Dec. 11.

Stod bittida upp då jag hörde att ankaret föll omkring kl. 4 på morgonen utanför Syra. Då det blef dager såg jag framför mig en den vackraste stad man vill se, glänsande hvit, liksom nästan alla af Greker uppförda. Staden går nästan i en långsträckt halfbåge längs stranden, åt höger till uppstigande ganska starkt amfitheatraliskt. Denna del är den nya staden, ofvanför hvilken, med en öppen plats der emellan, höjer sig den äldre staden i form af en likbent triangel på sluttningen af en höjd emellan tvenne andra högre sluttningar. Den fullkomligen triangulära gamla staden slutar sig upptill i den spetsiga vinkeln med en det hela öfverskådande kyrka. Midtemot staden ligger en betydlig skärgård af större och mindre öar, på en af hvilka en stor fyrbåk är upprest. Den ö på hvilken staden är byggd är den vidsträcktaste, höjande sig i många svinryggslika sluttningar, odlade ända upp till topparne med rika och upparbetade dälder deremellan. Staden, sade mig en Grekisk välvillig gubbe bland passagerarne, hade uppstått under sjelfva frihetskriget, då flyktande Greker tagit sin tillflykt dit. Den heter Hermopolis, såsom hufvudsakligen en handelsstad. Kl. omkring 8 flyttades vi på en stor bark jemte vårt bagage från Mentor, som fört oss från Konstantinopel, om bord på Scamandre, der allt så väl inredning som folk och annat behagade mig mycket mera än på Mentor. Af alla passagerare voro vi blott 8 som kommo från Mentor, alla Musulmän så när som på mig och en äldre Grekisk qvinna. Under färden på barken tycktes min Arabiska gubbe vara litet rädd. I hamnen lågo kanske 20 till 30 medelmåttiga fartyg, till största delen som det tycktes Grekiska, och 4 stora ångfartyg, 3 Franska och ett Österrikiskt, hvilka alla blott väntade på det 5:e, som skulle komma från Malta. Det kom ock straxt efter middagen och hemtade åt oss omkring 15 passagerare som skulle till Alexandria, hvilka alla utan undantag voro Engelsmän, flere med sina hustrur. Maken till stoj, oväsende och prejeri som Grekernas, hvilka förde dessa passagerare från deras ångfartyg till vårt, har jag ej sett och det gick till det otroliga, så att de för böss-skotthåll fingo betala 6, flere 7 francs. Öfverhufvud såg jag här för första gången rätt Grekernas nu så väl bekanta bedrägeri och gemenhet; det var ömkligt att se de tafatta Engelsmännen vara utsatta för dem och gräla och boxas, utan att ändock slippa med mindre än att frikostigt lösa på pungen. Kort förut hade helt anspråkslöst ankommit en ung Arab, som jag för sådan igenkände på hans fransar omkring sin turban och på hans mörkbruna färg. Jag tilltalade honom genast på Arabiska och blef med den gladaste, öppnaste, leende min besvarad af honom på samma språk. Sedan talade vi ett och hvarje och förstodo hvarandra fullkomligen. Snart sällade sig till oss en tredje, som äfven talade Arabiska, men ganska brytande. Denne var en Grek, som i 10 år varit bosatt i Alexandria. När nu den första Engelsmannen, en Nordamerikanare, som såg mycket dum ut med ett litet rödt, väl städadt och putsadt skägg under hakan, efter tusende gräl med sin roddare, slutligen kom om bord och man äfven här började tala om quarantaine och annat som jag ej förstod, än mindre Amerikanaren som nästan allsicke förstod språket, kom min unge Arab mycket beställsamt fram till honom och började till min stora förundran tala ganska ren Engelska med honom och säga honom hvad man sade. Sedermera erfor jag genom bref eller attestater, som han framvisade för alla Engelsmännen, hvilka han ansatte den ena efter den andra, att han såsom tjenare följt åtskilliga Engelsmän i Syrien och annorstädes på resor i orienten samt af dem erhållit det högsta loford. Af alla ankomna passagerare kom endast trenne med mig på andra platsen, nemligen ofvannämnda Nordamerikanare och 2 Italienare, tvenne "fratres", hvilka skulle gå såsom missionärer till Abyssinien. Med den ena af dem, en 27 års ung vacker man, träffade jag först tillsammans nere i vår kajuta, då jag som hastigast sprang dit ner för att stoppa min pipa. Jag vet ej rätt huru vi först kommo i samtal, men det var med en egen ynglinga ren öppenhet, som han berättade mig att han och hans "confrère" voro missionärer till Abyssinien &c. Sedermera frågade han mig, som han tagit för en Parisare, om jag vore katolik och då han fick höra att jag var protestant, sade han sig hjertligen ångra obetänksamheten i sitt uppförande och sin uppriktighet emot mig. Jag tröstade honom så godt jag kunde dermed, att vi dock bekände samma religion ehuru af olika trosbekännelser, och härmed tycktes han ge sig tillfreds. Sedermera såg jag honom och hans confrère ligga största delen af aftonen och läsa böner eller något dylikt ur gamla pergamentsluntor. Dock voro de bägge två ganska älskliga unga män. Kaptenen på det från Malta ankomna ångfartyget hade hemtat om bord till oss ett ungt fruntimmer, som, då vi slutligen foro härifrån ut, länge stod på däcket och genom en kikare tittade på kaptenen som hemtat henne. Han stod i stäfven på sitt fartyg äfven med en kikare och tittade tillbaka på henne, såsom en vår tids fullkomlige riddare i uniform och hvit väst, med stort, tjockt, svart skägg, hvilket jag af hjertat afundades honom. De tittade på hvarandra först öfver bord och sedan genom alla springor och hål och nickade slutligen med en suck ett farväl. Vår doktor om bord, en vacker man med långt ljust skägg, stod straxt färdig vid den suckande damen, säkert för att förekomma någon möjlig dåning. Med Nordamerikanaren började jag under måltiden prata Engelska och vi fortsatte sedan vårt prat uppe på däck efter maten. Så mycket jag ännu kunde få reda på honom, tänkte han färdas längs Nilen och sedan möjligen göra en liten "step" på Arabiens eller Afrikas kust, sedan färdas till Indien, och derifrån troligen andra vägen hem till Amerika. Han visste af Fraconell och Himjariternas dialekt och åtskilliga aforismer om ett och annat orientaliskt, men var öfverhufvud tafatt i tal och svar. Bland de andra Engelsmännen hade flera med sig sjukliga fruar, som de gingo och släpade under sina armar och sågo tråkiga ut, så när som på en. Vägen gick länge mellan öar, hvilka hade samma utseende som andra här i trakten, dock tycktes de vara mera odlade och bebodda, så att man öfverallt i sluttningarna såg framsticka vackra hvitglimmande Grekiska hus. Vi mötte under färden flera Grek-barker, som seglade in och ut. De äro i allmänhet vackert och mera smidigt byggda och tyckas segla väl. Så tyckas äfven Grekerna sjelfva vara dugtiga och tilltagsna sjömän, ehuru svaga navigatörer. De manövrera flinkt sina fartyg och sjöfolket flyger som kattor med sina vida byxor i taklen. Till största delen ha Grekerna ett vackert manligt utseende, men dock ser man understundom ibland dem, liksom jag i dag, inbitna vilda och bedrägliga fysionomier. I deras manér och uppförande synes en viss nobel hållning, utan att vara för trög eller för fjäskigt liflig, och ej så uppblossande som man t.ex. finner Turken, då han på något sätt blir uppspelt.

Dec. 12.

Gingo ännu hela dagen mellan öar både till styrbord och babord. En stor ö till styrbord sade den vid bordet dejourerande officern vara Candia, de till babord sade han ha intet namn. Kanske han ej visste bättre. Han var en liten ung pojke, som tycktes vilja taga sig en vigtig air, och utom denna fråga om öarne vexlades intet ord emellan oss fyra som suto till bords; hvarföre måltiden ock var oändligen tråkig, såsom hela dagen. Nordamerikanaren är förskräckligt tungkörd; dock har han nu kommit på ett ämne det jag minst väntade, nemligen antiqviteter på Malta. Han visade mig åtskilliga Sketchs, som han der tagit af inscriptioner och byggnader och tycktes dervid visa mera intresse än jag väntat hos honom. Han sade sig haft för afsigt att från Malta gå till Tripoli, men ej funnit någon lägenhet. För öfrigt har han varit vida omkring i Amerika och tyckes nu vilja besöka Afrika och några andra roliga ställen i Asien; men Europa tyckes han ej bry sig särdeles om. Han är en högst rolig och besynnerlig man.

Dec. 13.

När jag om morgonen kom upp på däck, fann jag till min stora förundran att vinden var emot oss och att vi styrde kurs i NNV. Vi hade nemligen om natten vändt och gingo mot vinden, emedan vi ändå ej till aftonen kunde hinna fram att löpa in i hamnen vid Alexandria. Vi gingo dock ej särdeles länge denna kurs, förrän vi åter vände undan vinden och gingo vår rätta kurs. Denna dag liksom de andra var tråkig, men ficks till slut med sofva och äta samt att då och då betrakta det azurblåa, nu något upproriska hafvet. På aftonen sitter jag och skrifver detta vid mitt thé och midtemot mig på andra sidan af bordet sitter le maitre d'hotel och skrifver vers. Då jag frågade honom om han brukar idka poesi, visade han mig som prof af sin konst ett stycke det han kallade satir, med den anmärkning att jag tvifvelsutan visste hvad det ville säga, och som hade till öfverskrift: Satyre d'un domestique a bord du bateau — och innehöll många roliga saker om Napoleon och Gud vet hvad annat. Han sade sig vara boktryckare, men som lyckan ej gynnat honom i det yrket, hade han slagit sig på värdshushållning här och fann det förmånligare.

(Bref till kofferdikapten A. Wiklund. Förut tryckt i tidningen
Ilmarinen 1855 N:o 52.).

Broder! I den förmodan att du redan sluppit från det allmänt öfverklagade svåra hålet Odessa, dess svåra hamn och kalla klimat, jemte allt omak som åtföljer en lastning och hamnliggning, sänder jag dig denna helsning från Egypti gamla underfulla och heliga jord, jemte tusende tacksägelser, varma och innerliga för den trefliga, roliga tid du så frikostigt gästade mig och förde mig helbregda och glad öfver Italiens och Greklands haf till Storsultanens stora stad. Jag har sedan vi skiljdes ofta, för ofta och stundeligen fått känna saknaden af ditt trefliga sällskap och din trefliga kajuta. Men låtom oss gå i ordning. Aftonen af samma dag, på hvars morgon jag lemnade Active och mina landsmän, gick jag ombord på det Franska ångfartyget och för större säkerhets skull redan kl. 3 på eftermiddagen. Här gick jag nu af och an på däcket och spatserade ända till kl. 6, ty då först lyftades ankar. Under denna tid, såsom under hela resan, hade jag tillfälle att förarga mig öfver de Franska matroserna, som dussintals, största delen med cigarren i munnen, stodo och halade på en ända, hvartill 4 à 5 af dina matroser varit tillräckliga. Öfverhufvud kan jag ej säga att det sjöväsende, jag här såg, behagade mig alls och skillnaden var oändlig mot hvad jag blifvit van att se ombord hos dig. Den 8 middagstiden passerade vi Dardanellerna och kastade ankar den 9 om morgonen i Smyrnas hamn. Här blefvo vi liggande hela denna dag och jag begagnade tiden till att fara upp och bese staden, som föreföll mig särdeles vacker och snygg. Jag var äfven uppe här hos Ryske generalconsuln Ivanoff, och han emottog mig med särdeles artighet och välvilja, såsom äfven isynnerhet hans sekreterare, som var literat och ville passera för sådan ännu mera än han verkligen var det. Följande morgonen d. 10 gingo vi derifrån och landade följande dagen i Syra, hvars nya, hvitt glänsande stad behagade mig utomordentligt. Här flyttades vi öfver på ett annat af de 5 ångfartyg, som här sammanträffade. Det hette Scamandre och förde oss hit till Alexandria, i hvars farliga och klippfulla hamn vi kastade ankar den 14 dennes. Hela resan var på det hela taget oändligen tråkig. Till Smyrna följde dock med oss ett sällskap af 3 Turkar, som voro de enda trefliga i mitt tycke bland de kanske 40 passagerarne. Det var en officer med 2 underofficerare, som mig tycktes. De hade mat och dryck med sig, hade däcksplats, åto och drucko och rökte oupphörligen, så att jag tyckte de första aftonen redan hade ett litet rus alla tre. Jag kom i samtal med dem och hade ganska roligt åt dem. Ifrån Smyrna kom en ny passagerare, en gammal Arabisk gubbe från Kairo med ärevördigt grått skägg. Han var mig högst välkommen och i hans sällskap fann jag mig väl. Från Syra kom i andra kajutan, der jag hade plats, en Nordamerikanare, som var förskräckligt tungkörd, men dock ej så otreflig när man fick honom litet i gång, och dessutom 2 Italienska unga Bröder, som skulle till Abyssinien för att predika. De läste flitigt i sina böneböcker, och den ena, som var sjuk nästan under hela resan, låg mest hela tiden i sin säng med ett visst kärl i ena handen och psalmboken i den andra. Dessutom voro bland däckspassagerarne en ung Arab, hvilken såsom betjent eller tolk följt med en Engelsman på långa resor i Syrien och annorstädes, och nu erbjöd sig åt de rika Engelska seigneurer som hade första platsen. Han var en godsint, treflig ung man, som jag mycket pratade med. Detta var nu sällskapet om bord. Det var mångfaldigt och i sig sjelft icke tråkigt; men det evigt enahanda i farten, det beständiga bultandet af maschinen, och med alla beqvämligheter dock den obeqvämlighet och tvungenhet, som alltid råder på ett ångfartyg, gjorde denna en veckas fård i mitt tycke mycket längre och långsammare än hela vår färd från Marseille till Constantinopel. Bordet var fullt med rätter till middagen, åtminstone 10, oberäknadt den mångfaldiga deserten, till frukosten omkring 5 à 6 jemte desert; allt detta hade jag oändligt gerna bytt ut mot våra ärter och vårt ypperliga kött och fläsk. Och betjentsluskarne, som stodo omkring och gapade på hvar bit man stoppade i munnen, voro mig vederstyggliga. Till all lycka har jag, såsom du vet, god förmåga att kunna sofva och begagnade den äfven; jag sof vanligen hela dagen från frukosten, som slutades omkring kl. 10, till middagen som börjades kl. 5. Det var således med stort nöje jag slutligen såg oss anlända hit till Alexandria. Men de 3 första dagarne jag var här, regnade det oupphörligen, så att jag föga kunde gå ut. Sedan klarnade vädret upp och vi ha haft, med undantag af då och då fallande regnskurar, det vackraste, mildaste sommarväder, och jag har härunder oupphörligen vandrat omkring på denna ruinfulla jord, der nästan för hvart steg ligga qvarlefvor af gamla pelare och annat, dels i marmor, dels i granit. Äfven har jag gjort åtskilliga bekantskaper med lärda Araber och scheikher; somliga hafva till och med, när de erfarit mig vara något så när hemmastadd i deras religion och deras vetenskaper, dels trott mig vara en muslim, dels sökt förmå mig att uttala deras trosbekännelse och anta deras lära. Jag har högst roligt med dem och sitter ofta i ett det underligaste sällskap på moské-trapporna och på stenarne derutanför, inbegripen i samtal med dem.

Dagb. Dec. 14.

Vi ankommo till Alexandria kl. omkring 1 på eftermiddagen och kastade ankar i hamnen ett godt stycke från land. Hamnen är en af de sämsta man kan se till sitt läge, öppen och på lång sträcka omgifven af klippor och skär, som stå just under vattenytan och mot hvilka nu slogo svåra bränningar. Stränderna rundtomkring hade det rätta Afrikanska utseendet, sandiga med låga höjder och kala. På de tvenne utböjningar som bilda hamnen voro fästningsverk och andra ståtliga kronobyggnader, hvilka gåfvo en ganska vacker anblick, ehuru ingalunda så "mahlerisch" som Konstantinopel. Stojet och oväsendet af slupar och båtar, som så snart ankaret fallit omgåfvo oss till otal, var förskräckligt och skriket af de Arabiska strupljuden ökade sorlet. Villervallan bland sakerna, som hemtades upp på däcket och släpades hit och dit af deras ägare, ökad af hotel-garçoner, som bjödo ut sina adresskort och rekommenderade sina värdshus, samt af Arabiska roddare, som kommo upp för att emottaga och flytta sakerna i sina båtar, var öfverhufvud här som allestädes obehagligt. Slutligen sällade Nordamerikanaren och jag oss till en garçon från hotel d'Europe och han bestyrde om våra sakers transport i en båt och allt öfrigt. Här syntes numera inga Turkiska kaiker, utan sågo båtarne här ut som våra vanliga slupar. Araberna tycktes vara dugtiga på sjön och raska. I hamnen lågo många Egyptiska örlogsmän och krigsskepp, till en stor del aftacklade, men kanske till antalet flera än jag sett i Konstantinopel. De voro öfverhufvud vackra fartyg och på några tycktes man vara sysselsatt med arbete, äfvensom somliga tycktes tjena till kaserner. Vi kommo efter en kort rodd af 3 svarta betjenter, som följt med den Franska garçonen, i land och möttes der af en oändlig skara bärare och åsnedrifvare, hvilka förfärligt trängde sig omkring oss och bjödo ut sig. Men vi behöfde dem naturligtvis ej. De svarta förde våra saker till tullen, der de gingo igenom nästan utan någon visitation alls. Sedermera satte vi oss i garçonens vagn med honom och så bar det af genom Alexandrias gator. Här såg jag först att jag var i en annan verld och bland annat folk, ej just för sjelfva stadens utseende, ty den liknade mera en Europeiskt-Afrikansk stad än en äkta Arabisk, utan isynnerhet för folkets skull med sina nakna, brunsvarta ben, armar och ansigte, samt allt öfrigt i deras utseende, uppförande och hela sätt. Allt gjorde ett eget underligt intryck på mig och jag kan ej neka att jag nu först kände en liten farhåga, då jag tänkte att jag med detta folk skulle tillbringa Gud vet huru lång tid. Men å andra sidan lockade och lifvade mig nyheten och det egendomliga hos dem. Den förtreten hände mig, det första jag kom i land ibland den starka trängande folkhopen, att jag förlorade min näsduk, antingen någon snattat den ifrån sidfickan eller jag sjelf stuckit miste då jag begagnat den. Det förargade mig mycket, så att jag började skuffa förfärligt omkring mig. Hotelet dit vi kommo, var mycket gentilt och äkta fint Franskt. Här tvättade och klädde jag mig litet och begaf mig sedan ut på den stora, vackra, rektangelformiga plats vid hvilken det är beläget och invid hvilken alla konsuler tyckas ha sina hus. Jag spatserade något omkring, men vågade mig ej långt för den snart instundande aftonen. Var dock på ett Arabiskt kaffehus och smakade mokha utan socker och rökte min Nargile. Kaffet tyckte jag var ypperligt och jag saknade alls icke sockret. Folket, som tycktes vara af lägre klassen, tittade väl långt på mig med mina glasögon, men var hyggligt och lemnade mig alldeles i fred. Sedan kom jag hem och skref åtskilligt. Jag var dock något nedslagen till sinnes, ty Paris låg och tärde på mig. Om natten föllo åtskilliga häftiga regnskurar, sådana det ock om dagen fallit, och för öfrigt hördes blott åsnornas förfärliga vrålande och något hundskall, dock detta senare på långt när ej så mycket som i Konstantinopel. I min med fint flor omslutna säng plågade mig hela natten myggorna förfärligt och gåfvo mig föga ro att sofva.