Slutligen sade hon, med en skygg rodnad, som gjöt ett eget, underbart behag öfver hennes drag. "Nog hoppas jag att hitta; men vi behöfve hans hjelp för att komma öfver vid den stora forssen, i fall han har tid att gå med. Eljest har han visst ärende till Göran Rutman."
"Vi vilje då icke uppehålla honom, i fall han har brådtom", återtog
Thorsten, i det han äfven kände sina kinder värmda af en sällsam rodnad.
Snart hade emellertid Anders upphunnit dem. Han yttrade sin glädje deröfver att de lyckligt undkommit, och förklarade, att han skulle dikta en märklig visa om Sjaggo i räffängarns sax. Då han hörde olyckan med Bollas ränsel, erbjöd han genast sin i stället.
Han sade dem derefter att hans ärende till Rutman var högst vigtigt, men att han ville möta Bolla vid stora forssen sedan hon följt Thorsten fram till den Norska gården.
"Det gläder mig hjertligen", sade han, i det han fattade Thorstens hand, "att det gick som det gick. Vi hade väl annars, jag och min bror och några andra raska bussar, tagit Herr Thorsten lös igen med handkraft. Men det är bäst då man slipper att taga uti med hårdhandskarna."
Thorsten tackade honom derefter för hans vänskap och lofvade att skicka honom en god bössa från Stockholm till vänskapstecken och åminnelse. Derefter begaf sig Anders öfver höjden söder ut, medan Thorsten och Bolla följde dalsträckningen emot snöfjellet i vester. Det blef allt ödsligare omkring dem. Snart hade all vegetation upphört, och allt vidsträcktare snöfläckar lågo qvar emellan klipporna. Slutligen befunno de sig vid den eviga snöns gräns. Det var besynnerligt att finna sig der just i den milda skymningsstunden af en sommarafton. Men deruppe var sommaraftonen icke mild. En stark köld rådde der och solstrålarna, som brötos i besynnerliga färgor mot snö- och isfläckarna, tycktes hafva förlorat sin värmande egenskap. Dessutom lägrade sig en tung, hvit dimma midt öfver den högsta spetsen, som Thorsten och Bolla skulle öfvervandra. "Den bådar oss ondt", sade flickan.
Då de vandrande sågo de sista solstrålarna bryta sig emot de öfversta kanterna af dimman, medan den undre, vid berget hvilande delen allt mera blånade, hördes ett aflägset dån emellan bergen. "Det är uren, som åker", yttrade Bolla: "Gud hjelpe oss väl!"
"Hvad menar du med uren, flicka?" frågade Thorsten.
"Uren eller urvädret", svarade hon. "Vi få ett Herrans väder, men det är för sent att vända om. Följ bara noga mina steg, Herr Thorsten!"
Det hemska dånet kom allt närmare. Ett dystert mörker utbredde sig, och snöflingor började att flyga omkring i luften. Slutligen frambröt orkanen med förfärlig våldsamhet. Snön yrde i allt tätare hvirflar, och det var knappt mera möjligt att öppna ögonen. Likväl gick den modiga kolarflickan framåt. Thorsten följde henne med största ansträngning. Ett par gånger tycktes det, som urvädret ville upphöra, men det hvilade sig endast, för att med desto större raseri börja ånyo. Då stormilarna till slut slungade hela massor af snö och isbark framför sig, blef det icke möjligt att framtränga längre. De båda vandrarne sökte skygd bakom en stor sten.