"Farväl! Lycklig resa!" hviskade flickan vid denna syn, i det hon ännu en gång tryckte Thorstens hand och skyndade till den tunga ökstocken.
"Farväl, flicka! Gud vare med dig!" svarade han och torkade tårarna ur sina ögon: "Om jag lefver, skall jag framdeles besöka dig!"
Hon svarade intet, utan sköt allenast ut sin farkost. Med ett lätt hopp satt hon uti densamma och vinkade till honom sin afskedshelsning, hvarefter hon rodde utåt vattnet.
Thorsten kände sitt bröst häfvas af stormiga känslor vid denna syn. "Var denna flickas själ lika skön, som hennes gestalt", tänkte han: "och var den väl skapad att göra mig lycklig? Hvarföre försköt jag min lycka, eller skall jag en dag återkomma för att söka den här i öknen?"
Men hastigt märkte han att flickans årtag blefvo ojemna. Hon hade kommit strömdraget alltför nära: det fattade hennes farkost och svängde den ur riktningen. Då begynte hon med förtviflans krafter att ro emot strömmen. Thorsten och hennes frände, som stod på andra stranden, uppgåfvo rop af förskräckelse. Men med tomma händer förmådde de intet uträtta. Det dröjde också endast några ögonblick, innan flickan af den ökade farten till fallet märkte, att hennes räddningsförsök var förgäfves. Då lät hon på en gång årorna falla och kastade sig på knä i båten. Hon upplyfte armarna emot himlen, med en åtbörd af bön och undergifvenhet; derefter kysste hon ringen, som hon fått af Thorsten. Nu fattades båten af sjelfva forssen. Flickan satte båda händerna för ansigtet, och som en blixt försvann hon utför det svindlande djupet.
Thorsten störtade sanslös till marken.
7.
Det var en skön, klar vinterafton i Stockholm. De argandska lyktorna på Drottninggatan bestrålade ett lysande hvimmel af equipager, hvilka i det ypperliga föret, under klingande bjellrors musik, halkade fram emellan mängden af fotgångare, som bildade en ström vid hvardera sidan af gatan. En stor del af de slädar som pryddes af eleganta damer, stannade utanför ett hus, der den rikt eclairerade första våningen antydde att det var en fête. Det sades till och med att någon af de kungliga skulle komma dit, så att en talrik folkmassa samlat sig utanföre. Damerna, som stego ur, blefvo i förbigående behörigen begapade; knuffningar utdeltes, speglosor slösades, eleganta herrar foro fram som skojare, tjufpojkar slogos, en bonde beskrattades, fruntimmer förföljdes och jungfrur skreko. Det blef ute på gatan bullersamt, så att det slutligen var med en glad känsla, man tog sin tillflygt till den eljest qvalmiga societén deruppe.
Hvilken smak han har, den rika Lifmedicus Illerhjelm! Intet var spardt som kunde bidraga till ökad glans åt den praktfulla fêten. De skimrande ljuskronorna sväfvade öfver alla Stockholms märkvärdigheter i politiskt, litterärt och commercielt hänseende. Man såg der artiga excellenser och högfärdiga underlöjtnanter, vittra köpmän och okunniga lärda. Der fanns den vackra Grefvinnan, hvars ansigte varit värdt ett konungarike, om det blifvit fritt från den öfriga kroppen och hela själen. I full gala framsväfvade der den förtjusande fröken, med de oskattbara talangerna, hvilka aldrig förtjusat någon annan än henne sjelf. Den som i förbigående bugade sig för henne, var den Kongl. Secretern vid Posten, utom hvars snillrika infall och gudomliga sång ingen soupé kunde vara modern. Nu kom den glada Presidenten vid Finance-Collegium emot den trumpna Assessorn i de glada Konsternes Akademi. Der träffades den lilla blyga fröken med sidenfötterna och det jättelika Krigs-Rådet med trädbenet. Den qvicka köpmansfrun nickade åt den ordfattige Professorn, som rodnade då hon log. Herrarna sågo sig redan om efter spelborden och damerna, grupperade i alla fönster och soffor, suckade öfver värmen, medan ungherrarna trängdes midt på golfven, bugade sig här och der för en dam i flocken, och sågo hjertans belåtna ut, då de fingo hemta andan bredvid en dörrpost, eller ett fruntimmers stolskarm. Stockholms yppersta pianospelarinna blef ändtligen af den allmänna uppmärksamheten uppmanad att låta höra sig. Hennes bekanta anhöllo, att hon ville framträda. De obekanta spärrade upp ögonen helt och hållet och munnen så mycket artigheten tillät. Hon kunde icke emotstå den allmänna önskan och satte sig vid pianot. Några dumma vänner af Mozart smögo sig behändigt ut till spelborden, medan hennes snöhvita fingrar skenade öfver tangenterna. De brillantaste löpningar surrade fram igenom de häpna åskådarnes öron. Hon, stackars barn, drog ihop axlarna så att skulderbladen, beröfvade sin tyllbetäckning, gnedo hvarandra, och flög igenom så många skalor, att ögat icke hann blinka, innan örat måst inrymma alla de toner, som funnos på instrumentet. "Det var en skalhake!" yttrade sig med bestörtning en Brukspatron från landet.
Fru Illerhjelm, såsom flicka den rikaste och skönaste som uppträdt på en bal i Stockholm, hade just i dag varit gift i tio år, och under denna tid offrat nästan alla sina behag åt den obevekliga tiden. Var det ett finkänsligt hjertas sakta tärande qval öfver det hemliga medvetandet att icke äga sin makes kärlek, eller var det endast det högre sällskapslifvets njutningar, som småningom förtärt hennes helsa? Hela verlden trodde åtminstone att hon kände inga andra sorger, än någon gång förargelsen att hafva blifvit manquerad i en dans eller nu ändtligen sett en yngre skönhet sväfva sig förbi till målet för allmän uppmärksamhet. Hennes man, som kanske kände att han åt hennes hjerta gett för litet, gaf så mycket mer åt hennes nycker och fåfänga. Det var derföre hans hus var stäldt på den mest lysande fot. Men midt ibland den slösande prakten, ibland de hvimlande gästerna, vandrade värden sjelf, med leende uppsyn och vänliga handtryckningar och artiga bugningar och hjertliga ord, dock tom, ödsligt tom i sitt innersta. Han var öfvermätt på allt detta glitter, som retar för ögonblicket, liksom österlänningens rusgifvande opium, men hämnas med en så mycket djupare förslappning. Det låg på Illerhjelms panna ett moln som aldrig vek bort, en dysterhet, liksom hade något förfärligt minne gömt sig i hans själ; och stundom då han trodde sig ensam och obemärkt flög ett uttryck af fasa öfver hans drag, liktom hade det förfärliga minnet vaknat och hånande blickat upp emot honom. I den stora verlden var han känd för den gladaste och artigaste sällskapsman; för sin hustru var han den mest välvilliga och eftergifvande make; af de sjuke var han älskad, såsom en rättskaffens outtröttlig och finkänslig läkare: men olycklig var han inom sig sjelf; och den som betraktade honom vid ett virabord, då han med ett spändt leende följde alla spelets omvexlingar, kunde icke undgå att märka, att det var något hemskt inom honom, som han genom sin uppmärksamhet på de lumpna korten sökte förjaga.