Dec. 20.

Satt hela förmiddagen och sysslade med ett och annat. Gick en stund efter middagen ut och spatserade längs hafsstranden, som nu låg full af allehanda små snäckor och sjögräs, hvilket senare barn och qvinnor samlade upp i såll ur svallsjöarne, som ännu gingo höga efter gårdagens storm. Äfven lät man åsnor gå och beta på den högre upp vid stranden uppkastade tången. Gick sedan genom ett aflägset qvarter, der husen liknade en måttligt högt uppförd mur i hvilken rummen voro, liknande källare, utan fönster, tror jag, blott med en låg dörr och så låga att troligen jag ej kunnat stå rak i dem. Derigenom kom jag till Kleopatras pelare, som är ett enda ofantligt stort granitblock, det största jag ännu sett, med hieroglyfer på alla sidor; men blott på södra och östra sidan af obelisken voro de läsliga och tydliga, på de andra sidorna voro de förvittrade, åtminstone högst otydliga och utplånade. När jag stod bredvid den förekommo mig alla föremål der omkring och jag sjelf så oändligen små, ehuru den på afstånd ej ser alltför stor ut. Derifrån gick jag hit och dit omkring i det vackraste, mildaste vårväder, och kom slutligen till en gammal man, som jag på hans gröna turban igenkände för en sherif. Han helsade på mig först och gaf sig i samtal med mig; tycktes affektera att tala det gamla lärda språket, satte t.ex. alltid predikatet i accusativus med nunnation efter verbum vara, men visade öfverhufvud välvilja och mildhet. Jag förstod hans språk särdeles väl, hvarföre jag ej gjorde mig någon brådska att gå ifrån honom och då vi slutligen skildes, ångrade jag mig och gick tillbaka till honom. Han förde mig in i moskén, der 2 män höllo på att göra sin bön, visade mig den, ehuru der var ringa att se nu i dess förfallna tillstånd, äfvensom dess fordna vidsträckthet och de 2 grafvar, som ännu voro qvar från fordom. Han sade sig vara född här under Napoleons invasion, då Fransoserna äfven skulle ha förstört minareten, som nu alldeles saknades. Hans ena öga var alldeles förstördt redan från ungdomen och det andra var svårligen fördunkladt, ehuru han sade sig se bra med det. I hela hans väsende låg öfverhufvud en mild och lugn hängifvenhet och resignation, det syntes klart att han pröfvat mycket af lifvets köld. Han sade sig bo i moskén, ehuru jag der ej kunde se någon säng eller några andra husgeråd. Han frågade mitt namn och jag uppgaf det vara Wali — ett namn som sheikh Tantavi rådde mig att antaga och som jag i sjelfva verket burit på alla mina pass och biljetter allt sedan jag kom till Havre, der man genast skref mig Valy. Han undrade högeligen på huru jag fått ett äkta muslimiskt namn, och en annan gammal gubbe, som säkert var moskéns mueddin, sade sig haft en kusin som hetat så. Gubben vann hela min aktning och kärlek, isynnerhet genom den fördragsamhet han visade alla folk och deras religion, och genom den enkla, hulda orientaliska filosofi som låg i hela hans tal. Jag kom öfverens med honom att jag alla dagar skulle få komma dit och lära mig Arabiska. Han sade sig ha mycket böcker i åtskilliga lärdomsstycken. Han följde mig långt på vägen och visade mig den, på det jag skulle hitta tillbaka. Sedan gick jag ännu längs stranden för att lukta sjögräs, och såg på åsnedrifvare som läto sina ök gå och beta på sjötången. Sedan kom jag förbi Vakil effendis hus, som ligger vid sjöstranden, och kom der i samtal med 2 unga soldater från Tanta, hvilka voro högst trefliga och verkeligen älskeliga. De klagade öfver att de på 23 månader ej fått ut någon sold och att de hade svårt om bröd och tobak. Jag bjöd dem in på ett bredvid liggande kaffehus, men de afböjde det och bjödo mig i stället in i sin vaktkoja vid porten af huset, der jag satt bland hela hopen soldater, hvilka alla bemötte mig hyggligt. Det var ett helt litet rum, på hvars murtaba eller upphöjning de utbredde för mig en matta att sitta uppå. När jag efter en kort stund åter gick bort, bådo de mig stanna. Men det började redan bli mörkt, och så verkligen glada de än voro och så mycket jag än tyckte om mig här, fann jag dock säkrast att gå hem.

Dec. 21.

Hade ingen ro att sitta hemma för gårdags sheikhen, hvarföre jag gick kl. omkring 10 ut till samma moské, der jag i går gjort hans bekantskap. Han var dock nu ej der. Jag gick derifrån efter ljud, som jag hörde, af en trumma och kom till ett litet hus, utanför hvars dörr stodo, omgifna af en stor skock barn, 2 musikanter, den ena klappande på en trumma, den andra slående tallrickar, och med dem en liten gosse som bar en grön fana med en inscription, innehållande Islams hufvudtrosartikel. Trumman var nästan i form af vår tambour de-basque, men ansenligt djupare, på båda sidor öfverdragen af skinn; då han slog på den ena sidan, hade han på den andra en flat sticka med hvilken han slog emot. Tallrickarne liknade våra, men voro mycket klumpigare och såsom jag tyckte af koppar. Jag frågade hvarföre musiken uppfördes, då de sade att det i dag var någon sheikhs fest samt uttalade molid. Jag blef fordrad att ge 5 fadda men gaf 10, och de tyckte jag var mycket frikostig. Sedan vandrade jag mycket omkring; kom till en tullport, der tvenne soldater suto och spelade det här vanliga min'al spelet med snäckor, som delas ut i 6 gropar på hvardera sidan af ett bräde. Jag fick dock ännu ingen reda på det spelet. Nära tullporten var en begrafningsplats, der just nu ett barn råkade begrafvas. Processionen bestod här af blott fullvuxna, som på en ganska vacker melodi sjöngo islams troslära. Just när likkistan bars in stannade qvinnorna, som följde med efterst i tåget, utanför kyrkogårdsporten och skreko och jemrade sig; isynnerhet ropade en högljudt med gråtande röst ja valadi och dylikt, mest allt betydande: o min son! Äfven de andra klagade och ropade. Gick sedan åter in i den Armeniska trädgården och helsade på trädgårdsmästaren, som på det vänligaste tog emot mig. Men han var nu sysselsatt med trädgårdsarbete, så att han ej hann med mig. Derifrån vandrade jag småningom middagstiden hem och träffade åter på vägen en likprocession, föregången af en hel hop pojkar, som skreko och vredo sina ansigten förfärligt. Förmodligen var det läraren i någon skola, som följdes af sina lärjungar. Handlade tobak, och af en näslös Turk, som handlade med gammalt skräp, en Engelsk upplaga af Nya testamentet på Etiopiska för billigt pris. Straxt efter middagen gick jag åter ut till min moské, men träffade ej heller nu min sheikh; men under det jag i sällskap med hans mueddin och tvenne andra slarfhankar satt på några stenar utanför moskétrappan och väntade, samlade sig allt flere dit, så att vi slutligen voro ett sällskap af omkring 10 personer, som suto der och stekte oss i den ganska varma solen och njöto rätt af söderns "il dolce far niente." De undrade högeligen hvad jag var för en fogel, men när förmodligen mueddin underrättat dem att jag ville lära mig Arabiska, började de fråga mig hvad det och det hette på Arabiska; när jag visste det, skrattade de nöjdt och när jag ej visste, sade de mig det Arabiska namnet med högsta välvilja, och voro öfverhufvud glada och hyggliga, så att jag fann mig väl ibland dem. Undertiden gick än den ena, än den andra in i moskén och gjorde sin bön. Slutligen kom en sheikh, en annan än gårdagens, och man visade honom något som jag skrifvit på en liten griffeltaflebit med en annan, och som de andra ej kunde läsa; men när sheikhen läste det, förundrade de sig högeligen öfver att jag kunde skrifva Arabiska. När sheikhen, hvars namn var Ibrahim, slutat sin bön, kom han ut, satte sig bredvid mig och började fråga mig allehanda samt slutligen examinera mig i Arabiska grammatiken; när jag svarade rätt på hans frågor, steg allas förundran högt och de skrattade högst roligt. Han frågade vidare hvad jag hade för Arabiska böcker, och då han hörde att jag äfven hade Koran, började han för de andra apostrofera sådana män, som lära oss otrogna deras grammatika och annat för pengar. Sedan blef tal om Mekka och de frågade, nästan med någon illslughet tycktes det mig, om jag varit der eller om jag tänkte mig dit, hvartill jag naturligtvis svarade nej. Men nu berättade en af sällskapet huruledes en kristen dock varit der, och man tycktes högeligen förarga sig deröfver. Sedan kom än vidare en sheikh dit, som var blind på båda ögonen och för öfrigt såg ut som en rätt dervish; han gjorde mig några frågor. Men ingen af dessa hade den huldhet och det milda väsende som moskéns egentliga sheikh, min gårdagsbekantskap. Ibrahim var dock en rolig man, något häftig, såsom han äfven talade mycket fort; hade för öfrigt mycket tycke i utseende och manér af sheikh Tantavi. Hela denna eftermiddag var mig af det högsta intresse, ehuru jag fann mig litet generad af att bli examinerad. Men för att lära sig ett språk är i sanning detta den bästa methoden. Sedan följde jag med Ibrahim till staden, der han gick in i en moské. Jag frågade äfven honom om han ville bli min lärare i Arabiskan, men han sade sig vara lärare i en skola och hela dagen upptagen der; bad mig derföre hellre gå till sheikhen i moskén.

Dec. 22.

Gick på förmiddagen ut och spatserade genom en tullport till Pompeji pelare. Den förekom mig större än Kleopatras och i helt annan smak, alldeles rund med Jonisk kapitäl. Den stod på en murad ställning, och var äfven på sina ställen förvittrad. Af en inscription på vestra sidan syntes ännu tydligen IION och i raden ofvanom DIO, så mycket jag kan minnas. Äfven på denna hade fadda menniskor suddat sina namn, isynnerhet Engelsmän, till och med högt uppe mot kapitälen och på midten af den stora pelaren, dit de ej kunnat komma utan höga stegar eller andra konster. Sådana namn förekomma mig som om de stode på en skampåle. Sjelfva platsen på hvilken den stod, var ej särdeles hög; man hade dock en vidsträckt utsigt öfver hafvet åt alla håll och öfver en del af staden. Nedanföre låg en stor vidsträckt begrafningsplats, der nu middagstiden en man höll på att begrafva åtskilliga lik, hvarvid karlarne läste böner och qvinnorna förskräckligt skreko och skränade. Jag såg huru man stoppade allehanda saker i grafven under bårtäcket, som var utsträckt öfver den, men kunde ej få reda på hvad det var. Äfven voro 2 vattumän tillstädes, som ur sina krukor gjöto vatten i den uppkastade mullen; man tycktes röra detta tillsammans, säkert för att tillmura grafven. Grafvarne här äro ej fullkomligen lika de Turkiska, på hvilka senare, med undantag af qvinnografvar, turbaner aldrig saknas; vanligen bestå de ej af annat än denna, ställd på en flat marmorskifva med inscriptionen. Här deremot äro grafvarne murade med 3 trappsteg upp och turbanen är afstympad i en upprättstående, likaledes murad cylinder på ena sidan af grafven, på den andra finnes en lägre. Dock såg jag äfven här några turbaner eller fastmer blott mössor, tharboacher. Äfven rundtomkring detta ställe, såväl inom som utom staden, voro vidsträckta gräfningar gjorda och öfverallt lågo lemningar af pelare och annat, dels i marmor, dels i granit. Spitznagel sade att man gräfde blott för att få färdiga materialier för de nya hus, man här håller på att bygga öfverallt. På eftermiddagen gaf jag mig åter ut att färdas och kom till en gammal, likaledes halfförfallen moské, der jag träffade dess muezzin, en gammal man med svårt fördunklade ögon och ett värdigt grått skägg. Jag gaf mig i samtal med honom, han var högst välvillig och foglig samt visade mig moskén. Han hade för fem år sedan varit skräddare, men sedan hans ögon blifvit så dåliga kunde han ej mer sysselsätta sig med det yrket. Jag gaf mig äfven för honom, liksom för andra, ut för att vara läkare; han prisade högt denna konst och jag finner mig derigenom vara mycket välkommen hos alla. De fråga mig om sina ögon och om bot för dem. Äfven han lofvade lära mig Arabiska och bad mig alla dagar komma hit till moskén, der han alltid vore tillhands. Vi gingo bort tillsammans, men veko först in hos en som tycktes vara moskéns väktare och bodde derinvid i en koja, bestående af 3 väggar, bland hvilka en var qvarstoden af ett gammalt hus. Dörr fanns ej. Vi gingo dit in och der suto en karl och 2 qvinnor obetäckta, den ena med ett barn under skjulet, som utgjorde en fortsättning af taket, och inne i kojan dottren, en flicka kanske om 12 år, som höll på att koka en sorts bönor, kallade ful, dem hon hemtade ut åt oss och vi åto. De smakade ej just illa. I anseende till en liten regnskur fingo vi sitta en god stund här. Men det var ganska roligt att se huru nöjdt dock folket tycktes vara i den ögonskenliga uselhet här rådde. Derefter gick jag till min gamla moské och träffade der bland andra den blinda sheikhen, som åter började göra mig allehanda frågor och hade mig att recitera elfati'he (första kapitlet i Koran). Då några bredvid stående gossar hörde det, sade de sinsemellan än att jag var en moslim, än att jag skulle bli det, och sheikhen gaf sig all möda att få mig att upprepa Islams hufvudlära, men jag låtsade då aldrig förstå honom. Bland gossarne hörde jag att man kallade mig sheikh Valy. De ville på allt sätt ha mig in i moskén, dit den blinde begifvit sig och satt sig på en matta samt ropade åt mig att jag skulle komma in; men de sågo mig något illpariga ut, så att jag fann bäst vara lemna dem. Min gamle moskéns egentliga sheikh fick jag ej heller i dag träffa; troligen var han sysselsatt i moskén, dit jag ej nu ville gå in, då der fanns flere som höllo på att göra sin bön. Det hade regnat åtskilliga skof i dag, men dessemellan brände solen särdeles hett, så att jag för första gången rätt kände Afrikas sol. Dock var vädret behagligt. Till afton åt jag i dag ett litet hvetebröd med en apelsin, som sannerligen var en smaklig qvällsvard.

Dec. 23.

Satt hemma länge på förmiddagen i anseende till uthållande regn, som börjat redan om natten med tätt på hvarandra följande skurar och fortfor hela morgonen på samma sätt. Slutligen sken dock solen fram och jag gick ut att spatsera i middagssolen, som var mycket het. På gatorna, isynnerhet den vid hvilken jag bor, var mycket smutsigt, dock voro de ställen der solen rätt kommit åt, till en del redan upptorkade. På eftermiddagen gick jag åter till min moské och satt der utanföre på stenarne, i sällskap med några dess vanliga besökare. Slutligen kom sheikhen sjelf och gaf sig i samtal med mig, hvarunder han nästan oafbrutet talade gammal grammatikalisk Arabiska. Han frågade huru många bokstäfver man räknade i Franska alfabetet, hvarvid jag tog till på höft 26. Han bad mig räkna upp dem och jag räknade från Svenska alfabetet, så att jag fick 26. Gubben gjorde sina anmärkningar deröfver och kunde isynnerhet ej begripa x, huru ett sammansatt ljud skulle få vara en bokstaf. Slutligen frågade han om jag kände det Arabiska alfabetet och då jag svarade ja, bad han mig äfven räkna upp dess bokstäfver. Det föll mig i sanning svårt och det gick ej klanderfritt. Härvid fick jag åter arbeta med det svåra ljudet 'h (sjette bokstafven i alfabetet), hvilken bokstaf jag tyckte denne sheikh, bland alla jag hört, uttala riktigast efter min tanke, ehuru olika det man vanligen hör i tal. Gubben sade mig så sannt: du stjäl ett och annat härifrån och derifrån i böcker, men sjelfva roten har du ännu ej funnit af Arabiskan, öfverhufvud tycktes dock de närvarande, som hörde vårt samtal eller hellre min examen, vara nöjda med och berömma mitt språk, och jag hörde åter en gosse säga åt en ur moskén kommande man att mitt namn var sheikh Vali. Sheikhen talade sedan vidt och bredt om huru Arabiskan vore grunden för alla andra språk, nemligen Franskan och Engelskan, ty det tycktes vara de enda han kände till utom de musulmanska. Vidare fordrade han att jag skulle skrifva åt honom ett Franskt alfabet och lära honom detta språk, då han i stället skulle lära mig sitt. Samma tal om Arabiskans förträfflighet och uselheten af alla andra språk, fick jag, sedan denne sheikh gått bort, äfven höra af en annan. Det började åter regna, och emedan man ej bjöd mig in i moskén, fann jag för bäst att vandra hem.

Dec. 24.

Spatserade omkring och var en stund i den ena moskén hos min moazzin, med ett litet sällskap som samlade sig dit till middagsbönen. På eftermiddagen var jag en stund i den andra moskén, som jag nu fick höra heter Djamiu-l-'attarin (parfymhandlarnes tempel), och förde åt sheikhen Conradis ögonvatten, som jag här låtit preparera på ett apotek med rosenvatten. Det kostade 7 piaster, d.v.s. omkring 1 rub. 50 kop. b:co ass., hvilket förekom mig förskräckligt dyrt, så att jag dugtigt ovettades. Det enda sätt hvarpå jag firade julaftonen, var att jag gick till café d'Europe, tog en kopp kaffe och såg på 2 schackspelare, som ej voro särdeles stora spelare. Jag hade ledsamt för mig sjelf här på min ödsliga kammare och tankarne flögo oupphörligen hemåt, derifrån jag i dag med ångfartyget halft hade väntat bref, men förgäfves.