Om aftonen kommo vi till Nagileh, gingo upp i byn och drucko kaffe i ett kaffehus. Här blef fråga om ghavazi och att vi borde se några af dem. I anledning deraf uppkom ett gräl mellan 'Ali och Armeniern. Den förre blef alldeles rasande, då den senare en gång öknämnde honom: son af ett svin. Han tog i den halfrusige Armeniern, skakade dugtigt om honom, skrek kafir &c. och var högeligen uppbragt. Denne 'Ali var en Arab, som han sade skräddare i paschans tjenst, och ägde någon liten kunskap i Arabiska litteraturen och Ahadith. Han hade, sedan den Turkiska matronan lemnat oss ett stycke bortom Fum, inqvarterat sig uti det lilla rummet hon hade upptagit och på det viset kommit mig nära. Vi delade nu vår kost, drucko kaffe tillsammans och voro goda vänner. Dock märkte jag hos honom, hvad jag ännu ej märkt hos någon Arab och ej trott dem om, att han smickrade och sade artigheter. Vi suto tillsammans om dagarne och aftnarne på däcket af mak'ad och pratade med den rolige styrmannen Ahmad, som under resan passade upp mig, samt en särdeles rolig gubbe från Sa'id, som äfven varit rais på en Nilskuta, men nyligen haft olyckan att bli öfverseglad af ett Engelskt ångfartyg, som krossat hans fartyg. Det var underligt att höra med hvilken ton af lugn hängifvenhet och liknöjdhet han berättade händelsen; när jag frågade hvad han nu skulle företaga sig och lefva af, svarade han det vanliga: rabbona karim. Han var i allmänhet trög och svår att få ordet ur munnen; men hade en egen treflighet med sig, som gjorde att jag bäst trifdes bredvid honom och äfven tillbragte största tiden med honom. Ingenting kan tänkas trefligare än att sitta en vacker natt, sådana vi alltid hade under resan, och höra detta folk prata. Det är en egen godhjertad ton och accent i deras språk, liknande litet den man hör hos Finnen, och en okonstlad treflighet, som höll mig långt in på natten hos dem, ehuru jag ej rätt väl kunde förstå deras samtal, i anseende till den egna folkdialekten. Jag fick naturligtvis lof att bestå tobaken nästan åt hela sällskapet om bord. Vi blefvo natten öfver i Nagileh och äfven en del af följande dagen, då jag oaktadt allt mitt puttrande ej kunde få skepparen ut. Han sade att vinden var emot, ehuru vi genom flodens krökningar skulle haft blott ett litet stycke att arbeta oss fram med elliban eller dragrepet, som här allmänt nyttjas. Skutan drages nemligen af 4 till 6 karlar, som gå på stranden, hållande ett rep af palmfibrer (lif) kalladt liban, och fastbundet i kantareh, ett tåg svarande mot vår lävang, som akterut går öfver rufftaket. Här intogos nu 2 nya passagerare, en Turkisk binj pasha i bakrummet med en liten betjentgosse och 2 honom åtföljande äldre karlar och en qvinna, hvilka 3 fingo plats under det låga däcket fram i båten. Vidare en Turkisk polisman, som fick plats framför mak'ad, jemte de andra Turkarne. Denne började genast ställa sig på en alltför förtrolig fot med mig och erbjöd sig att sofva med mig inne i min mak'ad. Men jag undanbad mig det och afvisade honom. Binj pashan var sjuk, låg i häftig feber och var ganska ömklig. Han ville promt att jag skulle tillaga åt honom thé, troende att det skulle göra honom godt. Jag efterkom hans önskan och de öfriga Turkarne underläto ej att begagna sig af tillfället samt äfven tigga åt sig thé.

Jan. 26.

Ändtligen på eftermiddagen lade vi ut från Nagileh och seglade ett stycke, men måste snart taga till liban. Mot aftonen blef folket trött deraf och fordrade att vi skulle taga land öfver natten på ett ensamt ställe, der till närmaste by var 2 mil (d.v.s. Egyptiska, som jag tror, omkring 2 timmars väg). De öfriga ville det ej, utan fordrade att vi skulle bege oss vidare framåt. Nu uppkom ett litet gräl och ordvexling. Skepparen slöt den och fordrade att vi skulle lägga ut. Folket kom om bord, styrmannen Ahmad tog i skepparen, brukade våld på honom, hjelpt deri af det öfriga manskapet, som tycktes nästan vilja hafva skepparen öfver bord. Turk-polisen kom nu till, slog på sin Turkiska halfmåne af jernbleck, som han bar på bröstet, och sade sig vara dabit samt bjöd lugn. Allt stannade ock snart vi satte ut och togo land efter omkring en timmas fart, på ett ställe der äfven flere andra fartyg lågo. Turkarne, äfvensom 'Ali, kommo till mig med högst betydelsefulla miner och sade folkets afsigt hafva varit att der taga land och sedan underrätta kringströfvande Beduiner, att här vore fångst att göra på kristna &c., men att jag hade intet att frukta, så länge de voro med mig. Härvid slog polisen på sin bricka och frågade: fahimt valla la. 'Ali berättade att han för omkring 5 år sedan blifvit på nästan samma ställe öfverfallen och plundrad, då han med några af pashans harim och annat följe kom från Kairo till Alexandria. Jag tror dock intet af allt detta. Turkarne ville blott göra sig vigtiga och skrämma mig.

Jan. 27.

Om morgonen landade vi i Omm dinar, der jag gick upp, handlade ägg och smör &c. och såg en utomordentligt vacker, retande flicka. Folket sade, der jag gick fram: "han är en moslim", andra: "han är en Frank", andra: "han är en shekh." Här lemnade oss vår treflige gubbe från Sa'id, som under hela tiden han varit om bord sutit vid styret. Vi dröjde ej länge förrän vi gåfvo oss åter ut. Den ene Turken och jag gingo på land och sköto några dufvor, på hvilka vi sedan kokade oss en god soppa.

III. Afdelningen.

Kairo. 1844.

Jan. 29.

Sedan vi ändtligen, efter 8 dagars färd på Nilen, framkommit i går afton till Bolak, rådslogs ifrigt hvar jag skulle tillbringa natten och vidare ta qvarter, tills jag hunnit få mig ett hus att hyra. Alla öfverhopade mig med sina råd och voro mig högst besvärliga, isynnerhet den Turkiska officern eller polisen, som hela vägen försökt att få förmyndareskap öfver mig, men som jag alltid till min stora tillfredsställelse kunnat snäsa af. Nu fick jag honom ej att tiga, förrän jag rätt brutalt bad honom hålla inne med sina råd, tills jag begärde dem af honom. Sedan det länge ventilerats hit och dit och de samteligen gått upp för att söka något kaffe, äfven den sjuka Binj pashan, kom den ena af dem ner och bad mig följa honom upp, jemte allt vårt bagage, till ett ypperligt Turkiskt café. Som de sålunda alla lemnat fartyget, äfven skepparen och styrmannen gått upp, ansåg jag ej just rådligt att stanna ensam qvar, bland det mig något röfvaraktigt förekommande folket i hamnen och bland de många små barkerna, från hvilka hördes ett förfärligt stoj och skrik. Jag tog således för andra gången ihop mitt ringa bagage, det jag vid vår första öfverenskommelse att stanna öfver natten om bord hade upptagit, och följde med Turken upp. På vägen blefvo vi anhållna af en man från tullen, som dock följde med oss och gick af för 2 piaster, dem naturligtvis jag måste betala. Vi kommo så in på cafét, ett enda stort rum, mörkt och smutsigt, med ett halfbågslikt utbyggdt stort fönster, der de flesta af mitt sällskap tagit plats och nu höllo på att breda ut sina saker samt laga åt sig till natten. Jag tog min plats i en knut, på en af de rundtkring alla väggar gående bänkarne eller mastabeh, bredde der ut min halmmadrass och mina saker, satte mig derefter på mina fötter och begärde kaffe. Så tillbragte jag aftonen än inne, än ute på en sorts altan, ifrån hvilken jag i den härligaste månljusa och stjernklara natt hade utsigt öfver Nilen och hörde stojet och säckpiporna från barkerna. Vår Armenier lät preparera sitt kaffe med hashisheh, och torde äfven ute fått något spiritus, så att han hade sitt dugtiga rus om aftonen och bar sig tokigt åt, till stort hånlöje för sina kamrater och för cafépojkarne, som drefvo mycket gyckel med honom. Man beredde sig småningom till sömn, jag svepte in mig i min varma tjocka Grekiska kabot och slumrade, som oftast väckt af det ännu pratande och med Armeniern gyckel drifvande sällskapet. Om morgonen, då jag vaknade ganska bittida, kände jag mig ha något kallt, ty det drog från alla håll. Nu infann sig vår skeppare jemte sin styrman och några af sitt folk. Jag betalte honom resten af den betingade frakten och gaf folket litet drickspenningar, hvarvid vi naturligtvis kommo litet i delo; men jag hutade åt dem och sade bestämdt att de fingo nöja sig med hvad de fått. Sedan jag förtärt några koppar kaffe, rökt några shishe och tagit vänligt afsked af min tjocka, något syfilis-fläckade Turkiska polis, hemtade jag mig tvenne åsnor för vägen från Bolak till khan ga'far, (något öfver en timmas väg) hvardera för en piaster, och packade mina saker på dem. Jag tog ett hjertligt afsked af den verkligen hårdt sjuka Turkiska binjpashan, den enda af hela mitt ressällskap, som ingifvit mig någon aktning och vänskap. När jag var färdig att bege mig af, kom Armeniern, som redan fått sig ett morgonrus, klagade att han ingenting hade att äta för och begärde af mig litet pengar. Medan jag öppnade min börs, mumlade han på sin dåliga Arabiska: tvenne francia, d.ä. 5 francs stycken. Jag gaf honom ett stycke af 11/2 piaster. Härvid tiggde han än 5 franc, än ett stycke till af 1 1/2 p., men det blef dervid, han fick ej mera. Den fjerde af sällskapet, som isynnerhet varit beställsam om mig under resan och kallat mig sin bror &c., hade bittida gått ut och var ej nu tillstädes. Sedan jag sålunda sluppit alla dessa och Araben 'Ali ej ännu efter sitt löfte kommit för att hemta mig, begaf jag mig ensam med mina tvenne åsnor och deras drifvare från Bolak till Kairo. Här hade allt ett annat utseende än i Alexandria; hvarken såg jag här något qvarter liknande Frankernas i Alexandria, ej heller något af de usla Arabiska kojqvarteren. Folket förekom mig ock trefligare och renare än der. Slutligen, efter en lång vandring af mer än en timme, kom jag till khan ga'far, der tvenne helt unga trefliga gossar, den ena med grön shawl, visade mig åtskilliga rum, som ej voro särdeles snygga. Jag fann mig dock slutligen vid ett, ehuru ömkligt det var. Men nu kom en annan, som sade sig vara den egentliga herren, och visade mig några rum till. Jag stannade slutligen vid ett, ehuru ruskigt det såg ut. Vi stego ner för att hemta mina saker, då just 2 ståtligt klädda qvinnor gingo dit upp. Nu sade han att jag ej kunde få det öfverenskomna rummet, emedan dessa harim voro der. Öfverhufvud tycktes han ej vara särdeles mån om mig, utan gick till en bredvid stående Turk och bad honom fråga mig om jag vore moslim. De kommo således båda två jemte en tredje till mig och frågade hvad min san'ah vore och hvar ifrån jag var hemma. Jag uppgaf mig för läkare ifrån Ryssland, hvarvid de utan vidare frågor togo mig för kristen, sade att jag ej kunde få bo här, der blott moslims bodde, samt att det ej passade att de bodde tillsammans &c. Som jag öfverhufvud var föga belåten med rummen, gjorde jag ej särdeles invänningar, utan tog en ny åsna, som förde mig till det närbelägna Gounijeh, der jag fick ett rum, wakalat elschishineh, utan möbler och utan glasfönster, blott (såsom här är vanligt) med trädverk för fönsterluften. Sedan jag först placerat mina saker i ett annat rum, tills mitt hunnit bli sopadt, klädde jag af mig min stora Grekiska kapott, tog fram min orientaliska rustning och begaf mig ut, samt red till Ryska konsulatet, der jag med största vänlighet och fryntlighet blef emottagen af gubben Bochti, till hvilken Tantavi skrifvit om mig. Han lofvade göra allt för mig och vara mig i faders ställe. Han intog mig mycket för sig genom sin gamla hjertlighet. Sedan jag en stund sutit der, begaf jag mig åter bort och tog en åsna, hvars drifvare efter många frågor om shishineh och på åtskilliga omvägar förde mig hem. Jag ställde nu mitt rum, så godt sig göra lät, i ordning, köpte en hasireh, bredde på den ut mitt bolster af halm och deröfver min ihram. Gick sedan ut, köpte mig tobak, några apelsiner, och 9 kokta ägg. Åt Elbawab hade jag gifvit pengar att köpa några ljus, kol, smör och bröd. När jag kom hem, lät jag honom tända upp eld, kokade mig thé och gjorde mig ett godt mål, dels med återstoden af min resprovision, dels med det nu uppköpta. Sedan satte jag mig på min bädd på golfvet och skref detta på mina knän. Allt hvad jag sett i dag behagade mig mycket och tusenfallt bättre än i Alexandria. Franker ser man här föga, eller ock äro de klädda såsom infödingarne. Folket tyckes vara godt och hjertligt, de åsnedrifvare, som fört mig omkring i dag, voro alla särdeles medgörliga och billiga. Väl var det just ej roligt om aftonen, den långa, ensam som jag var i mitt rum, men jag skrattade hjertligt och själen var dock nöjd. Albawab och hans farbror från öfra Egypten, som gingo mig tillhanda och rökte med mig, antogo mig för moslim. Om natten kände jag något kallt drag från den fönsterlösa fönsterluften, och isynnerhet om morgonen var det så kallt, att jag väl behöfde svepa in mig i min kabot.

Jan. 30.