Sedan jag i daggryningen stigit upp, sjelf tändt upp eld i min mankad eller dafajeh och fått vatten, kokade jag mig kaffe och drack sjelf samt trakterade portvakterna, hvilka särdeles belåtna suto inne hos mig och förtärde det under rökning. Sedan begaf jag mig ut och tog en åsna för att föra mig till Bochti, men troligen förstod drifvaren mig ej, utan förde mig på en faslig omväg till ett annat ställe, derifrån vi åter efter misstagets upptäckande vände om och slutligen framkommo till Bochti, der jag måste bekosta litet mera på åsnan för den långa kroken. Först träffade jag sekreteraren, som lemnade mig 2 bref hemifrån, hvilka jag nu ej hann läsa i ro. Bochti sjelf gaf mig en gammal hygglig Turk, för att föra mig omkring att söka något hus. Först gingo vi till Tantavis bror Mostafa i hans bod, suto der en stund, drucko kaffe och pratade. Han förekom mig högst treflig, men såsom jag väntat och hoppats, sade han att här ej funnes något qvarter, utan i Asbukijeh vore bättre. Här passerade vi den stora moskén Ashar, vidare Massan och vida omkring hem till mig, der vi suto en stund. Sedan följde jag med min Turk till Engelska konsulatet, åt hvars dragoman jag lemnade ett bref från Tantavi och som lofvade gå mig tillhanda i allt. Han förekom mig som en treflig och munter garçon, ehuru medelåldrig, men kanske lofvande mer än han tänkte hålla. Ytterligare begaf jag mig till Bochti, der jag satte mig och läste i ro mina bref, till stort nöje och gamman. Det var både roligt och sorgligt, så att tårar trängde sig upp. Derpå tog jag åter en åsna och begaf mig hem, sedan Bochti och Turken lofvat bestyra om ett hus åt mig i Asbukijeh till i morgon. Hemma läste jag ännu en gång igenom alla brefven, med samma tårträngdhet. Härpå gick jag ut och skulle försöka att på egen hand hitta till Ryska konsulatet, gjorde förskräckliga krokar fram och tillbaka, men kom dock temligen nära, då en Turk, som kände igen mig, förde mig framåt. Nu var min afsigt egentligen att få reda på det Svenska konsulatet och derigenom på dess tolk Peterson; men det var långt lidet på eftermiddagen och jag ansåg bäst vara, att spara det tills i morgon. Jag återvände således, men hade ej gått långt förän jag såg mig alldeles vilsefaren och var sålunda tvungen att åter spendera 20 fadda på en åsna. Ännu har jag aldrig varit i en så villsam stad, som denna, ty hittills har jag ej fått det minsta reda på någonting. Gatorna äro naturligtvis smala och krokiga, alldeles oregelbundna och mycket mörka af utbyggnaderna på husen, som mötas på midten, ofta utan någon utgång och öfver all beskrifning villsamma. Sedan jag på åsnan kommit till bekant ställe, steg jag af och gick ännu litet omkring. Sedan gick jag hem, skickade Mohammad efter ägg och bröd, gjorde min måltid och drack kaife på, i sällskap med mina 2 portvakter. Åsnedrifvarne här äro, ett högst roligt folk; de springa efter sitt ök, på hvilket hyraren sitter, styra det och ha ett beständigt nojs, ropande åt folket: shimalek ja bint, eller ja shekh, eller ja akhoi &c. eller jaminek (dock sällan det senare) eller riglek eller dahrek. Råkar någon qvinna bli skuffad af åsnan, uppstår vanligtvis i förbifarten någon liten ordvexling, förd med en här vanlig halfskrikande stämma.

Jan. 31.

Gick bittida ut och hittade rätt till konsulatet, der jag träffade sekreteraren, som med största vänlighet och artighet tog emot mig samt gjorde mig bekant med en ditkommande Tysk, hvilken gjort vidsträckta resor längs Nilen och i det inre af Afrika och lofvade mig sin hos Cotta tryckta resebeskrifning. På sekreterarens inrådan begaf jag mig till Arrodeh för att träffa Peterson, som jemte sin konsul Anastasi bor der. Jag fick en högst treflig gammal åsnedrifvare, som kände alla ställen och var särdeles pratsam. Jag färdades genom den vackra, af Ibrahim pasha i Europeisk smak anlagda parken, förbi hans slott, som var i Turkisk smak med vinklar och utbyggnader. Hela denna vidsträckta park, berättade mig min åsnedrifvare, hade förut varit ett berg, hvarifrån Fransoserna beskjutit staden, men pashan hade med sin klokhet — hvarvid han tog med pekfingret på sitt hufvud — just derföre jemnat det och gjort denna anläggning. Vi kommo till Manjal, som är en gren af Nilen, flytande längs NV stranden af Rodeh, läto åsnan vänta här och foro på en liten fäijbåt öfver till Rodeh, der genast vid uppstigandet mötte mig en svart, som sade att Anastasi och Peterson begifvit sig till staden. Jag gjorde nu en liten promenad i den verkeligen utmärkt vackra parkanläggningen, der pashan uppfört åtskilliga kiosker och luftiga, ehuru ganska enkla, palatser. Gick öfver till stranden af den egentliga Nilfloden och hade en härlig utsigt öfver dess många af öar delade grenar, och på andra sidan öfver vidsträckta låga sandberg, på hvilka reste sig 3 pyramider (2 högre bredvid hvarann och en låg på litet afstånd från dem); dock voro alla 3 lägre än jag hade tänkt mig dem. Jag spatserade vidare förbi ett litet hus, ett slags menageri för de grannaste, ståtligaste fåglar, strutsar, paradisfåglar &c. som glimmade af de utsöktaste färger eller (såsom den förstnämnda) voro rent glänsande hvita. Jag fann mig utomordentligt väl här, spatserade länge omkring åt alla håll mellan rader af pomeransträd, på hvilka stor fullmogen frukt tyngde ner qvistarne. Gick sedan uppåt och såg det gamla Masr från denna sida, med de gamla ruinerna af ett gammalt slott, som min åsnedrifvare sade vara ifrån verldens början.

Vi kommo tillbaka genom qvarter, som sågo alldeles förstörda ut och voro nästan blott ruiner af gammal storhet. Min åsnedrifvare, som var gammal i sin profession, sade sig känna staden och trakten omkring den ut och in, samt erbjöd sig att föra mig omkring, hvilket jag vid tid och tillfälle ej heller skall försumma. Vi kommo tillbaka till Ryska konsulatet, men jag gick in till Tysken, som bor just derinvid och är engagerad hos någon sorts köpman. Han var sysselsatt på gården och jag stannade der en stund, läsande ett Tyskt tidningsblad, innehållande ett bref af Wrede från Hadramaut till Prunner. Med denne Wrede, som nu är här, lofvade såväl Tysken som sekreteraren göra mig bekant. Sedan förde han mig upp till Prunner, der jag äfven träffade Engelska konsulatets dragoman. Jag blef af båda två på det vänligaste emottagen, och Prunner sjelf behagade mig ganska mycket. Han lofvade gå mig tillhanda i allt hvad i hans förmåga stod och var öfverhufvud utomordentligt artig. Han blef af en annan Tysk kallad på ett sjukbesök, och jag ansåg vara bäst att aflägsna mig. Han bad mig ofta komma tillbaka och stode alltid att träffas på aftonen. Så hade jag i dag gjort många bekantskaper, alla högst angenäma och nyttiga, och har jag tyckt mig finna desse Franker åtminstone helt annorlunda och öfverhufvud mycket bättre än i Alexandria; det är liksom en fläkt af de godsinta och hjertliga Araberna här kommit äfven öfver Frankerna. Jag gick sedan hem och hittade riktigt vägen, utan den minsta krok, spatserade ännu litet omkring, innan jag slutligen stannade hemma och skickade min portvakt Saleh efter smör och ägg. Jag ser här huru man kan vara belåten med ringa. Om morgonen har jag vanligen under dessa dagar förtärt ett halft Franskt bröd och möjligen 2 à 3 ägg och derpå druckit en kopp kaffe; till aftonen har jag ätit 5 à 6 ägg, litet ost, bröd och smör samt en kopp kaffe, och dermed varit fullkomligen belåten för hela dygnet. Deremot hade jag i Frankrike och Tyskland nästan låtit smitta mig af Tyskarnes kräslighet och ofta tagit mig friheten att klandra kosten, som var god och öfverflödig; att ej nämna min resa till Konstantinopel med Wiklund, under hvilken jag blott åt och drack oupphörligen. Men man är nöjd med ringa, blott själen är nöjd, och Gudi lof det är den nu. På aftonen drack jag åter kaffe i sällskap med mina 2 portvakter Saleh och Mohammad, hvarunder den senare satt och plockade ohyra ifrån sin Sa'bat och dräpte dem på golfvet. Äfven jag är full af loppor, som komma Gud vet hvarifrån, och ehuru jag i anseende till deras ovanliga tamhet här beständigt plockar och dräper dem, kan jag ej bli dem qvitt. Portvakterna prata mycket, isynnerhet Saleh, men jag har svårt att förstå dem, ty dialekten här skiljer sig dock betydligt från den i Alexandria, för ett ovant öra. Om morgonen hade de vidt och bredt talat om Sa'id, derifrån de båda äro, dess berg, grottor och andra under, samt om Beduinerna. På aftonen fick jag ändteligen, ej just till min fröjd, reda på hvad hölwan ville säga. Jag har nemligen utom hyran för mitt rum, som är 20 piaster i månaden, att erlägga hölwan, som gör 23 p., lika väl om jag stannar här 1 à 2 dagar, eller om jag bor här hela året.

Febr. 1.

Sedan jag efter vanligheten om morgonen druckit kaffe med mina 2 portvakter, gick jag ut till Bokti, der jag först tog 100 piaster och gick sedan med min Turkiske gubb-janitschar för att bese de qvarter, som han sökt upp åt mig; men då jag ej fann mig belåten med något af dem, isynnerhet emedan de ej voro belägna i Asbukijeh, gick jag med den särdeles hygglige sekreteraren Köhler till ett kaffe, der jag träffade shekhen af Asbukijeh, som var en högst treflig, omkring 50 årig man. Men nu fanns ej något hus ledigt, dock trodde han sig efter vid pass en vecka kunna skaffa mig ett. Jag satt sedan en stund på cancelliet med Köhler. Han är ursprungligen Tysk, men uppfostrad här och i Alexandria, kan han numera föga Tyska. Han är en särdeles artig och verkeligen hygglig ung man; gaf mig ett litet bref till en Rysk handlande Avareff, som skulle bo i närheten af mitt wekaleh, samt rådde mig att fara och söka upp shekh Doroki, till hvilken jag hade bref från Tantawi. Jag tog således en åsna, hvars drifvare var en ung gosse med det öfverallt vanliga goda lynnet och bonhommien, samt för öfrigt i sitt tal och sina uttryck fullkomligen lik alla hans colleger här. Vi pratade hela vägen, under det jag lät öket skrida långsamt framåt. Vi kommo till Bolak och fingo, efter åtskilliga förfrågningar, reda på polytekniska skolan, som verkligen är en stor och ståtlig byggnad. Portvakten sade mig att shekh Doroki just gått ut, men att han snart skulle komma tillbaka. Jag väntade således, gick in på gården och tittade mig omkring. Jag träffade här ihop med några af eleverna, några högst trefliga, muntra 15 till 18 åriga gossar, och pratade med dem en stund. De svarade på mina frågor att här lärdes alla vetenskaper, och tycktes i allmänhet vara något stolta öfver sin skola; De frågade mig om jag kunde den eller den vetenskapen, såsom t.ex. geometrin och algebran, och förundrade sig då jag förklarade innehållet af dessa vetenskaper. Nu kom en hel lång rad af elever ut och omringade mig. Jag fann mig litet generad och aflägsnade mig något, men flere följde efter mig och gjorde mig allehanda frågor, hvarifrån jag var &c. Som jag ej ansåg lägligt att bland alla dessa tala med shekh Doroki och med honom träffa några öfverenskommelser, tog jag min åsna och begaf mig åter till staden, steg af vid kansliet och begaf mig hem omkring 'asr. Sedan var jag åter litet ute, köpte mig 8 alnar lärft till lakan, kom sedan hem och lät Mohammad ännu koka kaffe, som vi förtärde på tu man hand.

Febr. 2.

Kom min janitschar och hemtade mig för att gå och bese qvarter, ty han hade i Asbukijeh inom samma hus funnit tvenne sådana. De voro begge särdeles vackra, isynnerhet det ena, som var färdigt möbleradt med alla förnödenheter och som jag derföre stannade vid för 100 piaster i månaden. Jag skulle flytta ditin i morgon. Sedan gick jag med mitt bref till Avareff, som emottog mig på det artigaste och inviterade mig till den här vanliga aftonmåltiden, hvarföre jag hos honom tillbringade aftonen. Han är en stor pratare och räsonnör, egentligen till sitt ursprung Grek, men uppfostrad i Ryssland och Rysk undersåte. Roligt kan jag just ej säga att jag hade, men aftonen förflöt dock.

Febr. 3.

Drack kaffe med mina 2 portvakter, packade derefter ihop mina saker, tog en åsna och begaf mig bort, till stor saknad för mina portvakter, som de sjelfva sade. Det tror jag också alltförväl; ingen lära de få härefter, som morgon och afton trakterar dem med kaffe och gebeli. Jag hade dock redan låtit dem bli nästan för mycket hemma hos mig, så att de, liksom det vore helt naturligt, kommo upp till mig och lagade kaffe. I dag hemtade under vår kaffedrickning en Grek-gubbe, som bodde i samma vekale, åt mig prof på strumpor; utan vidare krus slog Saleh min stora kopp full med kaffe åt honom och drack sjelf sedan upp det Greken lemnade, ehuru han på förhand redan druckit sin portion. Jag begaf mig förbi konsulatet, fick derifrån min Turkgubbe, som förde mig till mitt nya qvarter, der jag blef sittande en stund att vänta på min blifvande betjent, som skulle komma; men då han ej infann sig, begaf jag mig ut och gjorde några små uppköp. Kort derpå kom en gammal gubbe till mig, och presenterade för mig en ganska hygglig medelåldrig man till kock. Men då han begärde 75 piaster i månaden, skickade jag honom bort, med löfte att inom några dagar lemna honom bestämdt svar.