Då vandringen åter begyntes, bad hon att få bära hans skjutväska. Han tillät det icke, och en vänlig strid derom uppkom, hvari han blef segrare.
Vägen började nu att bli allt brantare uppåt. De nalkades sjelfva fjellryggen. Här blef det allt kallare, och de måste till och med vandra öfver ett snöfält. Skogen hade upphört i dessa höga trakter. Sjelfva dvergbjörken fanns icke mer. Endast några jemmerliga lafvar, de yttersta af den organiska naturens alster, hängde ännu fast vid klipporna. Ingen fogel syntes i den ödsliga rymden.
För de båda trötta och hungriga vandrande, blef vägen allt tyngre och vandringen allt svårare. De uppmuntrade hvarandra likväl understundom med ett ord, ett leende. På kolarflickans ansigte hvilade nu en själfull blekhet. Det var ett nytt, oväntadt behag, som derigenom visade sig för Thorstens blickar. Han betraktade hennes uppsyn med en allt mera ökad beundran. Slutligen kände han, huru tvifvelsmålen om hennes upphöjda känslor, hennes själslyftning ville allt mera bortblekna ur hans eftertanka. Han blef då orolig, liksom hade han upptäckt en fiende ibland sina känslor i sitt eget bröst. Men då upplyfte han ögonen till himlen och sökte återvinna det fasta medvetandet af sin välbetänkta och grundade öfvertygelse.
Med bekymrade hjertan fortsatte de emellertid sin vandring uppåt snöfjellen. De hade vandrat ett stycke uti en lång dal, lik en i urminnes tider urhålkad, och nu uttorkad strömfåra, då en besynnerlig sång hördes. Den kom längst bortifrån dalens början, som de redan lemnat bakom sig, så att Thorsten trodde att deras förföljare voro dem i spåren. Sången lydde:
"Jag, karl, skogsgångare,
Man, i ödemarken stampande,
Månne ej i mig finnes karl,
I gubbens son en man,
Detta ondas häfvare
Sångare af Lappens sång? —"
De hade icke länge lyssnat på det underliga qvädet, som i klara ljud rullade längs klippdalen, förrän Bollas ansigte strålade af glädje och hon svarade i det hon höjde den behagliga rösten till samma Finska, gällt klingande melodi. Hon sjöng:
"Visst i den gamles son
Finnes en driftig man;
I skogshyddans gård
Finnes en snabb yngling.
Kom på lyckliga jagtvägar,
Skynda på gynnande fångstigar!
Renarnes pälsbeklädde man
Är fången i rödsvansfångarens jerngiller."
"Det är väl Anders?" frågade Thorsten. "Jag känner igen hans röst."
"Det är han", sade flickan. "Låt oss vänta honom. Han skall dela sitt förråd med oss, och följa oss."
En besynnerlig, mörk känsla flög upp i Thorstens inre. "Kunde vi icke hitta ensamme?" utbrast han, och fattade hennes hand. Hon slog ned ögonen för hans strålande blick och teg, liksom hon öfverlagt något för sig sjelf.