II. Afdelningen.

Alexandria. 1843-1844.

Dagb. Dec. 7.

Med ångfartyget Mentor lemnade jag nu Konstantinopel för att afgå till Smyrna. Bland sällskapet på ångfartyget kom jag i samtal med en Turkisk militär. De voro 3, nemligen en officer och 2 underofficerare eller något dylikt. De tycktes förpläga sig väl med någonting ur en flaska, och officeraren såg under hela tiden röd och uppblåst ut; den ena af de andra, som jag kom ihop med, tycktes äfven vara något uppspelt. Jag hade nemligen redan på denna korta tid brutit sönder 3 Turkiska piphufvuden, som jag köpt för resan, och började nu köpslaga med honom att få ett af hans. Han sålde mig äfven ett och så formerades först vår bekantskap. Han började examinera mig i Arabiskan, den han sjelf kände allsintet; men med sin orientaliska vishet kunde han ej heller tåla att jag skulle känna något af den, hvarföre han som oftast lät mig höra sitt Eh! och visade mig roliga miner. Slutligen gaf jag mig till sängs. Men sängen var utomordentligt dålig och bestod af en större trädstol; ty jag hade, kan tänka för att spara, tagit tredje platsen. Jag frös och led förskräckligt hela natten, och det var en af de värsta jag haft.

Dec. 8.

Passerade om morgonen Gallipoli och Dardanellerna. Här bytte jag om plats och tog en af andra klassen samt mådde derefter väl på hela resan. Franska sjömän, som jag nu åter haft tillfälle att betrakta, förekomma mig jemförelsevis dåliga och det är en förargelse att se huru de med cigarren i mun stå till stor mängd vid en ända och hala. Men det är "la liberté". Nu isynnerhet, sedan jag mera sett af vårt Finska sjöväsende och våra raska Finska sjömän, finner jag Fransoserna lama; de hafva ej rätt allvare med sitt arbete till sjöss, ty under det de äro sysselsatta med något, kunna de ej låta bli att spela hvarandra puts och streck; ej heller äro de tröga att svara då kaptenen eller någon officer hutar åt dem, och ofta kunna matroserna visa sig lika arga och barska som han. Så skola äfven de Engelska sjömännen vara och kaptenen skall ofta vara illa hållen med sitt folk. Hos oss är ej alls värdt att mucka och derföre, jemte folkets duglighet, torde ingenstädes sjöväsendet vara så godt som hos oss. Det tycktes råda mycken huldhet och ett enkelt godt förstånd mellan kapten och besättning på den lilla Norrska skonert, som var i vårt sällskap; der var ej så strängt som hos oss. Men af allt hvad jag sett var ordningen bäst på vår brigg.

Dec. 9.

Kastade ankar om morgonen kl. 8 utanför Smyrna. Anblicken af staden var mig behaglig och vacker. På några af de höga vulkanlika berg, som på alla sidor omge den, syntes snö och vädret var öfverhufvud kallare än jag här väntat. Äfven denna stad har utseende af en amfitheater, dock är höjningen ej särdeles betydlig, men bergen, som synas rundt omkring åt alla sidor och uppstiga i betydliga sluttningar, komplettera hvad som brister. För öfrigt har staden ett snyggt och vackert utseende från hamnen, som i och för sig nästan utgör en liten sjö, på alla sidor omsluten, af höga berg och öppnande sig i vester med ett helt smalt sund, såsom det inifrån tycktes. Jag hade sofvit då vi kommo in, så att jag gick förlustig anblicken af Mitylene och inloppet hit. Så snart jag ätit frukost om bord och putsat mig så godt sig göra lät, for jag upp i staden med en kaik och begaf mig genast till Ryska konsulatet. Här träffade jag på kansliet en Tysk, som i 14 år hade varit i orienten i Rysk tjenst, sedan han gjort sin kurs vid orientaliska institutet i Petersburg. Då han af mitt pass sett att jag var orientalist, som han behagade kalla mig, började han berätta allehanda saker om sig sjelf, var ganska artig och bad mig följa sig hem för att se hans mynt- och manuscriptsamling, den han under dessa år hade samlat här och på andra ställen af Levanten. Båda hans samlingar förekommo mig ock ganska vackra och förtjenstfulla; hans artighet och hygglighet var utomordentlig. Bland annat visade han mig en Turkisk öfversättning af Schah-Nameh, som varit full af målningar, men hvilka blifvit bortklippta och ersatta af marmoreradt papper. Likaledes ett exemplar af Hariri med målningar, som var kuriöst; men tiden var så kort att jag blott i största hast fick tillfälle att genomögna så väl det ena som det andra. Han anmälde mig äfven hos konsuln, en Rysse vid namn Ivanoff, som äfven talte Tyska och emottog mig med utsökt artighet. Han hade varit länge i Brasilien och annorstädes, var nu general konsul här och ägde, som hans sekreter Jaba sade, en utmärkt samling af Grekiska mynt. Båda två erbjödo sig att om möjligt på allt sätt vara mig till gagn i de transactioner och relationer jag möjligen härigenom kunde komma att ha med mitt hemland, och visade mig åtminstone i orden all vänlighet, mer än jag kunde begära och hoppas. Jaba och en hans kollega gåfvo mig äfven bref till Alexandria och Kairo. Sedermera började jag min tour i staden, vandrade först genom Frankernas qvarter, som var utomordentligt snyggt och vackert med trädgårdar mest vid hvart hus, i hvilka vinrankor och orangeträd stodo ännu fulla med frukt, ehuru med vissnade blad. Sjelfva byggnadssättet var hufvudsakligen Venetianskt: marmorn icke sparad. Sedan vandrade jag genom Grekernas stadsdel, som gaf föga efter den förra: gatorna ganska breda och snygga, husen likaledes. Mer än någorstädes såg jag här vackra qvinnor, alla mörka och med skarpa drag, som åtminstone för ögonblicket intogo. Så voro äfven barnen vackra och raska. Vandrade genom bazaren och Turkarnes qvarter. Allt visade här större rikedom än i Stambol, folket var rikare klädt och såg gladare och mera välmående ut, äfvensom i sjelfva bodarne syntes större förråder. Här såg jag äfven stora kamelkaravaner, som vandrade genom bazaren. Likaledes betraktade jag några karavanserai och några vackra moskéer. Utanför en af dem var en stor hop barn, som under det jag läste inscriptionerna, sprungo omkring mig, gjorde gäck och kallade mig jehodi samt slutligen började kasta stenar på mig. Jag låddes om ingenting, utan gick i sakta mak bort. Vandrade hit och dit omkring i staden och allt behagade mig utomordentligt. Allt var renare och snyggare än man möjligen kan vänta i en orientalisk stad. Största delen invånare tycktes nästan bestå af Greker, dock syntes äfven mycket Turkar och äfvenledes Araber, hvilka torde hafva varit resande. Turkiska qvinnorna tycktes här hafva tagit sig nästan större frihet än i Stambol, så att de här hade sitt ansigte mindre betäckt än der; ehuru åter de som voro beslöjade, här buro en alldeles tät slöja ända ner öfver näsan. Sedan jag vandrat mest hela dagen och druckit tvenne gånger kaffe på Turkiska kaffehus, åt jag middag hos en Italienare, drack en butelj Cypervin för omkring 2 rub. b:co tillsammans, hvilket jag tyckte vara någorlunda dyrt, och for sedan om bord. Här träffade jag bland nya passagerare en gammal Arabisk gubbe från Kairo, som då jag stannade och betraktade honom och hans kaljan, med den största välvilja och artighet bjöd mig munstycket till sin pipa. Sedan suto vi länge på däcket der han hade sin plats och pratade, och han intog mig på det högsta genom sin välvilja. Han var den första egentliga Arabiska bekantskap jag gjort på min resa. I hamnen lågo 2 Österrikiska och ett Franskt örlogsfartyg. Från ett af de förra hördes om morgon och afton musik som var god. Man hörde att det var Italienare eller Tyskar. Roligt var det att efter all den dåliga musik jag hört i Frankrike och Konstantinopel, åter få höra några rena ljud. Jaba, hofråd och sekreterare hos konsuln bär, som emottagit mig med så mycken artighet, sade sig med stor kärlek ha laggt sig på orientalia. Dock tycktes det allt vara mera på Tyskt vis, mer för att briljera än af sann inre lust. Så tycktes äfven hans samlingar vara gjorda, dem han genom lyckliga omständigheter och lyckträffar fått för ringa pris. En stor del af sina bästa manuscripter sade han sig ha fått i Salonichi af en kadis son, i hvars händer de kommit genom arf som gått från far och farfar och längre bort. Han sjelf råkade ej ha någon lust för studier, utan mera för dricka, och så hade Jaba fått en hel kista full för några flaskor rum. Jaba låtsade vara en lärd samt ville gälla för stor kännare af orientens historia och språk, sade sig färdigt tala de 3 Musulmanska hufvudspråken och hafva studerat dem grundligt. Dock fick jag anledning tro ej allt vara så grundligt som han sjelf ville inbilla mig. Emellertid vore det önskligt att alla tjenstemän i orienten i Europeisk tjenst skulle ha samma ifver som han. Jag frågade honom om han hade sig någonting bekant om den Finska koloni, hvilken Gottlund anmodat mig efterfråga; men deraf hade han aldrig hört eller erfarit något alls. Dock lofvade han på min anmodan höra efter och underrätta mig derom. För öfrigt hade han den vanliga Tyska fjeskigheten; var gift här och hade 5 barn, så att han numera ej kunde göra några uppoffringar för inköp af orientalia, äfvensom hans mycket upptagna tid ej tillät honom att ge bort något på studium deraf; men en "Herzenschmerz" skulle det kosta honom att sälja något af hvad han samlat. Så upptagen han var och ehuru han slitit sig lös just från sitt arbete i kansliet, kunde han dock ej underlåta att visa mig hemma hos sig allt hvad han ansåg rarast och bäst, och tycktes finna sig ganska lycklig och belåten öfver det beröm jag sökte utösa öfver hans förträffliga samlingar samt hans stora nit för vetenskapen. En hans kollega på kansliet, som gaf mig brefvet till Kairo, var honom temmeligen lik. De talte dock begge väl Turkiska med en högst rolig Turkgubbe, som kom dit och klagade att han blifvit på något sätt bedragen. Han var högst liflig i sitt tal och sina gester, med ett visst lugn och en viss värdighet som saknas hos de lifliga Ryssarne och Fransmännen.

Dec. 10.

Lyftade ankar om morgonen kl. omkring 8 och begåfvo oss från Smyrna. Stränderna rundtomkring hade samma utseende af lavaberg, voro väl odlade och öfverhufvud vackra, här och der syntes byar. Af alla städer hitåt behagade mig Smyrna mest. Dess folk tycktes raskare och friare, mera vanda vid Européer. Husen hade ej heller det koj-lika usla utseende som i Stambol, ej heller folket det tiggarlika. Sedan vi kommit ut till sjöss, lade jag mig och sof ända till 1/2 4, då jag steg upp och såg mig vara midt emellan öar och skär med Asiens fasta land till venster. Vi passerade så fram mellan Cykladerna och Skio, der en liten stad syntes. Öarne här hade fullkomligen samma utseende som annorstädes i Arkipelagen, kala och höga med ett visst gråaktigt utseende. Ifrån Smyrna hade vi fått en passagerare till i vårt kabinett, en Grek som ej just gjorde någon munter. Den tredje var en Engelsman, som talte Franska och Italienska ganska väl, flitigt läste i sin Church service, och i Auserwählte Schriften von de la Motte Fouqué, hvartill han nyttjade lexikon, samt för öfrigt mycket flitigt spatserade på däcket och drack sitt thé till frukosten, men aldrig en droppe vin. Han var öfverhufvud en ganska tråkig man, som tycktes vilja afskudda sig alla älskliga Engelska tokroligheter och talte sin Franska och Italienska med ganska stor affectation. Öfverhufvud var hela färden från Konstantinopel oändligen tråkig och jag kände nu rätt värdet af Active och min präktiga kapten Wiklund. Om aftonen i mörkret uppstod ett litet gräl mellan en af officerarne och några unga Greker på tredje platsen, hvarvid Grekerna betedde sig raskare och impertinentare än jag förmodat. Vädret hade hela dagen varit vackert, ehuru ansenligt kallare än jag väntat.