"Är det en förebråelse emot mig?" frågade hon med bitterhet: "Rår jag för det? Är det icke min fars glädje att öfverhopa oss med rikedom? Och hvarföre nekar du icke att emottaga hans gåfvor?"
"Du missförstår mig, Emma", afbröt han: "hvad jag säger i allmänhet, gäller också för oss. Du bör icke förtyda min mening. Det är nu en gång vår lott. Vi böre emottaga den och använda den — efter vi icke äge någon att lemna den åt —"
Hon bleknade än mer: "Förlåt mig", sade hon: "låt oss icke reta vår smärta mera! Vi måste gå tillbaka till våra gäster! Tack emellertid för ditt löfte till sommarn!"
De båda makarne tryckte hvarandras hand och lemnade kabinettet. I detsamma hördes ett skrik utanför huset. Pöbeln begynte väsnas mer än tillbörligt, så att några af herrarne sprungo ned, för att se efter hvad som var å färde. I det dörren öppnades, hördes några röster: "Släpp fram finngubben! Släpp fram finngubbens dotter!" Dessa ord hunno äfven Emmas öron. Hon fäste sina blickar på sin bleknande make; och han, betagen af en sällsam aning, gick ut i salongen. Hon följde honom sakta.
Nu inträdde en gammal, illa klädd finngubbe, i hvars kala hufvud och förfallna drag Thorsten genast igenkände Ollikainen. "Det är den vackra dalkullan!" skreko några röster utanföre. Då inträdde en qvinna, i den enkla torftiga drägt, som tillhör allmogen; men med ett skönt ansigte. Det var Kolarflickan. Thorsten uppgaf ett skri, och betäckte sitt ansigte med båda händerna.
"Det är han!" utropade den främmande qvinnan och trädde fram för att fatta Thorstens hand. Men med en häftighet, som var obegriplig, framstörtade Emma, kastade sig emellan dem, sköt hennes hand tillbaka i det hon omfamnade Thorsten och utropade: "Nej, nej! Gå bort, kolarflicka! Han är min — min —!" Hennes hufvud sjönk vid dessa ord emot hans bröst, en förfärlig ryckning genomlopp hennes väsende, och med en våldsam suck flydde hennes medvetande.
Ollikainen knäppte häpen sina händer tillsamman och begynte att berätta på Finska. Thorsten nedlade sin sanslösa hustru på en soffa och skyndade att meddela henne den läkarhjelp som var af nöden. Kolarflickan stod ensam midt på golfvet, sjelf bestört, omgifven af de häpna, sidenklädda damerna. Alla herrar aflägsnade sig genast till de andra rummen. Endast det gamla Commerse-Rådet stötte omkull sitt virabord och instörtade i salen, så fort hans kropp kunde sättas i rörelse.
Det var icke förgäfves, som Thorsten använde åtskilliga medel för att återkalla henne till lifvet. Hennes sansning återkom och den ömtåliga gestalten slog upp sitt öga. Alla uttryckte sin glädje deröfver.
Thorsten reste sig upp med häftighet. Hans blick mötte den arma kolarflickan. Han uppgaf åter ett rop af förskräckelse. Då begynte hon att darra. Med klar röst talade hon på sitt språk, hvilket ingen af de närvarande förstod. Men alla lyssnade med förvåning på den behagliga stämman.
Äfven den gamle finngubben talade emellanåt. Thorsten såg upp, betraktade dem ömsom med uttryck af sorg, af bestörtning, plötsligt af en blixt af glädje, som dock hastigt afbröts af tårar. Han kastade sig på knä, kysste sin makas hand och läppar. Derefter störtade han emot kolarflickan, tryckte henne i allas åsyn till sitt bröst och kysste äfven henne. "Det var då hemligheten!" sade han. "Och jag var honom så nära! Hvarför upptäckte din mor det icke straxt?"