"Nå, hurudan finner herrn min Rumm?" frågade Apothekarn.
"För att vara uppriktig, har den en viss kryddsmak", svarade Thorsten. "Det måste varit något medicament i glaset kanhända. Men sjelfva varan tycktes eljest vara fin och god."
"Ja, varan är äkta, det svarar jag för", sade Apothekaren med ett afskyvärdt hånlöje: "Får se om Tullbesökarne skola smörja sig med den kostbara drycken! Men nu blir jag sömnig! Låt oss gå till hvila!"
Thorsten såg sig om efter en vrå, der han tänkte nedkasta sig på en halmkärfve, då dörren öppnades och ett Lappskt ansigte intittade, med ett förnöjdt grinlöje på de tunna läpparna.
"Hå! Är det du, Sjaggo!" utbröt Apothekaren: "hvad har du att förkunna?"
I detsamma föll Lappens blick på Thorsten. Han drog sig liksom bestört tillbaka ett ögonblick; men snart besinnade han sig och inträdde hel och hållen i stugan. Blott ett giftigt ögonkast häftade han på Thorsten, sedan låtsade han, som han alldeles icke bemärkt honom.
Men Thorsten kände sig härvid ingalunda väl till mods. Han beslöt att i alla händelser icke tillbringa natten här ibland dessa skälmar. Det rann honom i sinnet att den lilla ladan, som låg bredvid gården erbjöd ett fredligare herbärge. Han sade det åt Bolla, och hon gick genast dit förut. Thorsten tackade Apothekaren artigt för hans gästfrihet, räckte honom enligt landets sed ett handslag och aflägsnade sig med sin bössa och skjutväska.
I den lilla ladan, som hade en dörr vänd åt stugan och en glugg på den motsatta väggen, befann sig ett temligt höförråd, som tjente till en ganska beqväm bädd. Bolla yttrade sin fruktan för Sjaggos konster, och tillstängde derföre dörren ganska väl innanföre, samt lade sig på en höbundt nära densamma. Thorsten sökte sitt läger vid gluggen, som han ställde öppen. Han hade derifrån en utsigt öfver den vilda fjellnaturen, som här var förfärligt ödslig. Ingen enda åkerteg framskymtade i sommarnattens halfdunkel: endast nakna berghällar, emellan hvilka mörka skogsdungar uppsköto. En lång stund öfverlemnade han sig åt sina fantasier.
Det var slutligen en besynnerlig känsla af matthet, som intog Thorsten. Han spratt flere gånger till ur en orolig och oredig slummer. Hastigt föll honom då den tanken in, att det måste varit någon sömndryck i Apothekarns sista jamaicaglas, ty den tyngd, han kände i sitt hufvud, var högst onaturlig. Han hade i sin skjutväska ett par flaskor, hvaraf den ena innehöll ett Caffe-extract, hvilket någon gång varit honom nyttigt, såsom medicin på resan. Äfven nu framtog han detsamma och intog något deraf. Det gjorde sin verkan, så att han kände sig fullkomligt vaken och styrkt. Han började då att öfverlägga, huru han skulle kunna belöna den goda kolarflickan, som varit hans vägvisare. Penningar hade han icke mycket att umbära. Men han tänkte på att skänka henne en guldring af temligt värde, som han ärft af sina föräldrar och nu burit allt ifrån sin ungdom.
Hastigt hördes på dörren några ryckningar, liksom någon velat öppna den. Då den var väl tillstängd, begynte man våldsamt stöta på densamma. Thorsten skyndade dit. "Hvem är der?" frågade han med hög röst, i det han fattade sin bössa i handen. Det blef en tystnad öfver allt.