Han fattade sin skjutväska och bössa och flickan näfverränseln. Men nu märkte han att det skulle blifva omöjligt för båda att komma öfver på en gång, emedan trädet icke kunde bära dem. Han måste derföre låta Bolla gå ensam förut. Han stod qvar på stranden och följde med ängslig uppmärksamhet hvarje hennes steg. Dessa voro vigtiga, ty om hon halkade eller förlorade jemvigten, måste hon falla i strömmen, hvilken var lika häftig som djup. Man kunde jemföra denna spång med Muhamedanernas Sirât, den sju steg långa bryggan som leder till Paradiset och är smal som en sabelklinga, enligt deras Koran. Den Finska flickan hade redan tillryggalagt hälften af den svåra vandringen, då hon begynte vackla. Ränseln som hon bar i handen, hindrade henne att visa den vighet och säkerhet, som annars utmärkte hennes gång. Hon uppgaf ett rop af förskräckelse, då hon kände att hon höll på att falla, och släppte i detsamma ränseln; lyckligtvis återvann hon sjelf jemvigten, men hela matförrådet bortfördes blixtsnabbt af vågorna och försvann i djupet.
Bolla stod ändtligen på andra stranden, och Thorsten skyndade efter henne dit. Hon beklagade förlusten af näfverränseln mest derföre, att deri lågo några papper eller bref, såsom hon kallade dem, som hennes mor befallt henne lemna honom, då de skildes åt. Men förlusten kunde icke mera hjelpas. Derföre fortsattes vandringen tills aftonen. Då hunno de till Skogsstugan, målet för denna dagens färd.
I de obebodda fjelltrakterna funnos fordom flere så kallade fjellstugor, der de resande funno tak öfver hufvudet, foder åt sina hästar och ved att bereda sin måltid med. Nu hafva på de flesta ställen, der dessa stugor stodo, små gårdar bildat sig, der en nybyggare lefver och förser de resande med deras oumgängligaste behof. Den stuga, som Thorsten och Bolla hunno, låg vid lurendrejarnes väg, och var för de flesta andra obekant. Emellertid hade äfven der en nybyggare nedsatt sig, och lefde af det han kunde förtjena på de djerfva gäster, som besökte hans boning. Huset bestod af två rum, det ena ett rökigt pörte, det andra ett stall. På några få stegs afstånd stod äfven en liten lada, der nybyggaren från de kringliggande kärren insamlade sitt höförråd.
Då Thorsten och Bolla nalkades, började ett par hundar att skälla. Genast rusade ett par karlar ut, för att se efter hvad som var å färde. Sedan de noga skådat omkring, och funnit att det endast var tvenne personer, som ankommo, lockade de hundarne tillbaka, för att låta de främmande inträda i stugan.
Derinne såg det beynnerligt ut. På den af några grofva stenar snarare sammanvältade än uppmurade spiseln, brann en stockeld. Liksom i finnpörten i allmänhet, var öfre delen af rummet full af rök. Men på golfvet omkring elden, belysta af det dunkla skenet, lågo några i pelsar och täcken höljda gestalter med bistra, rödhåriga ansigten. Det var ett band smyghandlare, gissade Thorsten genast. Bland alla de ansigten, som betraktade de inträdande med en viss misstänksam uppmärksamhet, var det ett, som framför de andra var utmärkt. Det tillhörde en kort, tjock, i en randig nattrock klädd man, och var nästan dubbelt så bredt som långt; föröfrigt var det försedt med en krans af röda, krusiga hår, som ända till sjelfva hakspetsen infattade det. Hvad den karga naturen inspart på den trubbiga näsan, hade hon slösat på de fylliga läpparna. Ett par ögon, små som pepparkorn, men glimmande som eldgnistror, rörde sig med förundransvärd snabbhet under tvenne ögonbryn, hvilkas form och färg hade största likhet med tufvor af björnmossa. Sedan denne några ögonblick betraktat Thorsten och Bolla, bjöd han dem komma närmare för att njuta af brasan. "Här är godt rum nog för goda vänner", sade han: "och andra än goda vänner få icke titta in. Var välkommen, herre, och hon med, flicka! Jag tycker jag känner igen dig: är du icke Ollikainens Bolla?"
"Jo, herr Apothekare!" svarade flickan. "Min far har skickat mig att följa denna herrn öfver fjellen. Eljest skulle jag säga att Länsmän med några Tullherrar just voro hemma hos oss i morgons. Gud vet, på hvilka vägar Sjaggo förer dem, ty han var med i sällskapet."
"Sjaggo!" sade Apothekaren: "den råder jag att icke öppna sin mun om oss. För öfrigt vet jag att han visar dem åt Helsingland, ifall de skulle leta efter oss. Sjaggo är ju vår man."
Vid dessa ord framtog Apothekaren en reskantin och dukade upp dess innehåll på det rankiga bordet, som stod i en vrå. Han bad derpå, med den norrländska frimodigheten, de nykomne gästerna hålla till godo. Thorsten måste tillstå att han efter en sådan färd som han gjort, ingalunda var frestad att afslå inbjudningen. Apothekaren visade sig ganska vänlig och språksam; men Thorsten kunde icke rätt med hans uppsyn och blickar. Äfven Bolla tycktes vara något skygg för honom.
Sedan måltiden blifvit slutad, sade han: "Se så, goda vänner! Nu lägga vi oss här, så godt vi kunna. I morgon drager jag med mitt folk uppför strömmen. Denna gången är det en god affär vi hafva att göra. Bara Jamaica Rumm och Franska viner. Men vi måste tömma ännu ett glas med våra främmande. Skall det vara en sup, herre, eller en tår Jamaica?"
Thorsten undanbad sig förgäfves. Han måste tömma ett glas, som den beställsamme Apothekaren islagit. Äfven Bolla slapp icke med mindre, än att hon smakade på drycken.