Kolarflickan eller En Wandring i Norrland: Novell

by G. H. Mellin

Det gamla feta stenrika Commerce-Rådet, hans svärfar, anlände till fêten. Han blef emottagen med den uppmärksamhet och artighet, som hans rikedom och ålder kräfde. Hans måg skyndade emot honom, och förde honom i en soffa i förmaket, der han pustande tog sitt läger för aftonen. Hans dotter skyndade dit, omfamnade hans halfva kropp, ty mer räckte hon icke och kysste honom med dotterlig ömhet. "Tack, tack! Barn!" sade gubben. "Du har nu varit gift i hela tio åren och det med en doctor till på köpet, och ännu heter jag icke farfar! Hå, hå!"

Den bleka damen rodnade flygtigt. "Pappa är så god emot oss!" sade hon: "Pappa är till och med ute så här sent och gläder oss med att komma hit! Jag tillstår att jag icke vågade vänta en så glad öfverraskning. Nu först är min bröllopsdag en glädjedag!" En hastig blick flög emot hennes man, som icke uthärdade detta ögonkast utan en lätt ryckning på anletsmusklerna.

"Tack, tack! Barn!" återtog gubben: "Jag ser er så gerna glada! Jag blir ung på nytt när jag ser er! Minns du, Emma, huru du för tio år sedan krusade för giftermålet? Nu erkänner du ändå, att det var din lycka. Ser du, jag visste nog, att välja en hedersman till måg. Och du, min kära Thorsten! om du bara kunde laga, att jag fick heta farfar innan jag dör! Jag har alltid välsignat den stunden då du blef min måg och jag såg Emma lycklig genom dig! Men gå nu och dansa och spela och var glada, barn! Sätt hit ett virabord och laga att jag får ett trefligt parti, min kära Thorsten!"

Gubben nickade med det halfnakna hufvudet och de båda makarna aflägsnade sig.

Just då de gingo förbi ett kabinett, der ingen för ögonblicket befann sig, stannade de och sågo på hvarandra. Derefter inträdde de båda. Då fattade hon hans hand och sade, med ett mildt leende men tillika en glimmande tår i ögat: "Förlåt mig; men låt mig en gäng få säga dig några ord af hjertat, och säga dem i dag! Jag har i många år burit dem på tungan. Vill du aldrig glömma den Norrländska kolarflickan? Jag ser att du äfven nu beständigt tänker på benne, och jag har snart i tio år varit svartsjuk på hennes bild! Säg mig blott ett, Thorsten! Säg mig, har du varit upprigtig i din berättelse om henne?"

Han fäste en lång, tankfull blick på henne. Slutligen svarade han: "Tro mig, min Emma! En sådan syn, som en Engels försvinnande i afgrunden, är nog för att beröfva en man hans lefnads lugn. När ännu i sjelfva vårt ömma förhållande till hvarandra den tanken kan insmyga sig, när den kan störa oss, då, då är den ett förfärligt bevis på dessa hemlighetsfulla känslors inflytande och makt, hvilka vi erfara utan att kunna hvarken undvika eller begripa dem. Jag fruktar att min berättelse, som likväl var ett bevis på mitt innerligaste förtroende, oroat dig för hela lifstiden; och då jag vet att ett sådant intryck aldrig i evighet utplånas, är det den tanken att hafva sårat dig, som fräter mig så länge jag lefver."

"Nej", sade hon, "du misstar dig! Låt oss gifva hvarandra ett löfte på denna dag, som för oss är så helig, det löftet att icke mer plåga hvarandra med en så bitter ömtålighet och grannlagenhet, som hittills! Jag vill uppriktigt säga dig, att vårt lefnadssätt, den oupphörliga oro hvaruti vi lefva, är det verkliga onda, som skiljer våra hjertan och förstör vår lycka. Jag har sett att dessa sällskaper icke göra dig lycklig. Lofva mig att ett år, eller åtminstone några månader lefva för oss sjelfva! Låt oss resa till något utländskt bad, eller hvart helst i verlden, der vi kunna vara ensamme någon tid. Ack, om då våra hjertan icke känna sig lyckligare, vill jag tåligt vända om hit igen. Då vet jag att jorden icke äger någon sällhet."

"Emma! Min hustru!" återtog han: "Jag är öfvertygad om din kärlek, och du bör vara det om min. Det dödsbleka Norrländska minnet är en så flyktig skugga, att det icke bör störa vårt lugn. Men det är i tanken, på min lefnads gåta, i den hemlighet, som min mor anförtrodde sin lättsinniga son, och som han så tanklöst förgätit, det är i den tanken jag ser min lefnads plågoande. Jag har lefvat nära fyrtio år, och det är mig icke möjligt att blifva fri den tanken. Jag känner mig alltid nära att svindla, då jag tänker tillbaka på denna dunkla gåta, och nu har jag tillryggalagt hela min lefnad i en oupphörlig strid, i ett evigt bemödande att aflägsna ett minne, som likväl oupphörligt tränger sig på mig. Det har blifvit en fix idé hos mig. Emellertid, min Emma! Ditt förslag är godt! Vi resa till Ems nästa sommar!"

Han tryckte henne vänligt till sitt bröst. Hon såg på honom med en ännu sorgligare rörelse: "Ack! jag visste det förut!" suckade hon: "Det är likväl kolarflickan, som förjagar mig ur ditt hjerta. Ser du, jag visste att du skulle genast vid mitt förslag gå in på att resa! Du älskar mig icke, ty du gör allt hvad som af mig är ett infall, en nyck. Hvarför motsäger du mig aldrig? Måste icke mitt hjerta tröttna, då du oupphörligt ger efter för mina önskningar? Om du älskade mig, såsom du likväl sagt, skulle du icke fordra af mig åtminstone en försakelse? Skulle du icke gifva mig tillfälle att någon gång visa, huru gerna jag ville göra något för Dig?"

"Jag vill säga dig, Emma", inföll han: "Det är en sanning, som du ej kanske rätt förstår, men den är dock en sanning. Det är en af rikedomens förbannelser, att den just beröfvar oss dessa tillfällen till qval och försakelser, hvilka besynnerligt nog utgöra menniskohjertats sällhet, och hvilka den rike förskaffar sig långt farligare och bittrare genom inbillningen än de äro i verkligheten."