men snart inslumrade Thorsten djupt.
En obehaglig känsla genomfor honom då han väcktes. Bolla stod framför honom och sade hans namn, så att han genast befann sig vaken. Han kände sig kall och såg också att hela hennes gestalt var öfverströdd med något hvitt.
"Min Gud! Är det snö?" utropade han bestört.
"Ja", var hennes svar: "Det har varit en frostnatt. Många menniskors välstånd och bergning har frusit bort i natt."
Thorsten sprang upp och såg sig sjelf beströdd med snö samt hela nejden höljd i en hemsk likduk. Träden buro hvita bördor på grenarna och marken var betäckt med halfqvarters djup snö. Solen stod redan öfver horizonten och dess strålar bröto sig skarpt emot den glindrande snön. "Det var således detta, som det sköna molnet medförde" sade Thorsten för sig sjelf: "Dess luftiga skönhet var verkligen olycksbringande, såsom så mången mensklig är det."