Thorsten satte sig bredvid flickan, slog armen om hennes lif och hörde med en känsla af rysligt välbehag på de vilda elementernas dån. Det var majestätiskt att höra det åsklika dundret, som återskallade på alla sidor. Emot bergets sida, under deras fötter nalkades ett mörkt moln sällsamt afbrytande sin färg emot det ljusa snömolnet uppe på fjellspetsen.
Då hördes ett häftigt genomträngande tjut lifsom af hundradetals de gräsligaste röster. "Min Gud! det är en skock vargar", utropade Bolla, full af ångest. "Låt oss hålla oss stilla!"
Thorsten spände sin bössa och gjorde sig färdig att försvara sig till det yttersta, men det låg något så rysligt förstenande i de hungriga villdjurens läten, att det icke var honom möjligt att öfvervinna en rysning, som isande lopp honom genom märg och ben. Nu visade sig ett par glänsande punkter ett stycke framför honom i dunklet af snöyran. De tvenne lysande punkterne liknade ett par eldkol, men deras sken var grönaktigt, fosforiskt.
"Det är en vargs ögon!" hviskade Bolla och den annars modiga flickan slöt sig nu krampaktigt intill Thorsten liksom för att söka skydd hos honom. Han upplyfte sitt gevär. Då visade sig flera glänsande punkter, beständigt två och två tillsammans, framför honom. Det förskräckliga tjutet ökades. Med krampaktig ångest lade Thorsten bössan till ögat, men hade likväl nog köld att väl rikta skottet just emellan tvenne punkter.
Den skarpa knallen upprepades af echo. De öfriga villdjuren tycktes hafva blifvit skrämda då ett föll. I detsamma vidrörde också det mörka molnet bergets sida och en lång blixt hoppade i uddiga vinklar öfver snöfältet. Det var ett åskmoln, som urladdade sig i fjellen, just under de ängsliga resandes fötter. En syn mera majestätisk än den af ett sådant, sedt ofvanifrån, kan man knappast föreställa sig; det sköna i detta skådespel förtog, till och med i den farliga belägenhet, hvari Thorsten och flickan befunno sig, för några ögonblick, deras känslor af fasa. Äfven på villdjuren gjorde det mäktiga fenomenet intryck: de flydde nedåt dalarna, derifrån deras tjut hördes allt mattare och mattare.
Säkert ett par timmar sutto de båda unga der, afvaktande urvädrets slut. Thorsten erfor en känsla af välbehag; hans själ kände sig högt lifvad till mod och beslutsamhet, då han slöt den sakta darrande flickan i sin arm. "Du behöfver värma dig, flicka!" sade han. "Tryck dig fastare till mitt hjerta."
Men hon böjde sig sakta ifrån honom och ville göra sig lös ifrån hans omfamning. "Nu har uren rasat ut", yttrade hon: "Vi kunna fortsätta vår vandring."
"Det är mig icke angenämt att gå härifrån", sade Thorsten tankfull. "För hvart steg som vi gå vidare, kommer den stunden närmare, då jag skall skiljas ifrån dig. Det gör mig ondt, flicka! Det blir en bitter stund. Vill du lofva mig att ej alldeles glömma mig, sedan jag är borta."
Hon vände sitt ansigte emot honom och svarade blott med en blick. Och han kände ett par tårar bränna i sina ögon, då han tog en kyss från hennes läppar.
Hon stod upp och såg sig omkring. "Stormen har fört snön med sig", sade hon, "så att vi kunna komma fram utan allt för stor svårighet. Inom ett par timmar hoppas jag äro vi vid den stora forssen."