Samtliga förföljarne samlade sig omkring den tjutande Lappmannen. Ett par nedböjde sig för att uppspänna räfsaxen och släppa honom ur sin klofva, medan ett par andra icke kunde hindra sig att skratta åt den stackarns ofärd.
Detta ögonblick begagnade Bolla och Thorsten. De klättrade skyndsamt bergskrefvan uppföre, och hade redan hunnit bakom spetsen af berget utan att blifva bemärkta. Der mötte dem en vidsträckt lingonmosse. Här såg vegetationen alldeles förtorkad ut. Några få dvergbjörkar hade bruna löf och lingonriset var gråaktigt. "Här måtte den förra frostnatten varit förfärlig!" yttrade Thorsten.
"Tvertom!" svarade flickan: "hit har frosten icke sträckt sig. Vi få nog erfara det vid mossen. Det är hettan emellan bergen, som förtorkat allt hvad som lefvande är."
De skyndade utföre berget. Efter ett par timmars vandring hunno de till randen af mossen, som tycktes bestå af en tät småskog af lingon, endast en half aln hög, men så tät, att de vandrande måste liksom vada igenom densamma. Men det förfärligaste var, att samma ögonblick deras fötter vidrörde de närmaste örtstånden, höjde sig ett genomträngande gnäll ur lingonriset och ett grått moln uppsteg omkring dem. Detta bestod af otaliga svärmar myggor, som genast betäckte de annalkande störarne. Inom en handvändning voro bådas ansigten och händer betäckta med blodiga stygn. Förgäfves var att slå eller flägta på de hungriga flygkräken. De störtade sig på menniskornas hud och läto der till tusental döda sig; utan att de öfrigas anfall upphörde. Näsborrar, läppar och ögon blefvo isynnerhet stuckna.
"Här är ingen annan utväg", sade Bolla: "Vi måste fram!"
Med händerna för ansigtet och ögonen tillslutna, jagade af de infernaliska kräken, skyndade de båda framåt. Bolla fattade Thorstens hand och han måste helt och hållet öfverlemna sig åt hennes ledning. Lyckligtvis kommo de snart öfver kärret, som var höljdt liksom af en dimma af myggor. Men den oräkneliga svärmen stannade icke inom sitt förra område. Den utsträckte sig och följde de vandrande, liksom med en utgrening, hvilken bildades af en grå dimma af lefvande yrfän och hängde tillsammans med dimman öfver kärret. Länge måste de båda vandra innan svärmen af förföljarne så glesnade, att de kunde fritt se sig omkring.
Slutligen var det middag och solen började att bränna dem.
"Vi måste söka skygd under solhettan", sade Bolla: "Den tröttar oss mer än sjelfva gången. Föröfrigt, om också Sjaggo vore lös ifrån räfsaxen, få de icke hunden öfver myggkärret. Vi kunna derföre nu vara någorlunda trygga."
Hon förde honom derefter till en höjd, der vinden fritt kunde tillflägta dem svalka, men en stor granithäll tillika erbjöd en vederqvickande skugga.
"Låt oss hvila här ett par timmar", sade hon: "Vi hinna så mycket raskare undan i natt, då det blir mera svalt att gå."