Dec. 30.

Gick på morgonen upp till Mochammed i moskén Abdul-razzaq (allgifvarens tjenare). Der var i Liwan några som kokade kaffe, hvaraf äfven jag drack en liten kopp för 20 fadda. Småningom samlade sig allt mera folk, så att det blef en stor samling. Man anställde nemligen i dag, i den närbelägna moskén Danjan, som är uppbyggd af Machmod, en stor gorban af 3. kor och 10 får för den begrafna Mocharram beys gemål, en dotter af Mochammed 'Ali. I anledning deraf voro äfven i denna mosalla desse sammankomne och förplägade sig med kaffe, bröd och några grönsaker. Jag såg mig nu vara en öfverflödig gäst och fann mig äfven något generad, så att jag efter en kort stund gick bort. Jag gick sedan öfver Machmodije långt utåt den sydvestra landtunga, som på ena sidan omger hamnen, och följde en stor väg, som slutligen förde mig till en stor slätt mellan insjön Mariut och hafvet. Här var öfverallt tält uppslagna och fullt af soldater som tycktes bo här, såväl i tälten, som i kojor, hvilka funnos till stor mängd uppförda efter det här vanliga byggnadssättet. Jag besteg en sandhöjd nära hafsstranden och hade en vacker utsigt åt alla håll öfver hafvet, som nu var temmeligen rikt på segel, öfver insjön på den andra sidan, öfver staden och de palmrika fälten. Solen brände särdeles hett middagstiden och det kändes så mycket mera, som det var nästan alldeles ingen vind. Ödlor kröpo öfverallt i sanden och skyndade sig in i sina små hål, när de sågo någon komma. Jag hade vandrat dugtigt och kände mig temmeligen trött, när jag kom hem straxt efter middagen, öfverallt på aflägsnare ställen på gatorna, mellan de i rad och i fullkomlig ordning uppförda kojorna, ropade kringspringande nakna och smutsiga barn: nosrani kalb olavani, och hundarne skällde åt mig, hvilket dock aldrig hade händt i Frankernas qvarter och de hyggligare delarne af staden. Jag blef hemma en god stund på eftermiddagen, gick sedan ut, besteg åter den stora höjden, der man skådar öfver hela terrainen, och fröjdade mig åt den härliga utsigten. Sedan gick jag ner till Mochammed, som nu var ensam och tillbragte en god stund med honom. Han berättade om offren, som man i morgon skulle göra öfverallt, om fantasier (ett ord som Araberna här mycket nyttja i betydelsen af lustbarheter) och zijarat vid grafvarne. I dag den 9 af dzulhedsche (12:e månaden) samla sig pilgrimerna om morgonen på ett berg och stanna der tills i morgon middag, då middags- och eftermiddags-bönen göras på en gång och khotbah (fredagspredikan) hålles. I morgon är festens dag, på morgonen offrar man och håller festens bön straxt efter morgonbönen med samma azan. Hela festen varar till 4:e dagens eftermiddag, och hvarje dag skall vid Danjan moskén slaktas 10 får och köttet utdelas åt de fattiga. Detta och mycket annat omtalade Mochammed för mig ofrågad, under det vi suto i moskéns Liwan och under gången hemåt, den vi gjorde tillsammans. Sedan spatserade jag ännu litet ensam och köpte vid hemgången 4 apelsiner för 10 fadda, d.v.s. ungefär 1 kop. b:co ass. för stycket, och fann att de förut bedragit mig eller jag ej rätt förstått dem, då jag betalat lika mycket för en. Men nu hade jag frågat priset af Mochammed, som förskräckligt himlade sig öfver min förra handel. I dag igen slog jag sönder ett piphufvud, det 8:e tror jag sedan jag kommit från Konstantinopel, då jag under hela resan med Wiklund ej hade behöft mer än ett enda.

Dec. 31.

Första dagen af Mochammedanernas stora fest och den sista af vårt år. Jag gick ut redan bittida på morgonen och köpte mig först i bazaren 2 pipskaft af korkträd för 2 1/2 piaster tillsammans, tog det ena tjockare till käpp och begaf mig först till den stora begrafningsplatsen vid Pompeji pelare, som här kallas 'amudu-rravi, utanför stadsporten Sidri. Här var en särdeles stor samling, som satt hvar och en på sina anhörigas grafvar, med stora matkorgar eller knyten, ur hvilka de sjelfva åto. De gjorde här zijareh, männerne läste Koran och qvinnorna, som utgjorde största delen, skreko och jemrade sig. Isynnerhet ådrog sig ett sällskap af 4 qvinnor, som satt omkring en graf, min uppmärksamhet, och mer än andra en, som hade en duk, den hon höll i hvardera snibben med sina båda händer och så svängde omkring framåt från baksidan af sitt hufvud, skrikande derunder ja 'habibi ja valadi (o! min älskade, o! min son) och annat som jag ej fick reda på, läggande en skarp accent på sista stafvelsen. Flere hade tält uppslagna öfver grafvarne och suto derinne, skrikande nästan ännu värre. Naturligtvis funnos äfven många kringbärare af vatten, mat, sötsaker &c. och äfven många, som tycktes vara hitkomna blott för att se och bekika; de gingo omkring och voro ganska muntra, hvilket ej mycket väl passade tillsammans med den tvungna och utpressade sorg, som qvinnorna visade i sitt skrik. Sedan gick jag derifrån längs stadsmuren på inre sidan till 'Abd Orrazags Mosalla, der Chagi Mochammed trakterade mig med en kopp kaffe och der jag i ett blandadt sällskap vallfärdare blef sittande en lång stund. Slutligen bad mig en från moskén Danjan, hvilken dageligen och standeligen plägar komma på besök till Mochammed, följa med sig och förde mig i den till hans moské hörande trädgården, der han bodde i ett hus; inom densamma var en qvarn, som drogs af en åsna, hvilket här är mycket vanligt. Han gaf mig ett bräde, som han lade öfver en aqveduct qanah (här vanligen uttaladt ganna), tog sjelf ett annat och satte sig till höger om mig. Här blefvo vi länge sittande att prata och röka med en och samma pipa, som gick från mun till man. Han frågade mig om sina ögon, som i följd af en förkylning voro fördunklade, och han är i allmänhet mycket pratsam. Han har ett ord som kommer honom i munnen nästan vid hvarje andhållning, nemligen ma hua kedah (icke är det så). Sedan spatserade vi igen litet omkring, stannade och såg på den vackra utsigten öfver atine-rramije och åt Kleopatras pelare, som här kallas 'amudi fara'un (Faraos pelare). Middagstiden gick jag hem genom bazaren och tog mitt andra pipskaft, som jag qvarlemnat i boden, men förvillade mig der alldeles, så att jag måste gå visst en half timma innan jag kom på rätt igen. Straxt på eftermiddagen passerade förbi mitt fönster ett tåg, föregånget af några män, efter hvilka kommo 3 käppkämpar. De stannade just härutanför och gjorde sina manövrer. Käpparne voro temmeligen långa störar eller stänger, som de slängde i allehanda makliga rörelser omkring sina hufvuden, låtsande den ena göra anfall, den andra parera. Allt gick mycket makligt och ntan någon särdeles skicklighet. Efter dem följde en med ganska rikt, rödt schabrak försedd häst, på hvilken ett likaledes i rödt och guldglitter utstyrdt barn red, hållet på hästen af en ömsom bredvid stående, ömsom uppsittande tjenare. Hästen stod stilla under det kämparne utförde sina manövrer. Efterst kommo 4 musikanter, 2 trummor af de här brukliga låga, och 2 pipare, hvilkas instrument både till ljud och struktur liknade nästan fullkomligen hautbois, blott att ljudet var mera skrällande och strukturen mycket enklare och kortare. Hvad det hela skulle betyda, vet jag ännu ej. Sedan gick jag ut till den öppna platsen eller torget vid arsenalen, der alla hade sagt mig att folket skulle göra mycket fantasia. Hela platsen var ock uppfylld med folk, dels spatserande omkring, dels stående i små grupper omkring de lustbarheter som bestodos. Den första grupp jag trängde mig in i, hade 3 eller kanske några flere sångare samlat omkring sig. De suto alla 3 jemte en hel hop åhörare på marken på sina fötter och sjöngo sålunda, att en först stämde upp ett solo, runkande dervid af och an på sin kropp, klappande sina händer mot hvarandra och grinande med sin mun, sedan föllo de öfriga in i chorus, accompagnerade af en trumma eller tympan, hvilken här tyckes vara ett oumbärligt instrument, liksom handklappningen alltid förekommer både i tal och i sång. Denna sång hade i sättet att utföra den mycken likhet med den Ryska, ehuru af en helt annan karaktär och hvarken så melodiös eller harmoniös som den Kyska. Längre fram var en gammal gubbe, som spelade Kemenge med en sträng, men han hade just dä slutat, så att jag ej fick höra honom. Derbredvid var ett litet skjul betäckt med trasiga gamla säckar eller mattor, hvarifirån äfven hördes den vanliga tympanen, men hvad derinne var vet jag ej. Äfven såg jag en karl, som dansade efter en tambourdebask ganska karakteristiskt, ehuru mycket makligt. En sagoberättare stod i en stor krets, nästan den största jag här såg, och berättade sina historier, men jag kom honom ej så nära att jag kunde få reda på hvad han sade. Utanför ett annat litet snyggare skjul voro några karrikerade bilder att ses, som gåfvo mig anledning förmoda att der fanns någon Polichinelli låda, troligen förevisad af någon Italienare. Härutanför var den största trängseln. Vidare här och der på många ställen qvinnor, 2 till 4, som slogo sina tambourdebasker. För öfrigt mycket och flerahanda slags gungor, sådana som gingo vertikalt och sådana som gingo horizontalt, liknande en karusell och äfven våra vanliga repgungor, men mycket högre, med bjällror och klockor i repen, hvilka den gungande, särdeles när han var högst uppe, skakade till ljud. Att här för tillfället voro uppslagna kaffetält och skjul, der allehanda bakelser och sötsaker såldes, förstås af sig sjelft. Jag stod och betraktade bland annat huru en pojke gjorde de här brukliga sembusek. Han hade nemligen framför sig på ett bräde små degklumpar i form af klot, doppade först fingrarne i en skål med olja och smorde den på en blank fläck af brädet, hvilken jemförelsevis var den renaste, tog tvenne degbollar och rullade dem flata med ett rundt träd, slog sönder ett ägg och gjöt alltsammans, såväl hvitan som gulan, på den utplattade degen, vek den sedan tillsammans i form af våra stora plättar i trekant eller en fjerndels sector af en cirkel, och satte den i en kokande vattenpanna, derifrån han efter en liten stunds kokning tog upp den färdig. Det hela var ej aptitligt. Leksaker buros äfven omkring till stor mängd, på samma sätt som i Ryssland, men de voro högst klumpiga och illa gjorda. Till min stora förundran var jag nästan den enda Frank, som gick här omkring och gapade. Dock bemötte man mig ganska artigt och hvart jag trängde mig gaf man mig plats och ville ha mig fram att se. Blott en man utanför Polichinelli-ståndet yttrade på dålig Italienska åt mig någon dum "witz" och kallade den upphängda dockan en kristen. I allmänhet herrskade öfverallt stor glädje och folket skrattade, Gud vet åt hvad, troligen blott för att det var helg, ty de förlustelser här vankades kunde jag åtminstone ej finna något nöje uti. Qvinnorna hade alla färskt kuchl på sina ögonlock och frisk chenna på sina fingrar och alla visade sig i sina bästa kläder, som i allmänhet voro snygga och rena, och militären i sin helgdagsuniform med röda, rikt broderade tröjor, sådana jag förr ej sett, och som voro ganska vackra; barnen skreko 'id'id'idina (fest, fest, vår fest!) öfverallt hela dagen och de fattigare gingo omkring med köttstycken, som de fått af de offer de rikare gjort, och allt tycktes fröjda sig öfver festen. Af förnämare och bättre syntes dock få här på platsen, utan personer af folket och isynnerhet soldater utgjorde största antalet. De förra syntes dels i sina eller sina vänners bodar, dels på de bättre kaffehusen och i rörelse på gatorna i Frankernas qvarter. Sedan låg jag länge bemma och rökte, men gick mot aftonen ut och spatserade i det vackraste månsken och den mildaste luft. Högtiden till prydnad drack jag i afton åter thé. Det var lika dåligt som julaftonen, men smöret som jag hade dertill, var ypperligt, ehuru alldeles hvitt. I dag hade man för de fyra första bönstunderna afskjutit dugtiga kanonskott från fyra särskilda batterier, men för den sista salutu-l-asr (eftermiddagsbön) hörde jag ej något sådant, ehuru man sagt mig att då skulle skjutas. Alla lustbarheterna och stället der de höllos kallas suqel'id (solennitets torg). Bland leksaker för barn och andra var isynnerhet ett slags tympaner, gjorda af lera i krukmakare-arbete. De sågo ut som en afslagen hals af en större bredhalsig kruka, nertills beklädda med spändt fastklibbadt skinn och upp tills, d.v.s. sjelfva öppningen af halsen, tillbrukade utan någon öppning. De kallas nuqareh och nästan hvar och en af de yngre skulle ha en sådan, på hvilken de bultade vid det de gingo omkring. Flöjterna eller de så kallade nai voro högst simpla, af det hos oss äfven vanliga rörträdet, med (tror jag) blott 4 fingerhål uppå; men bredvid det egentliga spelröret var ännu ett rör utan hål. Flöjten accompagnerades alltid af en tympan eller tambour. Mot aftonen, då jag förbi Attarin moskén gick hemåt, stannade jag och såg på en dans af blott kopter, karlar och qvinnor. Deras rörelser både i kropp och fötter voro mycket makliga och utan särdeles behag. Melodin, efter hvilken de dansade och som speltes på någon pipa, accompagnerad af en stor tympan, äfvensom de dansandes sång, var högst enkel och entonig. Under hela festen kysstes man mycket och hvar helst på gatorna bekanta träffades omfamnade de hvarandra och kysstes, dock ej på munnen utan på axlarne, mest 2 gånger, några äfven 3 gånger, hvarefter de berörde hvarandras flata händer eller ock gåfvo hvarann ett riktigt handtag, sedan kysste hvar och en sin hand och förde den mot pannan eller hjertat eller båda två.

Jag har ej kunnat underlåta att kasta en blick tillbaka på detta nu tilländagående år och de särskilda skiften, som derunder öfvergått mig. Början var i sanning det lugnaste, sorgfriaste lif jag kanske ännu haft; jag hade ej bekymmer för någonting, utan allt hvad man kan önska för lifvets beqvämlighet. Dertill det högst intressanta lifvet på Clinicum. Oberäknadt några björnar och några borgesförbindelser, var intet som oroade mig. Sedan jag slutligen, efter en lång och visserligen något tråkig väntan, kom ut att färdas, kände jag lefnadslust och friskhet både i kropp och själ genomströmma mig. Sedan kom det förfärliga dunderslaget i Paris, som förorsakade mig ovilkorligen de värsta lidanden och grämelser jag ännu utstått, och betog mig modet och lusten samt säkert kommer att lemna efter sig spår långt, långt in i mitt lif. Sedan färden genom Frankrike, som visserligen var behaglig — men den rätta första fröjden var qväst och släckt. Den oändligen ljufva tid, som gick upp under resan från Marseille till Konstantinopel, var en verkeligen salig hvila för både kropp och sinne, samt behöfdes ganska väl för att lugna mig. Denna tid tror jag skall alltid bli mig en af mina ljufvaste och bästa minnen, såsom den blef mig ett verkeligen stärkande medel för min kropp. Min ankomst hit till detta första rent musulmanska land, var sannerligen ej just glad, utan de tvänne första dagarne, dem jag nästan blott af grämelse tillbragte utan mat och utan appetit, voro ganska svåra. Men det länkade sig småningom till ett bättre, här blir allt trefligare och jag är nästan säker på, att jag kommer att lemna Alexandria med saknad. Men pris vare Honom, som dock alltid, ehuru ofta på krokiga och oförståndliga vägar, länkar allt till det bästa!

Jan. 1. 1844.

Ingen önskade mig godt nytt år och jag önskade det åt ingen. Gick ut på förmiddagen till moskén 'Abd Orrazaq, der jag väl ej träffade Mochammed, som var inne i moskén sysselsatt med att äta, men några halfbekanta sheikher, bland andra äfven sheikh Ibrahim, hvilken alltid särdeles behagar mig. Vi suto på några stenar och pratade om allehanda, bland annat i astronomi, hvari en ung sheikh, som här om aftonen hört mitt samtal vid Attarin, berättade mig vara bevandrad. Jag visade honom min lilla kompass, som han betraktade med stor förundran och med den vanliga glädjen öfver alla småsaker. Sedan kom en hans gode vän, en sheikh 'Ali, som behagade mig lika mycket. Här var nu fråga om Islam och dess godhet, om Koran o.s.v. Han frågade mig om jag tyckte om Koran och Moslims, hvilket jag uppriktigt besvarade med ja. De uppmanade mig naturligtvis att bekänna deras tro. Under samtalet med Ibrahim hade det blifvit tal om de 4 heliga böcker, som de anse för uppenbarelser och dervid hade jag kommit att nämna en uppenbarelse 'ala sejidina Mu'hammed (till vår herre M.). Detta talade han om för de andra och de ville nu promt att jag skulle upprepa samma ord och försökte med alla möjliga frågor få mig dertill. Isynnerhet ansatte mig, nu liksom förut, en ung gosse, kanske om 18 år; hvarhelst han träffar mig, ber han mig säga upp kelimatu-sshahade (trosformeln: la ilah &c.), hvilka han upprepar klart och tydligt för mig och säger teslem (blif muslim!). 'Ali var stockblind och blinda voro äfven 3 utom honom, nemligen sheikh Turki, en högst aktningsvärd fridfull ung man, sheikh Salim, en rolig munter man, men som äfven strängt ansätter mig med omvändelseförsök, och en tredje, hvars namn jag ej vet. De hade alla infunnit sig för att på tillkallelse läsa vid grafvarne här, dit besökande anförvandter kommo. De blefvo ock allt efter litet kallade, men kommo tillbaka igen och pratade med mig. 'Ali tycktes isynnerhet fatta vänskap för mig, såsom jag verkligen för honom; när vi suto bredvid hvarandra och rökte turvis ur samma pipa, lade han sin hand öfver min axel och sade åt de andra: "det är i sanning en god man"; när jag gick bort, slogo vi hand med hvarandra och han sade: "är du icke min vän", och det var i sanning af hjertat jag gaf honom brödra-handslaget. Vid en graf, der trenne läste, fingo de ett stycke af 9 piaster. Sheikh Turki, hvilken tycktes vara den lärdaste, liksom han var den värdigaste, ehuru ännu ganska ung, frågade om de böcker vi hade hos oss i Arabiska litteraturen och mera dylikt. Han förekom mig som en särdeles huld och fridfull själ med lugn hängifvenhet för ödet, som i grund hade förstört hans syn. Medan vi suto der och Mochammed äfven kommit ut och satt sig bredvid mig, gingo genom moskégården några qvinnor, af hvilka en ropade åt Mochammed: "alla dagar är Nazarenarn hos dig". Men gubbarne tröstade mig med att de voro qvinnor, således utan vett och förstånd. I allmänhet var här i dag stor rörelse, isynnerhet af qvinnor; de samlade sig mycket omkring der vi suto och hörde på vårt samtal, snusade ur min dosa och nöso. De skratta nästan aldrig åt mitt tal, åtminstone har jag nästan aldrig märkt det. Men väl titta de alla med stora ögon på mig. Sheikherne bjödo mig den ena ett bröd eller liten kringla, den andra några torkade dadlar, och jag fann mig öfverhufvud särdeles trefligt och väl ibland dem. När jag gick bort bådo de mig komma i morgon igen med Alfija, så skulle de lära mig Arabiska. På eftermiddagen gick jag igen der förbi och träffade ut för den unge ifrige proselytmakaren, som åter ansatte mig häftigt och bland annat hade oförsyntheten säga, att de otrogne evigt skulle bli i elden. Vädret var fult och det regnade, ty regntiden är inne. Jag satt sedan hemma hela aftonen och rökte oupphörligen af den nya provision tobak jag åter köpte för 2 1/2 piaster.

Jan. 2.

Gick om morgonen med Alfija i fickan upp till moskén. Under vägen fick jag ett störtregn öfver mig, som gjorde mig något våt. Jag hann dock undan den värsta skuren upp till moskén, der jag träffade sheikh Ibrahim, jemte några andra som i Liwan sökt sig skydd mot regnet. Jag satte mig äfven der på mina fötter, men snart började det drypa så starkt genom taket, att vi måste fly till andra sidan på en stenbänk, som stod under bättre tak. Der suto vi hopkrumpna och fröso litet, då äfven de andra scheikherne kommo dit. Ibrahim, den enda bland dem som kunde se, betraktade Alfija noga, prisade mycket trycket och tyckte mycket om den. Sedan packade vi oss alla i babaddo'a och pratade der litet, då de blefvo kallade att läsa vid en graf af 2 matronor, som sågo ganska ärevördiga och rika ut. De voro i allmänhet i dag mycket upptagna, så att jag ej hade mycket gagn af dem. Den unge goss-sheikhen ansatte mig äfven i dag och var mycket beställsam om mig; men när han kom fram med sina vanliga frågor fick ban ej något svar. Detta berättade han sedan noga för de andra. Efter middagsbönen gingo 3 af de blinda sheikherne till begrafningsplatsen vid Pompeji pelare, ledde af en liten gosse. Jag följde dem ett långt stycke, då folket, som såg 3 sheikher gå med en otrogen, dessutom två bland dem rätt förtroligt ledas af honom, ropade och frågade: "hvad vill det säga?" Men 'Ali svarade dem att jag var deras gode vän, som följde dem, och tillrättavisade dem ibland strängare, såsom äfven barnen, hvilka skreko efter mig den vanliga glosan. Jag sade ofta att jag ville aflägsna mig och skona dem för detta omak, men de ville det ej och tvingade mig promt att följa med till stadsporten, der jag slutligen vände om och gick hem. Under vägen såg jag åter samma procession med ett grannt barn på en häst. Det var firandet af en omskärelse, hvilken barnet undergått. Likaledes hade jag tillfälle att nogare ge akt på en Nai eller rörflöjt med 2 pipor, och fann nu att den längre pipan väl äfven ljöd, men gaf blott en och samma ton, hvaraf fullkomligen samma effekt åstadkommes som af vår säckpipa. Få aftonen spatserade jag litet utåt östra stadsporten; men vädret var hela dagen mycket opålitligt, ena stunden kom ett häftigt störtregn och den andra brände solen hett.

Jan. 3.