Nu begrofs Boghaz Bey med mycken ståt. Först hölls en lång och tråkig gudstjenst i det lilla kapellet i hans trädgård. Denna gudstjenst liknade nästan mera ett spektakel, än en helig ceremoni. Det Armeniska språket klingar mig nära lika det Grekiska, med ljud påminnande äfven om Turkiskan. Sedan var ännu en liten ceremoni vid grafven, äfvenledes i en särskild afstängd del af trädgården, der flera Armeniska grafvar finnas. Militär var ute i stort antal, med musik, och gevärssalvor lossades i flera repriser. Alltsammans räckte till inemot middagen. På eftermiddagen kom Mohammads son till mig, vi gingo båda ut och handlade 2 skjortor af ett tyg, innehållande silke och linne tillsamman, för 32 p., 2 arakijeh för 5 p. tillsammans, en saureh för 100 p. och betalte arbetslön åt skräddaren 42 p. Han satt länge hos mig och pratade. Han är en särdeles treflig och präktig man och behagar mig utomordentligt, utan mycket fördomar, dock med allvare hållig vid sin religion. Han berättade om allehanda under, hvilka tilldragit sig i Alexandria, såsom om en spegel, hvilken sänkte alla genom den sedda skepp i sjön, var uppställd här i Kal'alnaasareh, och slutligen blef krossad af en Fransman, som enkom derföre kommit hit. Vidare om en cistern, hvilken funnits i 'Attarin-moskén och återgaf helsan åt hvar och en sjuk, eho det vara må, som tvättade sig deri, äfven förstörd af Fransoserna. Dessutom om många andra under. Detta allt berättade han såsom sanning och tycktes sjelf tro det med ren barnslig enfald, men hade dervid en högst rolig humoristisk min, och när jag liksom af förundran skrattade deråt, skrattade han med högst hjertligt. Öfverhufvud förekommer mig denne Mahmod såsom en af de älskvärdaste personligheter jag anträffat.

Jan. 19.

Gick bittida upp till Mohammad, der jag i det vanliga sällskapet blef sittande till middagen. I dag var här äfven gubbens yngste son, en gosse om 15 år, särdeles väl uppfostrad, artig och anständig; han heter Ahmad. Vidare kom dit den samma häftige 'alim, som för några dagar sedan ansatt mig med frågor i grammatiken. Nu började han strängt ansätta mig i frågan om deras religion och frågade mig till hvilken madshab jag hörde. Dispyten blef något häftig, emedan han är en het man. Men man kommer ej långt vid dispyter med dem, ty de säga alltid: så står det i Koran och det är Herrans oföränderliga ord. Mannen är dock präktig och jag tycker om honom, öfverhufvud var jag i dag värre ansatt än förr. Mohammad sjelf är den ende, som aldrig plågar mig med slika saker, ehuru han aldrig vägrar svara på frågor, dem jag gör honom i hvad ämne som helst. Han blir mig ock alltid den käraste och mest aktade af mina bekanta här. På eftermiddagen efter 'asr kom han upp till mig med sin son Ahmad, satt här en stund och drack kaffe &c.

Jan. 20.

Gick till konsulatet för att träffa Spitznagel; men oaktadt jag sprang der oupphörligen, var jag ej i stånd att råka honom på hela dagen. Gick derföre af och an, var en stund i Attarin och drack kaffe med muezzin, som erbjöd sig att följa med till Kairo och hvart helst jag skulle resa och slutligen hem till mitt land. På eftermiddagen gick jag upp till Mohammad, men träffade honom just ej lägligt, emedan de som varit här och gjort sin zijaret, ännu ej alla hunnit bort. Bland dem var äfven gubbens egen hustru, som såg ganska anständig ut och var mycket hyggligare klädd än jemförelsevis hennes man. Sedan följde jag med den unga sheikh 'Ali till Ibrahims skola, der gossarne dock nu just hade slutat. Jag blef länge sittande der med några unga lärare och några qvarblifna gossar. Skolrummet var högst miserabelt, ruskigt och smutsigt och råttorna sprungo af och an åt alla håll. Sedan gick jag i bazaren, tog mina markob och satt en lång stund i boden väntande, innan han fick dem rätt i ordning. Han arbetade flinkt och med nätthet samt var för öfrigt en högst treflig man. Hemkommen uppgjorde jag räkningen med min värd, hvarvid vi kommo litet i dispyt och uppsköto slutliqviden tills jag skulle resa.

Jan. 21.

Gick bittida ut i Ibrahims skola, der nu alla gossar voro samlade, suto på golfvet och läste, runkande på sina kroppar och truppvis förhörda af Ibrahim, som äfven, ehuru med långsam och allvarligare takt, runkade mera på hufvudet än på kroppen. De hade små taflor, loh, på hvilka den unge 'Ali och de 2 andra unga gossaktiga lärarena skrefvo små stycken af Koran, dem gossarne lärde sig utantills. De voro på något sätt målade smått korniga och beskrefvos med kalam, som dock ej gick särdeles lätt derpå. De visade mig äfven inrättningen för fotplaggning. Den var en rak liten käpp af en palmqvist, med ett rep, hvars båda ändor voro fastbundna hvardera ungefär vid fjerdedelen af käppen. På midten af käppen, således midt emellan repets båda ändor, sattes dens fötter som skulle bestraffas, hvarefter repet upplindades på käppen, så att fötterna ungefår vid fotknölarne fastknepos mellan det och käppen; men dennes båda ändor höllos vid executionen stadigt af 2 gossar. Delinqventen rullas på ryggen och läraren baddar på de båda, tätt intill hvarandra hopknipna fotbladen med en mjuk palmqvist, gerid. Fotklämman kallades, om jag rätt minnes, felakeh eller belakeh. För öfrigt hade hvar och en af lärarena en sådan gerid i sin hand, hvilken han slog emot golfvet eller väggen, för att uppmana pojkarne att läsa, ej för att bjuda tystnad; ty här tyckes man, tvärt emot seden hos oss, vilja att pojkarne skola skrika dugtigt. Också var sorlet af dessa omkring 30 till 40 barn, hvaribland äfven funnos några flickor, nästan lika starkt, som fordomdags i den nästan 200 gossar inrymmande Åbo skolan. Till min stora förundran höllo sig barnen anständigt och stilla under den stund jag var här, ehuru de gapade dugtigt och med stora ögon på mig. Jag stod hela tiden i trappan, ehuru man ofta bjöd mig att sätta mig bland barnen och lärarena; men jag hade i går, på den lilla stund jag satt der, blifvit så full af loppor att jag aktade mig i dag. Var sedan uppe hos Spitznagel, som lofvade tills i morgon besörja mig mitt pass och min tazkereh. Gick sedan till Mohammad, tog honom med mig och gick i badstuga, der vi togo ett på sätt och vis särskildt rum eller galleri. Badet liknade mycket det Ryska, dock var här ej så stark hetta. Väl bar jag mig något klumpigt åt vid bindningen af ihram och vid spatserandet på trädskorna; men det var första gången. De badande skrattade något åt mig, men mot slutet gaf det sig. För oss båda betalte jag 5 piaster. Sedan hemtade jag mina byxor, som nu ändteligen efter löften från timma till timma blifvit färdiga, sedan jag ännu sutit här och väntat nära en timma. I dag lät jag äfven hos en Grek-barberare klippa mitt hår helt kort och tog på mig tarboshen, den jag sedan beständigt höll på mig. Spatserade på aftonen omkring, var i Attarin, men träffade ingen, ty Soleiman sjelf är sedan några dagar krasslig och går föga ut, hans moezzin åter satt inne i moskén med ett litet sällskap andra, dem jag ej ville störa, då jag såg dem inbegripna i samtal. En liten bekant pojke från skolan, som nu såg mig med tarbosh, kände ej först igen mig; men blef sedan särdeles glad att se mig ha aflagt min svarta sammetsmössa, hvilken moslim tycka lika litet om, som våra hattar.

Jan. 22.

Då i går på eftermiddagen Mohammads son Mahmod kommit till mig, bad jag honom gå ner till Mahmodijeh för att hyra mig plats på en Arabisk bark till Kairo för i dag. Han gjorde det äfven och hemtade upp till mig skepparen sjelf och hans styrman, med hvilka jag accorderade frakt för 100 piaster; dessutom fordrade de dock en bakhshish vid framkomsten. I anledning häraf var jag hela denna dag sysselsatt med bestyr för min resa, som skulle anträdas omkring 'asr. Var hos Spitznagel, köpte upp min reskost och andra för resan erforderliga saker, dels sjelf, dels genom min värd, som jag dugtigt trissade om och prutade med. Till min stora sorg hade jag ej tid att rätt taga afsked af alla mina goda Arabiska vänner, men skickade hjertliga afskedshelsningar till dem genom min gamla Mohammad Makki al gairi från 'Abd orrazak, som jemte sin gamle gode lomhörde vän Ragab kom till mig för att taga afsked. Hans son Mahmod jemte hans präktiga lilla elev följde mig om bord, den förre med mig förut, den senare med mina saker uppbundna på tvenne åsnor. Jag var nu klädd i min orientaliska kostym, men hade min stora kabot omsvept såväl om tarboshen som det öfriga. Komne om bord satt jag en stund med Mahmod och hans lilla gosse, innan det lades ut. Han lemnade mig sedan ensam i min mak'ad eller kajuta; efter en stund löste vi perten och seglade med en sakta aftonvind ned för Mahmodijeh. Fartyget, markab, var ej ett bland de större Nilbåtarne, kallade 'akab, utan mindre, nästan fullkomligen likt våra speljagter; det hade en half manslängd hög uppbyggnad eller ruff, bestående längst mot aktern, som går ett stycke ut öfver styret, af ett litet rum med strykdörr. På motsvarande väggen är äfven en strykdörr inåt det stora rummet mak'ad, som har 3 fönster på styrbord och babord och 2 på väggen emot fören, alla, liksom äfven de 2 i lilla rummet, försedda med skjutbara spjälluckor. Från elmak'ad leder en dubbeldörr ut i en på alla sidor öppen förstuga, täckt af ett tak som uppbäres af trädpelare. Hela denna ruffbyggnad är till än vidare skydd mot solen omhängd af segelduk, hvilken här liksom i Italien och Grekland är gjord af bomull. Alla dessa 3 afdelningar utgöra hvar för sig en plats. Den förstnämnda upptogs nu af frun till en Turkisk tjensteman i en landsort nära Fum elmahmodijeh; elmalc'ad af mig, förstugan af 4 Turkar och en kristen Armenier. För öfrigt voro flere passagerare på och under det däck, som täcker den öfriga delen af fartyget. Jag blef först länge sittande inne, men tyckte mig slutligen böra gå ut. Då jag gick genom förstugan blef jag högst vänligt och som en gammal bekant helsad af Turkarne, hvilka alla voro militärer, och bjuden plats ibland dem. Jag afböjde det dock, gående ut på fartyget och seende mig omkring. Men då i anseende till det nedstigande mörkret, jag ej just kunde urskilja något af de i allmänhet fula stränderna af kanalen, gick jag åter in och tog plats bland Turkarne. De begärde af mig min kopp till låns och då de fått den, togo de fram en flaska, fyllde den med anisbränvin och bjödo mig. Men som jag, allt sedan jag kommit hit, ej smakar spiritus, afböjde jag koppen och lät den cirkulera bland de öfriga, hvilka, så moslim de voro, tömde dess innehåll med god smak och utan scrupler. Jag satt en stund bland dem och rökte och hörde på deras sång. En bland dem hade nemligen ett instrument med sig, liknande ungefär en mandolin, men med särdeles lång hals; det var bespändt på hvardera sidan med trenne strängar, hvilka 3 hvardera voro unisona, och midtemellan dessa 2 trior tvenne andra strängar, stämda i grundton och qvinten. Han kallade instrumentet, tror jag, zur eller zuz eller något dylikt och spelade ganska flinkt på det. Sången var mera recitativ än cantabil, med för- och efterspel på instrumentet i det vanliga Turkiska maneret, liknande mer det Ryska än det Arabiska. Åhörarne voro ganska förtjusta, dock som det tycktes mera öfver ordens mening och innehåll än musiken, hvilket i allmänhet tyckes vara fallet i dessa trakter. Jag gick efter en kort stund in i min kajuta, men kunde ej somna på lång tid, för Turkarnes stoj och sång. Sedan jag släckt ut mitt stearinljus, hvaraf jag för resan medtagit tvenne, begärde Turkarne att få det för en half timme; men till min stora förargelse brann det mest hela natten, så att om morgonen blott ett litet stycke var qvar. Vi färdades hela följande dagen ner för Mahmodijeh, hvars stränder erbjuda föga vackert. Middagstiden kommo vi till Fum elmahmodijeh och måste vänta der en stund, innan vi kunde komma igenom slussen. Här var stor rörelse, så väl på stranden, som på vattnet, af Nilbåtar hvilka gingo och kommo. Vi sluppo slutligen igenom och kommo ut på Nilen. Det var med en egen högtidlig stämning och med verklig vördnad jag kom ut från min maka'ad och skådade utåt floden, hvilken genom så många årtusenden tyst och lugnt flutit förbi. En högst rolig och alltid skrattande gosse från Said, som var bland passagerarne, tog en kuzeh och gaf mig vatten att dricka med orden: tajib elmajah di; jag drack, det smakade godt och jag kände en egen vördnadsfull kyla genom min kropp. Han sade det vanliga hanijan och jag svarade hanna-l-laho 'alek, tyckande mig känna rätt djupt betydelsen af dessa ord. På floden sväfvade nu många mindre fartyg och flera lågo vid stranden för en pert. Äfven vi togo land, jag vet egentligen ej hvarföre, men såsom man sade väntades på papper. Jag var högeligen förargad öfver detta dröjsmål och grälade deröfver, men det halp ej. Vi blefvo liggande här hela natten och jag såg den vackraste solnedgång samt derefter en vacker, klar, stjernbeströdd himmel. Följande dagen kommo folket och Turkarne, hvilka tillbragt största delen af natten uppe i den närliggande usla byn, om bord och vi gåfvo oss ut, passerade Fuah, Kafir zaid och några andra byar eller så kallade städer. De bestå alla af låga usla kojor, uppförda af hårdnad Nil-lera, utan fönster och med öfverhufvud högst ömkligt utseende. Af de fem Turkarne hade 2 lemnat oss och den tredje lemnade oss i Kafir zaid, för att bege sig till Tanta. Han hade bössan med sig och sköt åtskilliga skott, men alla förgäfves. De voro i allmänhet särdeles påhängsna, försökte på allt sätt att komma mig nära och smuggla åt sig kaffe eller thé eller någon matsmula, hvarmed de tycktes vara mindre väl försedda än med spiritus. Jag gaf dem väl det ena och det andra, men lyckades dock hålla dem på afstånd.

Jan. 25.