Gick senare på förmiddagen ut och spatserade i trädgårdarne, utan att träffa ihop med någon. På eftermiddagen efter 'asr gick jag till Attarin, der sheikhen satt ensam i khulveh och läste eller gjorde sin bön, hvarföre jag väntade der utanföre inom moskén tills han slutat, då han kom ut och bad mig dit in. Denna khulveh är i NO-hörnet af moskén, uppförd af små stenar, uppstaplade till väggar på tvenne sidor, sålunda att sjelfva moskéns väggar utgöra khulvehs väggar på de två öfriga sidorna. Här plägar muezzin, såsom han berättade mig i går, sofva 6 nätter i veckan, tillbringande blott natten mellan fredagen och lördagen hemma i sitt hus. Nu funnos här längs ena väggen uppstaplade gamla luntor och papper till stor mängd, hvilka, som det tycktes, ej voro af något särdeles värde. Sheikhen skall nemligen, efter hvad Mohammed berättade mig, sjelf pläga handla med böcker. Vi suto här på en öfver golfvet utbredd matta, kallad hasir, och pratade allehanda. Bland annat frågade han helt apropos, hvarföre jag ej bekände mig till Islam; hvarpå jag svarade, att jag ej uppenbarligen kunde det af fruktan för min konsul och mitt land, men att jag alla dagar läste min Koran och ofta höll mina böner på deras sätt. Härvid tycktes han bli ganska nöjd och mente att allt var väl, då det var väl mellan Herren och mig. Han bibehåller allt i mina ögon samma enkla patriarkaliska värdighet, och jag bär största aktning för honom. Derefter spatserade jag i det härligaste, ljufvaste väder, en äkta sydlig eller östlig aftonstund, med blå himmel och milda lysande stjernor.

Jan. 14.

Satt hemma hela förmiddagen, då jag hade besök af Spitznagel, äfvensom långt in på eftermiddagen och väntade bref med den i dag ankomna posten, men förgäfves. Orolig och modfälld deröfver gick jag ut, spatserade i trädgårdarne en stund, och gick sedan in i Attarin-moskén, der shekh Soleiman ej hade varit på hela dagen, i anseende till någon liten opasslighet. Jag träffade hans son och muezzin, hvilka kokade kaffe åt mig inne i khulveh, der vi suto och gräfde i pappersluntorna. Sedan kom en tredje till dit, då jag råkade läsa upp ett och annat för dem och säga: detta handlar om det och det. Härvid talte de mycket sinsemellan, att jag borde bli moslim &c. Nu kom folket till aftonbön, hvilken de äfven förrättade, sittande jag ensam inne i khulveh. Efter slutad bön kom muezzin in till mig med pipan och började med det vanliga: Inle ragil tajib och baka tohibb il moslemin &c. Jag gaf honom för hans kaffe och hans beröm tillsammans 20 fadda. Sedan följde jag shekhens son Ahmad ett stycke på väg. Han tyckes redan litet sänka sitt högmod och blir mig numera något drägligare. Men också har jag varit lika högmodig mot honom tillbaka. Sedan spatserade jag ännu litet och såg på den stjernklara himmelen; erfor mycken oro deröfver att jag ej fått något bref.

Jan. 15.

Var på förmiddagen hos Gomozow och lemnade åt honom det bref jag hade fått från Smyrna. Han hade fordom varit militär, sedan ingått i institutet i Petersburg och varit i Orienten öfver 4 år, men ännu till en del bibehållit det muntra och burschikosa af sitt officerslif och förekom mig öfverhufvud ganska treflig. Sedan kommo till honom en viss man, som sades vara engagerad vid Egyptiska museum i Kairo, och en dragoman vid Österrikiska konsulatet. De hade båda det otäcka Europeiskt glåpiga och fadda i sig, och jag hade ej stor trefnad med dem. På eftermiddagen gick jag bittida upp till Mohammed, der jag träffade det vanliga sällskapet. Vi suto på vårt vanliga ställe på en öfver gräset utbredd hasir och kokade kaffe. Sedermera följdes Mohammed och jag åt, först i en trädgård och sedan till Attarin-moskén, der vi suto i khulveh med sheikh Soleimans son Achmad. De började examinera mig i min tro, till hvilken sekt jag hörde, och kommo slutligen derhän att jag var en hanafi, till följe af det sätt hvarpå jag höll mina händer under bön. När den gamle mueddin kom, berättade de för honom att jag var en hanafi och om de frågor angående rik'at i bönen, som de gjort mig och jag besvarat. Han uttryckte sin stora fägnad deröfver och sade en stund efteråt åt mig: baka inte hanafi ja vali. Jag visste intet att svara härpå, utan såg bort och bläddrade i de gamla luntorna. Sedan följdes vi alla åt vidare och gingo hvar och en hem. Vid hemkomsten underrättades jag om, att man sökt mig från Ryska konsulatet, der jag hade bref. Jag skyndade dit och riktigt var der bref från Borgström med mitt creditiv. Derpå gick jag hem och drack thé.

Jan. 16.

Gick om morgonen upp till Mohammad, der jag blef sittande hela förmiddagen i det vanliga sällskapet, ökadt i dag med Ismails bror och Mohammads son, som tycktes vara någon effendi, uppsyningsman öfver något torg för handelsmän. Jag hade i dag efter någras önskan tagit en handatlas med, som jag till deras stora nöje och förundran visade och förklarade för dem. På eftermiddagen var jag hos Spitznagel och Rosetti, allt i anledning af creditiv-brefvet; men det passade bättre för den senare i morgon bittida. Sedermera spatserade jag ensam omkring, var inne i en trädgård vid östra stadsporten och träffade ihop med en yngre man och en äldre från Sa'id. Jag lät dem stoppa sina pipor från min tobakspung, blef mycket välvilligt och hjertligt emottagen af dem, samt ombedd att alla dagar komma igen för att spatsera. I allmänhet förekomma mig alla från Sa'id, som jag här lärt känna, bättre och hyggligare eller egentligen hjertligare än Araberna härifrån. Sedermera vandrade jag ännu omkring med min Engelsman och 2 Italienare, som voro i hans sällskap. När vi blefvo allena, gingo vi in på café d'Europe och blefvo der sittande en stund, han drickande ett glas punsch, jag en kopp kaffe. Hemkomne åto vi tillsammans, hvarvid vi reciterade och läste ur en bok, innehållande utdrag ur Shakespeare, hvilken han nedhemtade från sitt rum. Han läste derifrån mycket med stor pathos, och det föll mig derunder in att han kanske varit aktör. Jag var temmeligen trött af mitt myckna kringvandrande i dag.

Jan. 17.

Gick redan bittida ut till Rosetti för att lyfta mina pengar. Väntade der fulla 3 timmar förrän allt blef färdigt, emedan de ej hade Sovereigns, utan måste skicka ut att söka sådana; det oaktadt fick jag ej Engelskt mynt, utan måste nöja mig med så kallade Egyptiska guinéer. Kostnaderna förekommo mig särdeles dryga, bland annat 13 shilling sterling i postporto öfver Livorno. Det var öfverhufvud högst tråkigt och jag blef slutligen alldeles utledsen och förargad. Sedan slutligen allt var färdigt och jag lyftat mina pengar samt fört största delen deraf åt Spitznagel, för att remitteras till Bochti i Kairo, gick jag upp till Mohammad. Hans son hade enligt öfverenskommelse skickat dit en gosse, som länge väntat på mig, men slutligen gått sin väg. Vi suto i livan och drucko kaffe och pratade en stund, men som det var långt lidet, gick jag snart bort. Under det jag hemma höll på att äta, kom Mohammads son med en koftan och gibbe och en 'antara, som alla behagade mig och jag derföre köpte, den första för 100, den andra för 150, den tredje för 60 piaster. Sedan suto vi en lång stund hemma hos mig, rökte och drucko kaffe, väntande på hans far, som lofvat komma hit. Men då han en timma efter 'asr ännu ej kommit, gingo vi på tu man hand ut och handlade: 3 alnar vackert och godt kläde till byxor för 135 piaster, vidare en tarbosh för 45 p. och silke för att öka tofsens vidd för omkring 7 p., ett par markob för 10 p., ett par mezd för 11 p. tillsammans 218 p. Härunder såg jag huru förskräckligt de skulle ha dragit upp mig, om jag gått ensam för att handla. Den jag hade med mig var en slags uppsyningsman öfver torget, kände priserna noga och var för öfrigt en högst treflig och präktig man, ungefär af min ålder. Sedan kom han ännu upp till mig, satt här en stund och rökte en pipa, hvarpå han gick.

Jan. 18.