Dec. 25.

Satt hemma hela förmiddagen i anseende till det oupphörligt skoftals kommande regnet. På eftermiddagen klarnade det upp, hvarföre jag gick och spatserade oaflåtet omkring från kl. omkring 2 till kl. 6; denna promenad gaf mig åter godt lynne, ty på förmiddagen hade det varit nog dåligt. Vädret var så vackert och så varmt, i starkaste solhettan till och med hett, att jag med svårighet kunde föreställa mig att det nu var juldagen. Under färden kom jag i tal med en soldat, som satt och stickade strumpa. Äfven han klagade mycket öfver dåliga tider — solden hade han ej fått ut på 3, 4 månader och hade intet att äta eller få tobak för. Detta var naturligtvis ingången till anhållan om en baqshish. Jag hade i allmänhet icke kunnat tro att militären här skulle vara så pass god som jag funnit den, och jag har med nöje och förundran sett på soldaternas hållning, då de alla morgnar marschera förbi mitt fönster på vakt. Hvad som isynnerhet roar mig är att höra piccolo-flöjten och trumman, hvilka båda två gå fullt ut upp mot hvad jag hört i Paris och annorstädes, om ej de här till och med äro bättre. Men hvad man här ej kan undvara är tobakspipan, den bär filipiparen med sig jemte sin pipa och soldaten jemte sitt gevär. Sjelfva den stora completta militärmusiken, som jag hört men ej sett, låter öfverhufvud såsom den Turkiska och Ryska; äfven här stämma och skråla instrumenterna lika illa som vanligen annorstädes. Soldatens uniform är god, och mycket bättre vald än i Konstantinopel. Den är hel hvit, de nationella vidbyxorna, som räcka blott till knäna, bibehållna, tröjorna ej så snäfva och fula som Turkarnes. Öfverhufvud tyckes hela militärväsendet här stå på en bättre fot. Högtiden till prydnad drack jag thé för mig sjelf på min kammare i afton; men det var dåligt, troligen grönt, af en bitter starkt narkotisk smak, som troligen förtar mig lusten att vidare smaka på det här. För öfrigt tröstade jag mig med att jag annorstädes knappast haft mycket roligare.

Dec. 26.

Gick i god tid på morgonen ut till min gamla muezzin, hvars namn jag nu fick höra var Mohhammed. Han säger sig vara 75 år gammal, men det tror jag knappt, ty han ser ännu särdeles stark och kraftfull ut. Han berättade mig allehanda från den tid då Vonavarte (så uttalar man här Bonaparte) huserade i Egypten. Tre gånger säger han sig hafva gjort vallfarten till Mekka och oombedd berättade han mig huru det går till der. I sitt tal inblandade han alltsomoftast språk från Koran och antog dervid en högst from mine, och efter allah sade han mest alltid sub'hanahu veta'ala (lofvad och upphöjd vare Allah!). Under det vi suto och pratade, kom i 2 Europeiska vagnar (hvardera förespända med 6 ståtliga hästar, det ena spännet hvitt, det andra svart) paschans uharim och begaf sig till den helt nära härinvid belägna stora moskén, som Mohammed kallar Danjans moské. En del af följet kom hit upp till vår moské, då jag gick bort och spatserade på den rundtomkring belägna stora begrafningsplatsen. Kort derpå kom äfven min gubbe ut och så suto vi länge på en graf och konverserade. Jag blef med honom ända till middagen, då jag gick hem och skref ett bref till Wiklund på Konstantinopel. Sedan gick jag ännu till min gubbe och satt hos honom en god stund. Denna dag hade jag haft god öfning i Arabiskan och skulle alla dagar bli så goda, så ginge det nog. Medan vi på förmiddagen suto på grafven, kom dit en af de skolgossar, som sett mig vid den andra moskén, stannade och pratade med oss och var särdeles vänlig emot mig; bad mig slutligen rätt innerligt att jag skulle uttala islams troslära och mente att det ju vore blott några ord. Jag låtsade ej förstå honom, men gubben hutade åt honom och körde bort honom. Gubben säger sig egentligen härstamma från Spanien, hans farfar skall först hafva flyttat derifrån hit. Gubben är för öfrigt mycket treflig, godmodig och mild emot mig, så att jag trifs särdeles väl hos honom. Under det vi suto utanför moskén på bänken, öfver hvilken han haft artigheten utbreda en matta för mig, gick en qvinna förbi oss och tilltalade honom; han sade mig sedan att det var en qvinna som läste Koran, och då jag deröfver visade mig förundrad, sade han att sådana funnos många samt att de äfven kunde skrifva och en skola fanns för qvinnor. Sedermera hörde och såg jag samma qvinna vid min bortgång sitta med sitt barn i famnen och mässa Koran. Senare på aftonen gick jag längs sjöstranden och luktade hafsvind i det vackraste, mildaste sommarväder.

Dec. 27.

Gick ut om morgonen, spatserade och kom till ett ställe, der man uppförde en ugn för att bränna kalk. Af karlarne som arbetade kände jag de flesta från moskén Atharin, de helsade på mig och jag blef länge der och pratade. Medan jag stod der, kom till mig den samma gamla gubbe, med hvilken jag en eftermiddag spatserade utåt Machmudje. Han arbetade nu här och tillbragte nätterna här såsom vakt, nästan under bar himmel med blott en matta under sig och sin ichram öfver sig. Han visade sig särdeles beställsam och nyter och bad mig komma med sig. Han visade mig sitt lägerställe, pratade mycket och frågade slutligen om jag hade någon charim. Då jag svarade nej, beklagade han mig, erbjöd sig att skaffa mig en charim och var särdeles angelägen att föra mig omkring afsides, att prata mellan 4 ögon och erbjnda mig sin tjenst. Gubben plirade med sina små svarta, halft tillslutna ögon och var högst rolig. Men jag har svårt att förstå hans språk och i allmänhet det lägre folkets, som skiljer sig betydligt från det mina sheikher tala. Sedermera gick jag upp till Mochammed. Han var ej sjelf der, men en hans gamle något lomhörde vän, som alltid brukar hänga der, sade att han snart skulle komma. Han kom ock, vi satte oss i den heta solen och läto steka oss. Nu fick jag höra att denna moské hette Abo chegar. Kort derpå kom till oss en Turk, en effendi som hade pipa och tobak, då vi suto på 4 man hand och pratade om det af orientalerna så högt älskade ämnet: verldens "Nichtigkeit" och mera dylikt. Samtalet späckades naturligtvis med mycket språk från Koran och de utropade: Vallah jallah! när de hörde att jag kunde så mycket utantills af den. De klagade öfver att ikram ej mera fanns och att verlden var dålig; Turken isynnerhet var rolig med sina miner och choser, i hvilka han ville lägga stor mening och betydelse, han tog oss på armen förtroligt och skulle se klok och betydelsefull ut, när han sade något på sin dåliga, brutna Arabiska. Han var chafiz och kunde hela sin Koran utantills, men Gud vet huru mycket han deraf förstod. Han var hemma från Smyrna, hvilken stad han högeligen prisade. Vi blefvo så sittande ända till middagsbönen, då Turken gick i den här bredvid liggande moskén Danjan och Mohhammed i sin moské för att äta. Turken var engagerad i den stora moskén for 150 piaster månatligen. På eftermiddagen vandrade jag genom en stor del af stadens vestra sida och kom till Machmodije kanalens utlopp. Der var fullt af små Nilfartyg, kallade 'agaba, och stark rörelse, mer än jag kunnat tro. Sedan gick jag längs kanalen utanför stadsmuren fram till bab sidri och derigenom in i staden. Nu började det regna, så att jag lagade mig hem. Men som regnet snart slutade, begaf jag mig ännu ut för att träffa min gubbe vid kalkugnen. Han satt der med en annan sin gelike på sin matta på marken, med intet annat skjul än några bräder lagda på några stenar, och detta skjul var så litet att det knappt kunde skydda annat än hufvudet och bröstet. De höllo på att äta och bjödo mig deltaga i sin måltid, som bestod af bröd, några råa kålhufvuden och en sorts lång lök, som de skuro i stycken och åto med ett stycke bröd, doppadt i en sorts stelnad soppa. De bådo mig sitta ner bredvid dem på deras matta, hvilket jag ock gjorde, men i deras måltid hade jag ingen lust att deltaga, emedan jag ännu var alldeles mätt efter middagen. Jag satt hos dem tills det började mörkna, då jag gick, följd af gubben, som steg upp för att visa mig vägen kantänka, ehuru den var stor och öppen, men egentligen för att få en drickspenning, den han ock fick af 10 fadda. Men någon charim, sade han, hade ej kommit hit, utan måste jag i det afseendet gå åt hamnen till. På hemvägen mötte jag en pojke, som gick och blåste sin nai, en högst simpel rörpipa. Jag stannade honom och försökte blåsa på hans pipa, men kunde omöjligen få något ljud i den. Han lofvade i morgon komma till mig med sin pipa och sin qanon och lära mig.

Dec. 28.

Var på morgonen hos Spitznagel och tog några böcker ur hans skrala och alltid i oordning varande bibliotek. Gick derefter till Mohammed, som jemte sin gamle vän satt i moskén och åt. Genast när de sågo mig, kommo de ut med sin mat och bjödo mig deltaga i sin måltid, som bestod af ost och bröd och en sorts stelnad mjölk eller vassla, i hvilken de doppade brödet. Jag tog en bit bröd och ost och drack vatten på ur cisternen, hvilken finnes här, liksom alltid vid de flesta moskéer. Derefter blefvo vi sittande på bänken i skuggan, för den i dag särdeles heta solen, och pratade om ett och annat. Snart infann sig äfven den Turkiska chafiz och så börjades åter det gamla themat om verldens försämring, hvarvid uttrycket mest var addunja zailatun kulluhu zailun (verlden är förgänglig, allt är förgängligt) och annat dylikt, stärkt isynnerhet af Turken med hand- och fingersvängningar och betydelsefulla blickar. Medan vi så suto, kommo 2 ärevördiga Arabiska damer och gjorde en zijareh i moskén, hvarvid Turk-effendin och jag blefvo sittande på tu man hand. Härvid föll det sig så att jag kom att recitera något ur Koran, hvilket han genast fortsatte, börjande der jag stannat, och så åter jag Suran ända till slut. Härvid blef han högst förvånad och mente på fullt allvar att jag skulle bli moslim. Jag svarade med det vanliga och till allt passande in scha allah (om Allah vill!), hvarpå han tog min hand, tryckte den och upprepade samma formel. Middagsstunden gick han åter bort och jag blef ännu sittande en god stund med Mohammed ensam. Då jag gick bort gaf jag honom 5 piaster. På eftermiddagen gick jag genom stadens nordvestra del längs stranden. Det tycktes i allmänhet vara den bättre Arabiska delen af staden, ehuru äfven här längs sjelfva stranden stod en mängd låga kojor, uppförda af hopplockade stenar med mull och torf emellan och till tak en slät murbruks-mur. Jag följde stranden åt längs hela denna bugt, gick sedan uppåt och kom till paschans palats, som öfverhufvud var ganska smakfullt, utan någon prakt. Den stora öppna och oregelbundna gården var planterad med raka rader af fikonträd, men de tycktes ej alla vilja gå väl. Rundt häromkring voro kaserner och öfverallt soldater, trumslagare &c. äfvensom en mängd af de fördömda åsnedrifvarena, hvilka alltid ansätta Frankerna hvarhelst de komma öfver dem. Ingången till sjelfva palatsgården, på hvilken de nu höllo på att arbeta, blir ståtlig och storartad. Derifrån gick jag åter genom trakter, der jag förr ej varit, omkring hamnen och kom genom en del af bazaren ut. Begaf mig till Djamiu-l-'attarin och blef der sittande med sheikhen i ett allt mer sig ökande sällskap. Talet vände sig åt alla möjliga håll och jag lärde mig mycket. När stunden till salatu-l-meghreb (aftonbön) var inne, gingo de alla in och gjorde sin bön. Jag spatserade under tiden omkring och när jag kom tillbaka, frågade sheikhen mig liaji ma salata ma'ana (hvi beder du icke med oss?), men med en värdighet och mildhet som jag ej skall glömma. Jag svarade att det ej vore mig tillåtet. Då sade sheikhen: det är dig tillåtet blott du säger: la ilaha illallahu (det finnes ingen gud utom Allah), men då jag vidare teg blef det slut på samtalet. När 2 andra yngre sheikher härefter berättade för gubben att jag kände grammatiken, gjorde han mig några lätta frågor, som jag besvarade till nöjes och de närvarandes stora förundran. De utropade adjaib (förunderligt!) upprepadt flera gånger med Vallah. Sedan vände sig samtalet om månaderna och gubben ville låta se att han kände deras beräkning hos åtskilliga nationer. Det hela var högst ljufligt och fridfullt och den gamle sheikhens milda väsende, jemte den lika milda halfdunkla månbelysta aftonen, gjöt frid och lugn öfver mig och det var ej tillgjordt, då jag vid min bortgång lade handen på hjertat och gaf de qvarblifvande fridens helsning.

Dec. 29.

Gick ut på morgonen och köpte tobak, som nu började bli en nödvändighetsvara för mig och har stark åtgång. Dermed gick jag till Mochammed, hos hvilken var hans gamle vän och en annan. Det regnade smått och tilltog mer och mer, hvarföre vi satte oss i en nische, i hvilken var babu-l-du'a (bönens port) under minareten, på 3 man band och rökte af min Gebeli tobak, som smakade dem särdeles väl. Så tillbragte vi under rökande och pratande, sittande på våra fötter på bara stenarne, hela förmiddagen ända till middagsstunden då jag gick bort. Härunder var på besök hos oss en af tjenarne från moskén Danjan och hade med sig några blad af ett manuscript, hvarifrån vi bland annat läste om dewa-lladi judhiqu-l-ferdsch (medicamen qvod adstringit pudenda) och annat dylikt. Det var öfverhufvud ganska trefligt, Mohammed frågade namnet på ett och annat och jag lärde mig mycket. Han visar mig i allmänhet mycken välvilja och ser alltid glad ut. På eftermiddagen gjorde jag intet annat än ströfvade omkring och hvilade mig emellanåt i trädgårdar, i det vackraste härligaste väder man kan tänka sig. Luften var mild, fullkomligen sommarvarm och alldeles lugn, och det var oändligen ljuft att sitta i palmernas skugga.