Satt hemma hela förmiddagen i anseende till oupphörligt regn. På eftermiddagen, då det höll litet upp, gick jag till Mochammed, men just när jag kom dit gick han bort med sin gamle gode lomhörde vän, som särdeles hjertligt helsade på mig i dag, säkert för den halfannan piaster han i går fick för kaffet. Jag följde med dem ett stycke bort och tänkte sedan gå ut åt stadsporten att spatsera, men det kom åter ett störtregn, som tvang mig att återvända till moskén, der jag satt i skydd för regnet en stund, i sällskap med en gammal trasig sheikha, hvilken lika väl som en man kunde hela sin Koran utantills. Så snart regnet upphört begaf jag mig åter på väg, men träffade utanför Danjan moskén den lille unge sheikhen, som åter gaf sig i tal med mig och ville med all gewalt att jag skulle shahad, menande det vore ju ingen som nu hörde, jag skulle göra det blott inom mig. Jag gaf mig i dag litet i disput med honom och medan vi stodo der, kom åter regn, som tvang oss att söka skygd i lä för ett stort hus; dit kom snart ännu en man med pipa, hvilken gick från mun till mun mellan oss tre, der vi suto hophukade på våra fötter. Den unge sheikhen var en Chafiz och kunde hela sin Koran utantills, såsom jag nu erfor vid en liten examen, den jag anställde med honom. Han berättade för den tillkomne mannen i tysthet, fastän jag hörde det, att jag var en i alla vetenskaper bevandrad man, hvarföre denne genast begynte betrakta mig med helt andra och vänliga ögon, bjöd mig pipan artigare och frågade mig om mitt land &c. Vi suto der en stund tills regnet gått öfver, då jag gick hem och blef sittande hemma hela aftonen. På hemvägen köpte jag litet tobak af en tredje sort, som kallas suri och är särdeles stark, för 8 piaster okan och derjemte 6 små citroner för tillsammans 5 fadda h. e. 2 1/2 kop. b:co ass.

Jan. 4.

Bittida på morgonen tågade en stor hop militär förbi mitt fönster och jag gick ut till Pompeji pelare, der en öppen plan mellan grafvarne lemnade dem rum att ställa sig upp på. Der anställde Achmed pascha mönstring med dem. Han var en liten skarpsynt gubbe med vackert, litet i rödt stötande skägg, och tittade med den orientalerna egna misstänksamma och sluga blicken på allting, på gevären och sablarne, dem han alltsomoftast drog ut, äfvensom allt annat till uniformen hörande. Ordningen var i sanning vida bättre än man kunnat vänta och soldaterna togo sig väl ut i sin uniform, bestående af hvita vidbyxor med blå tröja och röd tarbosh, äfvensom officerarne med sina rikt guldbroderade tröjor. Musiken var ej just att skryta med; instrumenterna stämde dåligt och skrällde, melodierna voro öfverhufvud enkla och enfaldiga i Europeisk smak, utan något musikaliskt värde och så äfven harmonin. För öfrigt samma instrumenter som i Konstantinopel och hos Ryssarne, mycket klarinetter och isynnerhet piccoloflöjter och horn, pukan icke heller att förglömmas och klockspelet. Mönstringen räckte hela förmiddagen och inpå eftermiddagen, men jag gick middagsstunden bort upp till Mochammed. På vägen stannade jag litet hos en gammal gråskäggig väktare vid en sheikhgraf, som vänligt bjöd mig att sitta ner bredvid honom i solen och bredde ut för mig ett stycke af sin heram. Det var samma man som några dagar förut, vid det jag gick der förbi, bjöd mig vatten, hvilket han icke heller nu glömde att göra. Han är i allmänhet en högst välvillig, hjertans god och älskvärd gubbe. Han bjöd mig en morot att äta, vi suto der en stund och pratade och jag gaf honom åter 5 fadda när jag gick bort. Uppe hos Mochammed voro sheikherne åter församlade, de 5 blinda nemligen, af hvilka 3 voro sysselsatta med att läsa inne i en graf. Jag satte mig till de öfriga, jemte några andra som voro der, hvilka af mina bekanta frågade mitt namn, då de kallade mig sheikh Vali. Snart ropade de ut 'Ali till mig och han bjöd mig in till de andra inom grafven, som innehöll åtskilliga grafställen och var vackert planterad med palmer och fikonbuskar af Malta sorten. Jag tog stöflarne af mig och satte mig uppå en utbredd matta med de andra; men medan vi suto der, samtalande och rökande, kommo några qvinnor för att göra zijareh här, då sheikherna funno sig något förlägna öfver att jag var inne med dem, och qvinnorna tittade långt efter mig, när jag mötte dem i porten vid min utgång. Jag gick sedan med Mochammed upp på backen och der blefvo vi länge sittande på en grafsten att konversera, tillika med den unge mannen från Danjan moskén. Vid min hemgång var jag inne på posten för att höra om något bref kommit med dagens post, men ve! der var intet för mig. På eftermiddagen var jag hos Spitznagel, som var hygglig nog att låna mig 40 francs utan några invänningar. Äfvenledes fick jag af honom Lanes sista arbete, innehållande utdrag ur Koran. På aftonen spatserade i det vackraste månsken och ljum ljuft. Vädret hade hela dagen varit oföränderligen klart och vackert med en frisk svalkande, ehuru ej det minsta kall, vind. Det är dock ej utan att här morgon och afton är litet kallt och jag behöfver ha väl på mig i mitt rum, för att ej frysa litet. Men solen lyser ock aldrig hit in och ute är varmare än inne. Underligt är att Araberne ej frysa i deras tunna kläder med bara ben och fotter, då de vandra i puttarne och smutsen. Frankerna se alla rätt frusna ut och gå insvepta i sina kappor och kapprockar.

Jan. 5.

Gick upp till Mohammed, men träffade honom ej och då här igen kom regn öfver mig, sökte jag skydd vid bönporten, dit kort derpå äfven 2 andra kommo i samma afsigt. Den ene var Arab, den andra en Turk, och båda tycktes vara läsare från Danjan moskén. Vi suto här och konverserade en god stund och jag fick mycket beröm för mitt språk, hvilket jag ock i sjelfva verket talade bättre, än Turken. Sedan gick jag hem middagstiden och åt, och nu först, efter så lång tid, kom jag i samtal med min rum- och bordsgranne, en Engelsman, som tyckes ge privat undervisning åt små barn. Jag bad honom om några Engelska böcker och straxt efter maten kom han in till mig och lemnade mig en, innehållande små utdrag och valda nätta stycken ur Engelska författare. Han läste derur upp några för mig, med en högst pathetisk och litet tillgjord ton i en viss deklamationsart. För öfrigt tyckes han vara en hygglig man, men ovanligt artig att vara Engelsman. Senare på eftermiddagen gick jag ut och spatserade i trädgårdarne, men fick derunder åter en regnskur öfver mig. Men en trädgårdskarl bjöd mig in i ett skjul, som han uppfört af palmqvistar och som gaf fullkomligt skydd emot regnet. Vi satte oss der på hvar sin sten, han med sitt arbete, som bestod i att fläta rep af palmqvistfästen, kallade mesed eller på vulgarspråket belkh. Dessa fästen, hvilkas gröfre ändor hänga fast vid och utgå från sjelfva trädet, medan deras finare ändor uppbära sjelfva dadelklasen, blötas först i vatten, bultas sedan och rispas upp till bast, hvaraf nu flätas dessa rep, som tyckas vara ganska starka. Gubben hade den redan flätade ändan mellan stortån och tån närmast till den, tog af basten som han rullade mellan sina händer och lade till den upprispade slutändan samt tvinnade den mellan händerna. Repet blef ganska slätt och vackert. Härunder kom en man till och samtalet blef allt lifligare. Han hade pipa med sig och sedan han hunnit litet vänja sig vid mig och mildra de i början hårda och halft misstänksamma blickar, med hvilka en oriental vanligen alltid först ser på en kristen, bjöd han mig artigt pipan. Sedan kom ännu en fjerde och det blef allt lifligare. De frågade mig mycket om Konstantinopel &c. och vi voro alla rätt nöjda med hvarandra under den häftiga regnskuren. Sedan kom en femte och småningom leddes genom honom samtalet på deras profet och religion, hvari jag ej ville deltaga. Vi suto der kanske en timme innan regnet slutade. Sedan gingo vi alla bort, men värden fordrade bakhshish af mig och var knappt nöjd med 10 fadda, men fick dock ej mera. Sedan spatserade jag ännu mycket omkring, tills jag blef trött och gick hem.

Jan. 6.

Gick på morgonen ut i trädgårdarne. Det syntes att Grekernas jul var inne, af de många bodar som voro stängda. På vägen mötte jag en otalig skara af dem. De komma från sin kyrka, bland dem mycket qvinnor med sina oändligt vackert lindade hårflätor och sin lilla tarbosh på hjessan med dess blåa tofs. Först var jag i en trädgård, som tillhörde sheikh Abderrazak, der jag kom i fäl med en gammal gubbe af trädgårdsfolket, hvilken gick omkring med mig genom hela trädgården och sade mig namnet på alla träd och blomster. Gubben hade svarta klippska ögon. Jag gaf honom tobak och när jag gick bort, band han mig en bouquet af allehanda blomster och välluktande örter, samt kallade ut sjelfva trädgårdsmästaren, åt hvilken jag måste ge 10 fadda. Sedan gick jag i en trädgård tillhörande en annan sheikh, en af de vackraste och största jag här sett. Der hängde pomeranser och citroner, dels mogna, dels omogna, ännu på träden och allehanda andra goda saker, hvaraf isynnerhet en liten frukt kallad banuk särdeles smakade mig. Sedan gick jag i en tredje närbelägen trädgård, som utgör en sorts mellangång emellan två gator, genom hvilken mycket folk går. Här träffade jag åter, liksom i alla andra trädgårdar, en gammal man, hvilken satt och gjorde rep af palmbast. Hos honom blef jag länge. Vi suto ute på hvar sin sten och rökte från gubbens pipa, som han jemte sina elddon hemtade ut ur sin låga koja och som jag alltid stopppade i ur min tobakspung. Han hade några ord dem han alltsomoftast upprepade, nemligen: ej na'm och det här i allas mun så brukliga ommal eller ommal eh och 'azim. För öfrigt var gubben högst treflig och utomordentligt belåten när jag gaf honom tobak och snus, litet af hvardera i små pappersstrutar. Han gaf mig ett litet bröd och när jag åt blott ett litet stycke, ville han med all gewalt tvinga mig att äta alltsammans. Äfven fick jag några välluktande blomster, hvilka jag sedan gaf åt en liten gosse på gatan, som fann sig oändligen lycklig deraf. Här smakade jag på en ört med lång, smidig, slät stängel, som af bruten innehöll en sorts mjölk, den han kallade loben et ashar;, den började en stund derefter bränna förfärligt på min tunga, ehuru den först hade nästan alls ingen smak. Sedan gick jag förbi Mohammeds moské, men der var nu, liksom alla lördagar, många besökande, så att jag stannade blott litet och talade med en derutanför sittande blind sheikh. Jag satt sedan hemma länge på eftermiddagen och gick först på aftonen ut och tog mig en liten promenad. I afton tyckte jag vädret var kallare än förut härstädes, dock ej värre än att jag utan minsta men gick i sommarbyxor.

Jan. 7.

Fult väder och oupphörliga regnskurar, hvarföre jag tänkte sitta hemma hela förmiddagen; men min granne Engelsmannen kom in och hade mig ut att spatsera, då det längre fram klarnade upp. Vi gingo ut till Mohammed 'Alis palats och gingo äfven in i den del deraf, der divanen är. Uppgången bestod af en präktig bred marmortrappa och den stora samlingssalen utanför sjelfva divan-salen var präktig, golfvet betäckt med en dyrbar matta, som nu äfven var öfverdragen med lärft. På väggarne hängde några ganska vackra taflor och i ett litet kontor der bakom stod hans byst i gips. Den öfriga delen af palatset var nu ej öppen och vi kommo således ej in dit. Engelsmannen är särdeles förtrolig, vi gå arm i arm och äro såta vänner, Gud vet hvad han är för en. Straxt på eftermiddagen gick jag upp till Mohammed, som jag nu träffade alldeles ensam, och i anseende till den verkligen kalla NO vinden, som drog igenom Liwan, satte vi oss i bönporten, der vi suto i lä. Här suto vi nu omkring en timmas tid och pratade och när jag gick gaf jag honom 3 piaster. Sedan gick jag genom gårdagsträdgården och träffade 'Ali, som oändligen beställsamt och vänligt tog emot mig och frågade genast om han ej finge hemta ut åt mig ett bröd att äta eller stoppa åt mig en pipa; men jag vägrade bäggedera. Sedan gick han omkring litet med mig i trädgården och samlade åt mig några nabuk, som han kallade nabk, och några geranier, dem han bad mig stoppa i mössan för att ge god lukt. Han var alldeles oändligen beställsam och upprepade för allt hvad jag sade: sahih, doghri, taib kawi 'azim &c. allt säkert för att få en bakhshish, liksom i går, men nu fick han nöja sig inalles med 3 prisar snus. Dock är han, tror jag, en oändligt välvillig gubbe utan något ondt i sig, åtminstone tacksam äfven för en ringa gåfva. Senare spatserade jag utåt den östra porten. Men vädret var verkligen något kallt till följe af NO vinden, som var mycket stark. Jag gick sedan hemåt förbi moskén 'Attarin och träffade dess sheikh Soleiman just färdig att bege sig hem. Som vi ej hade sett hvarandra på lång tid, så frågade han oupphörligen hvar jag hållit hus, och tog öfverhufvud väl och godt emot mig. Han satte sig på sin åsna och jag följde honom till fots. Vi hade fullkomligen samma väg, ty han måste förbi min port, så att vi länge följdes åt. Hela vägen talades ren gammal Arabiska och jag förstod hvartenda ord. Öfverhufvud börjar jag nu förkofra mig dugtigt i språket och äfven förstå folket bättre. Denne sheikh Soleiman tyckes man annars ha stor respekt för, och det är med största vördnad jag hör de andra sheikherna tala om honom, såsom en af deras profets ashab. Han lofvade i morgon bittida komma upp till mig, hvilket jag dock betviflar. Men hans son, en gosse af omkring 18 år, kan jag ej väl lida. Han gick hela tiden efter åsnan.

Jan. 8.