"Ack!" svarade flickan: "Hon visste ju icke hvem det var, förrän hon fick se ringen!"
"O min Gud!"
Nu berättade gubben Ollikainen åter något på Finska. Thorsten gick fram till honom och tryckte hans hand. Derefter återgick han till flickan: "Du kom således lyckligt utföre", sade han: "Och ditt lif räddades, på det min lefnads gåta skulle upplösas! O min mor! — Men hvarföre har jag icke förr fått veta det?"
"Vi visste ju icke ditt namn!" sade flickan: "Vi ha nu kommit hit på ett rykte om att du hade blifvit en förnäm herre i Stockholm. Norrmännerna, som funno dig vid fallet och förde dig hem till sig, hade icke heller frågat efter ditt namn. Du reste ju också så hastigt derifrån."
"Min Gud!" utbrast han: "Jag flydde med fasa från det förfärliga stället! Du kommer sent, men med Guds hjelp icke för sent, Bolla! Här ser du min hustru, som så när dödt af förskräckelse, när hon såg dig! Hon trodde att du var en vålnad!"
Kolarflickan närmade sig med blyg vördnad den ädla Emma, fattade hennes hand och kysste den. Emma såg med frågande bestörtning på sin man.
"Mitt herrskap!" sade Thorsten: "Jag måste säga er, att min mor på sin dödssäng upptäckte för mig, att min yngsta syster icke var död, såsom jag trott. Jag har grubblat på innehållet af den hemlighet hon förtrodde mig, tills den nu står klar för mitt medvetande. Denna fattiga flicka, mitt herrskap, är — min syster!"