Thorsten nedkastade sig på marken. Hans ansigte, händer, hals och bröst voro betäckta med blåsor af de elaka myggbetten, som förorsakade en olidlig plåga; men hans trötthet var lika stor, så att han med en viss tillfredsställelse utsträckte sig på jorden. Ännu en annan plåga begynte likväl att låta känna sig: det var hungerns. Men Bolla hade sagt, att de ännu måste vandra två dagar, innan de hunno fram till Norige. Det såg mörkt ut huru det skulle vara möjligt att uthärda dermed. Emellertid utkräfde naturen sin rätt, och Thorsten insomnade från sina bekymmer.
Han hade slumrat några timmar innan han vaknade. Då han slog upp ögonen, kände han sig lifvad och stärkt af sin sömn. De plågsamma myggbetten hade blifvit läkta och han kände sig muntrare. Det första han blef varse, var en näfverskäppa med bär, som stod bredvid hans hufvud. Han skyndade att resa sig upp för att se efter Bolla.
Den goda flickan slumrade ett litet stycke ifrån honom, med förklädet utbredt öfver sitt ansigte. Han stod länge, lutad mot sin bössa, och betraktade den ljufva gestalten, gömd i sin enkla grofva drägt, liksom en skön blomma i sitt hårda blomfoder. Sällsamma känslor bestormade hans inre. Han kände, att i hans hjerta hade för henne en ömhet uppkommit, i hans själ hade för henne ett tycke uppstått, som voro mäktigare än hvad han kännt för någon annan qvinna. Men hans förnuft sade honom, att hennes själ icke var skapad för hans; han tyckte sig hafva ett medvetande deraf, att för honom och henne icke fanns en gemensam sällhet. Tanken på kärlek till henne uppfyllde honom med en underbar ängslan. Det var en strid i hans inre emellan hans känsla och hans förstånd. Men slutligen sade han för sig sjelf: "Du blir aldrig min, sköna flicka! Att med kärlek trycka dig till mitt hjerta vore att rycka dig bort i en afgrund af bittra erfarenheter, af oväntade försakelser i nya förhållanden. — Och hvad du kände för mig, hvem vet det? Du skulle säkert icke sjelf kunna reda din känsla! Nej, jag vill icke tro, hvad min fantasi läser i ditt öga! Jag vill skiljas ifrån dig såsom en vän, en bror! Ditt minne —, hur kärt skall det icke blifva mig! Måtte mitt också blifva dig så!"
Nu föll det honom in, att det var hårdt att störa hennes slummer, då hon kanske icke sofvit många ögonblick — hon hade ju plockat bär under det han sof! Han beslöt att sätta sig och afvakta tills hon sjelf uppvaknade. Han ryckte sina ögon ifrån henne och återvände till sin förra hviloplats.
Det dröjde icke länge innan han såg henne röra sig. Hon knäppte händerna tillsammans några ögonblick, han hörde en djup suck och derpå ryckte hon hastigt förklädet bort ifrån sitt ansigte. Hennes ögon mötte hans och hon rodnade. Hennes blickar slogos emot marken och hon stod upp.
Han kände sitt hjerta klappa häftigare vid den hulda rodnaden på hennes kinder, men han bemannade sig och teg. Hon bjöd honom bärskeppan.
"Vill du äta med, Bolla?" frågade han. "Annars vågar jag icke röra något enda bär."
"Jag åt mig mätt under det jag plockade", försäkrade hon.
"Jag tror det icke, goda flicka", invände han: "Utan du måste låta mig se det. Kom och sätt dig här och ät med mig, eljest smaka mig icke bären."
Utan att vidare göra några invändningar, satte hon sig ned och förtärde något af den knappa måltiden. Hon yttrade derunder intet annat, än korta svar på hans frågor om vägen.