Gick på morgonen upp till Mohammed för att der enligt öfverenskommelse träffa den lille sheikhen 'Ali, som i går lofvat infinna sig här för att föra mig i sheikh Ibrahims skola. Men som han der ej syntes till, blef jag sittande med Mohammed ute på en graf att prata, tillika med en annan gammal gubbe, som var från Sa'id och nu gick här i vall med får. Det är roligt att se huru Araberna ej alls göra några complimenter, och ovant för den som kommer från Frankrike, der man åt hvarje slusk måste säga: "s'il vous plait monsieur." Denne gubbe sade åt mig helt simplement: hat noshok, och (hvad jag här ej sett förut) stoppade prisen i mun mellan läppen och nedra tandraden; derpå tog han fram ur sin ficka en liten hvit sten, som var mycket mjuk och porös och som han kallade atron. Af denna sten bet han ett stycke och höll i munnen, sägande att den gjorde tobaken starkare. De berättade mig sedan båda två att man här alltid plägade lägga af denna sten ibland snuset och prisade högeligen dess goda egenskaper, isynnerhet såsom medicin för bröstet. Samtalet gick för öfrigt åt alla håll och det var ganska roligt; jag lär mig alltid mer och mer. Jag gick dock i dag något tidigare hem än vanligt, i fall möjligen sheikh Soleiman skulle komma, men ingen hördes af. På eftermiddagen var jag åter uppe hos Mohammed och satt med honom ute på grafvarne och pratade väl en timmas tid till eftermiddagsbönen, då vi skildes åt; han gick hem och jag slog ett slag och gick sedan till 'Attarin moskén, der jag genast gick in och blef emottagen af den gamle moezzin högst artigt. Han kokade kaffe och gaf mig 2 koppar, som jag, oaktadt jag krånglade emot, måste dricka och röka dervid. Medan vi suto så bredvid hvarandra på moské-mattorna och rökte, började han med en harang åt mig att jag vore en god man samt att han och hans sheikh ansågo mig som sin bror. Derpå kom han fram med det här mycket vanliga: ma fisch fulus (finnes ej en styfver). Det hade jag genast i början vid kaffebjudningen väntat. Olyckligtvis hade jag med mig ej mera än 10 fadda smått och ett Turkiskt 20 para-stycke, hvilket allt jag gaf honom. Men han gaf mig tillbaka det senare och sade att det var battal. Jag lofvade honom en annan gång mera. Nu kom sheikhen in och visade mig vid sin lilla pulpet, som han har i moskén, åtskilliga böcker, af hvilka han bjöd ut åt mig en Persisk Pandname af 'Attar med Arabisk mellanradig öfversättning, tryckt här 1256 H. Men jag ville naturligtvis ej ha den. Sedan gräfde jag genom andra gamla manuscripter, som han der hade, men så mycket jag i hast kunde se var der intet af värde och allt huller om buller i största oordning. Derefter kommo 2 af de blinda sheikherna dit, och vi suto alla omkring pulpeten, Soleiman sjelf innanför och pratade litet; men jag fann mig generad af gubbens son, som äfven var der och är en riktig ulfspegel, den första förargliga man jag ännu här lärt känna. Folket började nu samlas till aftonbön och somlige voro sysselsatta med tehijjetu-l-mesdjed (att välsigna moskén), under det vi suto och pratade och sheikh Salim gick upp på taket och sjöng sin azan; jag tog mina skor på mig och gick bort, misstänksamt betraktad af folket, som mötte mig i moské-dörren. Vädret hade hela dagen varit oändligen mildt och tempereradt, utan regn och blåst.

Jan. 9.

Gick bittida ut i bazaren för att genom någon liten handel få mig vexladt ett rupie stycke, som jag tagit för 10 piaster och för hvilket nu bjöds än 7, än 8, än 9 p. I allmänhet är här ett fasligt krångel med vexling, ty vexlarena vilja dra för mycken vinst af köparen och i de sämre bodarne har man sällan att ge tillbaka på någon betydligare penning. Jag fick nu ock gå länge omkring förän det lyckades mig. Derefter spatserade jag litet omkring, var en stund i trädgården hos 'Ali, som någongång, när der ej var folk, bjöd mig in i sitt hus, hvilket han sade skulle vara mycket nätt, ehuru dess yttre ej lofvade något särdeles. På eftermiddagen satt uppe hos Mohammed i sällskap med några andra. Med en af dem kom jag i disput om Egypten, som han påstod höra till Arabien. Vi blefvo i dag störda af några Turkar som besökte moskén, så att vi ej fingo prata i fred. Äfven kom hit på en stund den Turkiske Hafiz effendi, som jag på lång tid ej sett. Han rökte sin pipa och satt runkande filosofiskt på hufvudet och gick snart bort igen, utan att säga just något ord. Jag gick sedan igen i bazaren och köpte litet snask, fikon för 2 piaster okan d.v.s. omkring 12 kop. b:co ass. marken och krakmandel för 1 1/2 piaster okan. Gick på förmiddagen genom den bättre och förnämare bazaren och träffade der min gamla trefliga Arabiska reskamrat från Smyrna. Här såg han helt annorlunda ut än på sin däcksplats på ångfartyget, han hade öppnat en bod med allehanda kostbara saker, shawlar, klockor &c., bland annat äfven munstycken, af hvilka ett kostade 600 piaster.

Jan. 10.

Gick om morgonen bittida upp till Mohammed, der jag äfven träffade mannen från Danjan. Vi bredde ut en matta på gräset utanför samt suto i solen och baddade oss. Sedan kom än en, än en annan och satte sig till oss. Kaffe kokades och dracks, piporna gingo från mun till mun och moské-drängen hemtade fram keze af helbe, som förtärdes allt under samtal. Jag tyckte mig nu rätt njuta af söderns "il dolce far niente" i det vackraste, varmaste sommarväder. Också blef jag sittande der ända tills efter middagsstunden, och fann mig särdeles väl bland detta folk, ehuru kanske af lägsta klassen. Men här tyckes den höge ej genera sig i den lägres sällskap, och alla, åtminstone af mellanklasserna och de lägsta, tyckas vara temmeligen lika. På eftermiddagen, sedan jag väl smält maten med åtskilliga pipor, gick jag ut i trädgårdarne och träffade äfven min gamle 'Ali, men i något olämplig tid, ty han höll just på att laga till åt sig sin aftonmåltid, hvarföre jag ock snart lemnade honom. På vägen träffade jag 2 gatpojkar, som efter vanligheten på ett högst ohöfligt och pockande vis begärde bakshish, och då jag frågade lah, svarade kidde, här lika vanligt som Ryssarnes tak; när de ingenting fingo, började de pocka än värre och komna bakom ett hörn kastade de en sten efter mig. Dessa pojkar äro ock nästan de värsta tjufpojkar man kan träffa ut för, de ha i sitt tal till Franker något olidligt högfärdigt och gement, som förargar mig mycket, lika väl om de tigga eller bjuda ut sina åsnor eller göra hvad annat som helst.

Jan. 11.

Gick temmeligen bittida upp till Mohammed, der denna förmiddag förgick liksom i går under kaffedrickning, rökning och prat; blott att vi i dag åto en sorts bönor, kallade ful, tillredda i ugn, smakande nästan som nötter, ehuru mycket mjukare. På eftermiddagen såg jag på en förnäm och högt uppsatt Armeniers begrafning, Boghaz bey, som denna natt hade dött. Öfverallt voro stora samlingar af folk och alla Européer voro genom respektive konsuler bjudna att följa processionen. Det var förskräckligt upprörande att se huru ordningsmännen behandlade Araberna, då de trängde sig fram liksom andra för att gapa. De höggo in i hopen med stora spanskrörskäppar, hvart helst det träffade, i hufvudet eller på ryggen. För öfrigt gick det till nästan liksom hos oss. Först gick på ömse sidor en lång rad gossar och män, bärande stora tjocka vaxljus, på hvilka elden gick ut redan innan de hunno sorgehusets port. Sedan följde 4 à 5 prester och derefter sjelfva likvagnen, dragen af 4 stora ståtliga hästar, beklädda såsom hela vagnen med svart kläde. Derefter alla Européer och den öfriga processionen. Armenierna äro öfverhufvud ett vackert folk med fullkomligt lika, om ej mera markerade drag än Judarne, men ha derjemte något eget klokt och liksom Judarne något girigt drag, hvilket gör dem obehagliga. Här tyckas de finnas i stor mängd och ehuru de nästan allmänt gå klädda som Araber, skiljer man dem dock lätt från de sednare. I trädgården der han begrofs och der den enda Armeniska kyrkan här på orten finnes (alltsammans, som jag tror, en anläggning af honom), var isynnerhet vid porten och vid trappan ett ordentligt slagsmål, hvilket var verkligen grymfärdigt att se. Men mot Européerna voro de särdeles hyggliga och artiga. Jag vet ej om dessa ordningshållare voro polis eller blott den aflidnes tjenare, men de tycktes alla vara Turkar. Sedan spatserade jag ännu litet omkring och var inne i Attarin moskén, der jag blott träffade den gamle enögde moeddin, som jag gaf några 5:or för det sista kaffet. Han var åter outtömlig i sitt beröm och bjöd mig dit rätt ofta: vi skulle sitta och prata och koka kaffe och äta, här funnes allt som behöfdes och sheikh Soleiman frågade alla dagar efter mig.

Jan. 12.

Gick som hastigast in i Attarin-moskén, der man ställde i ordning till middagsbönen och bredde mattor ut öfver hela golfvet. Den gamle enögde muezzin var dervid behjelpt af en yngre son till sheikh Soleiman, hvilken lika mycket behagade mig, som den andra sonen misshagar mig. Jag blef en liten stund der och gick sedan upp till Mohammed, der jag alltid med vänliga blickar emottages af samma sällskap. Dessa senaste dagar hafva de redan haft mattorna utbredda på gräset och kaffe färdigt, när jag kommit dit. Denna förmiddag tillbragtes på samma sätt som de föregående. Senare kom dit en bättre klädd Arab och satte sig att räsonnera litet högfärdigt. Slutligen satte han sig ned bredvid mig och började med något förnäm mine qvestionera mig, hvad jag var för en man &c. Slutligen kom talet på Arabiska böcker och vetenskaper, då han frågade hvad vi af sådana hade hos oss. Jag räknade upp allt det bästa jag kom på, till hans stora förundran; jag kunde dervid ej hålla mig från att ge honom litet ovett för hans högfärdighet. Han tog nu fram några blad af ett grammatikaliskt arbete och bad mig läsa, samt förundrade sig storligen öfver att jag läste så rätt och visste använda de särskilda modi af aoristus rätt. Härpå sade han åt de andra att jag var en man som visste mycket, och gick hastigt bort. När jag frågade de andra hvad han var för en man, sade de honom vara en 'alim, en af 'Olema. De gingo nu allesamman till middagsbön i Danjan-moskén och jag gick genom 'Alis trädgård och satt hos honom en stund. Mot aftonen spatserade i det ljufvaste, mildaste vårväder och var åter en stund inne i Attarin. Gick sedan hem, åtföljd af dess muezzin. På vägen köpte jag några apelsiner och valnötter, af hvilket allt jag delade jemt med honom, som åter efter vanligheten varit mycket frikostig på sitt beröm öfver mig. Kort förut var jag åter uppe på den höga backe, der ett fäste är byggdt. Samma Turk som jag de första dagarne af min härvaro deruppe gjort bekantskap med, kom nu äfven ut och pratade med mig. Jag frågade honom ett och annat, lät honom stoppa sin pipa från min pung, och slutligen kom han fram med begäran om bakhshisk. Jag gjorde några invänningar och mumlade litet om moslimim, som allesamman voro tiggare; tog dock fram min börs och gaf honom två 5 fadda. Han tog dem i handen, såg på dem och mente att det var för litet, gaf dem så tillbaka och begärde en kirsh. Jag tog dem och stoppade dem tillbaka i börsen, men gaf honom ingenting i stället och började gå min väg nedför backen. Nu följde han mig länge och begärde få de 10 fadda, men fick dem ej. Drickspenningen skulle vara, sade han: min schani-l-fantasijeh (för lustbarhetens skull).

Jan. 13.