Gjorde än vidare åtskilliga uppköp, och sökte än en gång Blum för att rådgöra med honom, men fick ej träffa honom. Derefter med Seelig först på ett simpelt värdshus, der vi i sällskap med tvenne kolbärare (som suto och spelade kort och sågo högst trefliga ut) drucko litet vin och åto ost; sedan gingo vi till Louvre upp i målningsgalleriet, der vi först gingo omkring i kopparsticks- och gamla tecknings-samlingarne, hvilka för mig ej kunde äga så särdeles stort intresse, och vidare upp i Marinemuseum, hvarefter vi något besågo den Spanska skolan och åtskilligt af den Nederländska.

Okt. 14.

Gick ännu litet ut, sedan jag med stort besvär fått mina saker inpackade. Åt en ambigue med Maron och Seelig, hvartill senare kom den Hamburgermålare som vi i går aftons träffat på caféet; men hela måltiden var tråkig. Sedan den blifvit slutad begåfvo vi oss alla till diligencehuset, derifrån det slutligen, efter ett litet gräl i vagnen med mina blifvande reskamrater om våra platser, bar af omkring kl. 5. Jag var högeligen glad att kunna vända ryggen åt Paris. Resan gick oafbrutet hela natten, som var kall och fuktig, så att jag, ehuru dugtigt och tjockt klädd, dock ej hade alls för varmt; föga kunde jag sofva, ty det var trångt och obeqvämt i vagnen.

Okt. 15.

Om morgonen kl. 9 förunnades oss omkring 10 minuter för frukost, som intogs och smakade godt. Hela dagen var fult väder och mera tråkigt var äfven sällskapet i vagnen; dock min vis à vis, en handelsman från Paris, som skulle till Lyon för att göra affärer, roade bäst sällskapet med historier om tjufstreck och bedrägerier som passera i Paris. Vi foro mest hela dagen genom vinfält, der folk var sysselsatt att samla drufvorna i stora tunnor. All den öfriga skörden af hvete etc. tycktes redan vara gjord, så att fälten sågo gråa och fula ut, der vin ej odlades. Mot aftonen kl. 7 gafs oss ungefär 20 minuter för middagsmåltid, hvilken intogs lika begärligt som frukosten och betaltes med 3 francs, ehuru den ingalunda var kräslig. Sedan gick färden åter hela natten under ruskigt väder till kl. 2, då en af vårt sällskap lemnade oss i Beaune, hvilken stad i natten såg högst besynnerlig ut och tycktes ha mycket ruiner och qvarlemningar från de gamla Gallernas tider. Nu blef bättre rum i vagnen att sträcka ut de hopsutna benen och jag sof godt nog den återstående delen af natten.

Okt. 16.

Vi framkommo om morgonen kl. 8, i stället för den vanliga tiden kl. 4, till Chalon och begåfvo oss genast med stor skyndsamhet om bord på ett ångfartyg, som väntade blott på oss för att resa till Lyon. Glad att slippa ur den fördömda vagnen, der jag så länge sutit instängd, skyndade jag mig att få mina saker och begaf mig ombord. Jag hade nu fått erfara hvad en resa vill säga i de så beprisade och som beqväma ansedda diligencerna. Mig behagade åtminstone denna alls icke, och tusende gånger hellre önskade jag sitta på en hos oss vanlig bondskjutskärra med sitt hårda bräde, än på diligencens mjukt stoppade dynor; säkert är att om jag kommer att resa till lands i mitt lif, skall jag framdeles så mycket som möjligt undvika ett sådant sätt att färdas. På tvenne nätter och en dag gafs oss ej mer än inalles omkring en half timme att stiga ut, ty på den tid hästarne ombyttes hade man knappt tid till sina allra nödvändigaste förrättningar. Väl tilläts det oss att i långa backar, der hästarne alltid fingo gå fot för fot, stiga ut och spatsera uppföre; men behagade de som suto framför mig ej göra det, så hade jag det största besvär att klifva ut mellan deras ben och måste på det högsta genera dem. Då jag vid ett ombyte vågade öppna den dörr vid hvilken jag satt för att stiga ut, ropade conducteuren ganska groft åt mig: que faites vous donc Monsieur? och tror jag ansåg mig ej för rätt slug; men när jag lika groft svarade: je ne fais que pisser Monsieur, fällde han ton och underrättade mig att man på den sidan ej finge stiga ut. Öfverhufvud var mig hela färden nästan den tråkigaste jag någonsin haft, och derföre fann jag obeskrifligt nöje i att komma ombord på det lilla ångfartyget, der en stor mängd passagerare redan var församlad. Genast när vi kommit om bord sattes af. Jag gick ner i för-kajutan, der mina ögon föllo på ett högst roligt sällskap af arbetskarlar, som suto omkring ett bord, spelte kort, drucko vin och sjöngo muntra visor. Hela sällskapet i denna kajuta bestod till största delen af deras gelikar och var till stor del på samma sätt sysselsatt. Jag fann mig här alltför väl, för att vilja utbyta denna andra och sämre plats emot den första kajutan, der priset for öfrigt ej var mer än 2 francs dyrare. Vädret var under hela färden högst fult och regnigt, så att jag ej kunde se stort af landets utseende på Saones stränder. Lifvet i kajutan var ganska roligt, man åt och drack oupphörligen, spelte och glammade, men röka var ej tillåtet. Detta tyckas Fransoserna i allmänhet anse för särdeles ohöfviskt och mer än annorstädes blir man här påmint om detta förbud. Det, såsom ock bruket af hatt, tyckes ännu vara qvar af de gamla artighetslagarne i sällskap. Navigationen på denna flod, såsom jag sedermera äfven märkte på Rhône, har sina svårigheter och fordrar sin egen konst samt erfarenhet. Kl. omkring 2 straxt efter middagen hunno vi fram till Lyon, der jag gick in på det första värdshus jag såg emot mig och det var Hotel de hirondelle. Som vädret allt fortfarande var fult med temmeligen starkt regn, tänkte jag blifva på kammaren; men kunde dock ej hålla mig att gå ut, dels för att höra efter huru det var med ångfarten härifrån, dels ock för att få en liten öfversigt öfver staden. Sedan jag uträttat det förra, begaf jag mig således upp på den stora höjd, som till höger om floden dominerar hela staden och på hvars sluttning en del af den är byggd. Uppgången här liknade mycket den i Havre, men var på långt när ej så vacker, ty här saknades trädgårdarne i Havre. På höjden fanns efter Franskt bruk ett kapell eller kloster, och vid gatorna närmast derintill bodar och förfriskningsställen; de förra voro fulla med vaxljus och gudabilder, de senare erbjödo kaffe och vin etc. för pilgrimer upp till kapellet, helgadt åt, jag kan ej mera påminna mig hvilket helgon. Från toppen hade man utsigt öfver hela staden och nejden deromkring, som dock nu låg insvept i tjockt mörker, så att jag ej kunde se mycket deraf. En del af staden, nemligen den som låg närmast under mig, är byggd på sluttningen af den höjd på hvars topp jag stod. Den öfvergår efter en mycket brant sluttning till en jemnare plan längs Saone, öfver hvilken en särdeles stor mängd broar (mer än hvad behöfligt synes) går till den andra delen af staden, som tycktes mig byggd på ett spetsvinkligt triangulärt delta, bildadt af denna flod och Rhône, som här flyta tillsammans. Staden, att dömma efter den lilla del jag genomgick, tycks vara regulier och vacker. Nejden deromkring tycktes mig mycket likna den omkring Rouen: höjder och dälder och i allmänhet mycket couperadt land. Floderna äro ganska starkt strömmande, men vattnet grått och fult. Novan blir mig ännu den ståtligaste flod jag sett; om ej just Kumo elf, på vissa ställen der jag sett den, kan sägas öfvergå Nevan. Men numera är mig minnet af den så otydligt att jag ej kan anställa jemförelse. I staden tycktes ligga mycket militär och när jag kom i mitt hotel såg jag nere i källarsalen åtskilliga underofficerare, som suto i största förtrolighet med sina hustrur eller grisetter eller hvad det månde ha varit för qvinnor, och åto sin middag. Här köpte jag mig slutligen ett par tofflor af ett mycket vackert ungt fruntimmer. Hemkommen i mitt hotel intog jag kl. omkring 6 en dugtig middag och satte mig sedan att skrifva bref hem till min mor.

Okt. 17.

Begaf mig tillika med en annan ung man, som tycktes vara någon ouvrier och bodde på samma värdshus som jag, kl. 5 om morgonen ner till ångbåten, på hvilken förut fanns en hel hop hornboskap som var fastbunden i förn för att föras till Avignon. Värdshusgossen, som på en liten handkärra förde våra saker, hade ej fört oss till det ångfartygsbolags båt som egentligen framskaffar passagerare. Men jag ansåg det vara detsamma och blef qvar om bord, utom det att jag nu mera ej gerna skulle hunnit till någon annan båt. Morgonen var kall och frisk, alldeles ej mildare än vanligt höstväder hos oss, och jag höll mig mest hela dagen gerna omkring machinens skorsten, som på långt håll spridde omkring sig betydlig värme. Men det blåste från Sevennerna, hvars toppar lågo omhöljda af tjock dimma, som knappt middagssolen kunde skingra. Denna bergås följde hela högra Rhônestranden utföre och låg oss beständigt i sigte. Den förekom mig dylik som höjderna längs Seinefloden och kusten af Normandie, bestående hufvudsakligen af sand. Något egentligt granitberg kunde jag ej upptäcka, dock på några få ställen något ditåt. Det var en oafbruten vexling af höga kullar och djupa dälder, ganska smala och utfårade i botten, vanligtvis af någon vår- och höstrännils bädd, som dock nu var tom på vatten. Hela trakten kunde ej i fruktbarhet och skönhet på långt när jemföras med den vid Seinefloden; men hvad här gjorde åstopparne intressanta var den stora mängd af gamla riddarslott, som ännu stodo i vackra ruiner på de brantaste toppar och på afstånd tycktes mig nästan sväfva i luften; så spetsiga sågo ofta bergtopparne ut. De delar af sluttningen som tycktes vara odlingsbara, upptogos öfverallt och uteslutande, som det tycktes, af vinfält, hvilka ofta gingo ända upp till toppen af åsen. Den andra stranden var jemförelsevis slätare, dock äfven mycket afbruten af höjder, bekrönta med ruiner af slott och kloster. Ganska många vackra småstäder och köpingar passerades; bland hvilka Valence, så mycket jag kunde i hast se, när stan mest behagade mig. Det slott, som ligger på en brant bergshäll midtemot denna stad på andra sidan floden, förekom mig isynnerhet underligt att skåda, men kanske det långa afståndet mycket dertill bidrog, öfverhufvud är hela trakten högst intressant, men saknar det höga och allvarsamma i den nordiska naturen, äfvensom det älskliga och trefliga i Tysklands eller Seinetraktens. Hvad jag öfverallt i Frankrike saknat, är skog. Vädret var, som sagdt, särdeles kallt, ehuru solen sken ganska klart; så att vi 4 passagerare, som kommit med från Lyon, suto hela tiden på en liten bänk vid skorstenen. I Valence fingo vi stor tillökning af passagerare, bland hvilka en ung Fransos, som tjente vid armén i Afrika och hade en särdeles vacker uniform i nästan fullkomlig orientalisk smak. Vi kommo oss litet i samtal och han var en af de trefligaste om bord. De hvilka kommit från Lyon tycktes vara äkta Franska landtpatroner och ingåfvo mig en ganska dålig tanke om bildningens tillstånd i allmänhet bland medelklassen på landet i Frankrike. I Bourges, der vi hade att lossa mycket jern, blefvo vi länge liggande och här köpte jag för 2 sous vindrufvor och fikon mer än jag orkade äta på en gång. Färden blef dock till slut något tråkig och först kl. mellan 5 och 6 på aftonen hunno vi fram till Avignon; ty dels hade jernlossningen, dels anhållande vid hvarje småstad för att afhemta passagerare, uppehållit oss; så att de andra ångbåtarne gått förbi oss, ehuru vår fart på det hela var starkare än deras. I anseende till vår sena framkomst fanns ingen billet mera qvar i diligencen till Marseille; ty jag hade beslutit att i den fortsätta resan, emedan ångbåtsfärden från Arles är så obestämd och så mycket beror af väder och vind på hafvet. Jag fann mig således nödgad qvarstanna ett dygn öfver i Avignon, men tog dock för säkerhets skull redan nu billet för följande dagen. Knappt utkommen ur postbyrån, fingo tvenne värdshusgarçoner tag på mig och inbjödo mig hvar till sitt hotel med sina adresskort. Jag emottog af den ena hans kort, men beslöt mig dock att följa med den andra, emedan hans hotel var närmare; deröfver blef den andra högeligen förargad och fordrade med "Ungestüm" sitt kort tillbaka, hvilket han ock naturligtvis genast fick.

Okt. 18.