Thorsten följde henne, då hon nu tog vägen utför det snöklädda berget.
Vandringen utföre berget gick långt lättare, än den gått uppföre. Och det var med en känsla nästan af barnslig glädje, som Thorsten helsade de första spåren af vegetation, som mötte på nedvägen. Den första dvergbjörken, som stod emellan ett par snödrifvor, den första granen tycktes honom nu skönare än de synts förut. Han gladde sig att åter se en lefvande natur.
Solen var just uppgången då de ankommo till den stora forssen. Den var belägen emellan tvenne sjöar, af hvilka den ena, som låg betydligt högre än den andra, utför en brant klippvägg nedsände sin öfverflödiga vattenmassa. Midt i fallet, just öfverst der den framstörtande vattenmassan bröt sig, hade klippan bildat en liten plan, ombrusad af den skummande forssen. Denna punkt hade ingen menniskofot beträdt, berättade Bolla; en gång berättas en björn, som ville simma öfver vattnet ofvanför forssen, blifvit fattad af strömdraget och bortryckt med forssen. Men han hade blifvit förd på sjelfva den lilla planen. Der vågade han hvarken gifva sig utföre eller kunde han simma uppföre. Han stod der och röt förfärligt, till dess han upptäcktes af folk. Då samlade sig några skyttar från båda sidor om fjellet för att skjuta honom. När han skrapades af den första kulan, ruskade han på pelsen och röt ännu förfärligare. Men så snart han märkte att de flygande blynötterna kommo honom för nära på lifvet, greps han af förtviflan och störtade sig i forssen, som i ett ögonblick krossade och begrof honom.
De båda vandrande stodo invid fallet, och Thorsten betraktade det med hänryckning. "Der går just riksgränsen", sade Bolla: "Så snart vi äre lyckligt öfverkomna, befinna vi oss på Norsk jord!"
Riksgränsen, utgörande en bred gata, uthuggen i skogen, sträckte sig, såsom ett oändligt perspectiv på ömse sidor om den insjö, som gaf forssen sitt ursprung. Det var med en hemsk känsla, som Thorsten första gången gick att sätta sin fot utom fäderneslandet. Der låg en ökstock vid Svenska stranden, ofvanför forssen och i den satte sig Bolla och han. Med förenade krafter hade de snart hunnit till andra stranden.
Icke särdeles långt ifrån gränsen låg ett Norskt hemman, hvarifrån Bolla sade att det icke blefve svårt att erhålla skjuts. Men innan de begåfvo sig dit, yttrade Thorsten sin önskan att närmare bese det märkvärdiga vattenfallet.
Då man befinner sig på höjden ofvanför forssen, höres i dess dån doft och liksom aflägset. Det är först vid foten af den majestätiskt brusande vattenmassan, man får ett rätt begrepp om dess storhet. Man ser den förut lugna vattenytan på en gång afbruten och förvandlad i skum. Den förfärliga, kokande afgrunden tyckes böra i tusen spillror förkrossa hvarje varelse eller ting, som vill försöka den äfventyrliga färden utföre. Om en grof timmerstock kastas i strömmen, afbrytes den på flera ställen och somliga stycken spjelkas sönder, då den kommit utföre. Man berättar dock att en Lappgubbe, som somnat i sin båt under fiske i den öfre sjön, af strömdraget blifvit ryckt utför forssen och oskadd nedkommit till det lugna vattnet; och att en annan gång en ung flicka haft samma öde. Men ingen vill tro dessa sagor, så mycket mer, som knappt något år förbigår, utan att forssen erhållit sitt offer. Berget, utför hvilket vattenmassan störtar sig, är så brant, att det, på den ena sidan finnes ett stort mellanrum emellan vattnet och bergväggen, der ortens invånare inrättat ett laxfiske.
Bolla förde Thorsten till den underbara grottan, hvars ena vägg bestod af skummande vatten. Der rådde en besynnerlig skymning, emedan dagern i en slags gulaktig färg bröt sig igenom den rörliga vattenkolonnen. Thorsten njöt det högtidliga intrycket af detta naturunder, med den lifligaste förtjusning. Flickan tycktes dela hans nöje, men det var endast i hans glänsande ögon hon hemtade sin njutning. Han märkte att hon endast fäst sin uppmärksamhet vid honom, och han fattade hennes hand. Han ville hviska ett vänligt ord till henne, men ehuru i grottan forssens dån hördes liksom qväfdt, åtminstone dämpadt, var det så djupt genomträngande, att ingen mensklig stämma derinne kunde göra sig förnimbar. Hon smålog vänligt, då hon såg honom röra läpparna och hon lade fingret på sin munn med en så älskvärd uppsyn, att han ovilkorligt tryckte henne intill sitt bröst. Han kände hennes hjerta klappa emot sitt, och afskedsstundens smärta genomflög hans själ. En tår smög sig i hans ögon och då han sakta tryckte en kyss på hennes läppar, nedrullade denna tår på hennes högt rodnande kind. Men då var det, som hade en ny känsla vaknat i hennes innersta, eller som på en gång hennes känsla velat gifva sig luft. Hon utbrast äfven i tårar, och med en blandning af blyghet och hänförelse, som underbart afspeglade sig i hela hennes väsende, besvarade hon hans omfamning och kyss; men hon hade efter ett par ögonblick återvunnit väldet öfver sig sjelf, och i det hon med smidigt behag slingarade sig ur hans arm, behöll hon hans hand i sin och ledde honom åter ut i dagen under Guds fria himmel.
Thorsten fästade sina blickar med djup rörelse på henne, men han bemannade sig äfven, drog den ring, han ärft af modren, från sitt finger och tryckte den på hennes. "Behåll den som en åminnelse!", hviskade han.
Hon tryckte ringen emot sitt hjerta och en blick tackade honom. Men hon förde honom nu skyndsamt uppför höjden tillbaka. Då de uppkommit dit, visade sig oförmodadt Anders på den andra stranden.