Dessa reseanteckningars författare förunnades icke någon lång lifstid och hans korta bana erbjuder ej heller något annat af synnerligt intresse, än just denna resa och hans ovanligt goda förberedelse till den. Ty den stora orientaliska resan, som föreliggande verk noggrant beskrifver, förblef hela hans lefnads mål och kärna, den kommer att bestämma Wallins plats i litteratur-historien. Hans utmärkta språkforskning i allmänhet har nemligen till stor del gått förlorad för efterverlden, emedan döden öfverraskade honom innan han hunnit göra den fruktbärande för vetenskapen genom utarbetade afhandlingar.
Georg August Wallin var född den 24 oktober 1811 på Åland i Sunds socken, hvarförc han, enligt gammal akademisk sed, kallade sig Sundensis i Borealiska studentafdelningens matrikel. Likväl tillbragte han endast sin första barndom i denna stora och vackra skärgård, hvilken sannolikt ingaf honom den förkärlek för haf och sjölif som han alltid hyste; ty redan 1818, då gossen således var blott 7 år gammal, öfverflyttade hans far, kronofogden Israel Wallin, ifrån Åland till Åbo, der han en tid innehade landskamrerare-befattningen. Sedermera besökte dock den unge Georg sin födelseort Åland flere gånger på segelfärder, till och med ända ifrån Helsingfors, der han tillbragte mesta delen af sin lefnad. I dåvarande universitetsstaden Åbo förflöt Wallins senare barndom, der han äfven bivistade katedral-skolan, redan då åtnjutande sina små kamraters synnerliga aktning för modighet och starkt utprägladt rättsinne, hvarom några från glömskan bevarade anekdoter bära vittne. När sedan efter branden 1827 skolan förflyttades till Raumo, begaf sig ynglingen Wallin dit, ansåg sig hafva blifvit orättvist förbigången vid någon klassflyttning och skiljde sig från skolan, men vistades dock i Raumo om hösten 1828. Redan derförinnan lärer hans hem hafva blifvit flyttadt ifrån Åbo, emedan fadren, såsom befordrad till ordförande i allmänna revisionsrätten med kammarråds titel, omkring 1827 bosatte sig i Helsingfors. Här blef han vid 18 års ålder med privatbetyg student, just på den tid då universitetet, nyss flyttadt från det i aska liggande Åbo, ännu icke rätt väl hade hunnit fästa sina bopålar eller bli hemmastadt i Helsingfors; ty den nuvarande universitetsbyggnaden fanns icke då ännu och staden var ganska trång samt i alla afseenden obetydlig. Den 22 juni 1829 inskref Wallin sitt namn i Borealiska afdelningens matrikel, och torde några dagar förut hafva undergått studentexamen, som på den tiden väl icke var synnerligen sträng.
Han skötte derefter sina studier, väl grundligt, men fritt och ingalunda brådskande, ej heller med hufvudsakligt afseende på stundande examen, som all tid tyckes hafva varit honom en pina; tvärtom synes han denna tid hafva sysselsatt sig mest med modern poetisk litteratur, i hvilken han äfven ägde en temligen rik och dyrbar boksamling. Engelska, Tyska och Franska poeters verk, såsom Walter Scotts, Shakespeares, Rousseaus, Göthes, Schillers m.fl., hvilkas läsning då var till och med mera på modet än nuförtiden, studerade han ifrigt i original och svärmade med sina tankar i dessa secular-snillens ideala verld. Ty det var ej blott språkligt, utan äfven poetiskt intresse, som länge fängslade honom vid nyssnämnda moderna litteratur, i hvilken han ägde för sin tid ovanliga insigter. Derunder fick han väl ock den synnerliga förkärlek för Engelska språket och litteraturen, som följde honom genom hela lifvet och som gjorde att han, ehuru blifvande professor i Arabiskan och nyss hemkommen från sina resor, ännu 1850 om hösten och 1851 om våren gaf enskilda kollegier i Engelskan för studenter. Vid mognare ålder fann han dock mer njutning i språkstudier, än i poesi, allt eftersom hans afgjorda och medfödda fallenhet för de förstnämnda utvecklade sig till klarhet.
Dessa poetiska studier alstrade måhända det djupa natursinne, som alltid var ett utmärkande drag i hans lynne och som stärktes af hans ständiga vistelse ute i den fria naturen. Dagboken lemnar derpå otaliga bevis och hela sin lefnad igenom trifdes han mycket bättre ute, än i studerkammaren, hvarföre äfven företrädesvis öknen och hafvet voro hans förtjusning under resan. Såväl i hemlandet, som i Egypten och Arabien, yttrade sig Wallins oöfvervinneliga böjelse för ett tankfullt ströfvande omkring i skogar och parker, på berg och grönskande fält, merendels helt allena eller på sin höjd i sällskap med någon enda god vän; under sådana ensliga vandringar, som derjemte erbjödo en för hans kroppsliga helsa nödig motion, njöt hans uppmärksamt betraktande öga af naturens mångfaldigt vexlande skönheter, jemte det hans tankar ordnade sig till mogna och djupa reflexioner. Likaså gjorde Wallin, isynnerhet i yngre åren, täta segelfärder i slup på öppna hafvet och utsträckte seglingen stundom till många dygns resa genom långt aflägsna skärgårdar, någon gång till och med alldeles ensam. Deri uttalade sig en lust för äfventyr, som var honom medfödd och som längre fram oemotståndligt drog hans håg till Orientens underfulla trakter samt Arabiens böljande sandöknar. Med sjölifvet var han derföre fullt förtrogen redan som gosse, och derjemte en lika flitig, som oförvägen simmare; ty vid de nästan alldagliga sjöbaden gaf han sig stundom långa sträckor utåt hafvet, täflande med de starkaste i simkonsten. Wallin var äfven såsom simmare vida berömd bland jemnåriga kamrater; likaledes såsom själen i många lustiga studentupptåg. Ty under sin studentatid, till och med ännu länge derefter, var Wallin emellanåt öfverdrifvet munter och lefnadslustig, deltagande med öfverdådigt nöje i upptåg, som visserligen icke alltid hörde till det fina slaget, men ännu den tiden tolererades af studentopinionen. I glada berättelser om lustiga äfventyr fann man ofta Wallin spela mästarens roll; hans egendomliga trygghet och orubbliga lugn, förenade med rådighet i kritiska fall, äfvensom isynnerhet hans trofasta kamratlighet och godmodiga humor, prisades allmänt af hans då lefvande mångtaliga vänner vid universitetet. Det var ogeneradt kamratlif bland jemnåriga och studenter, som han företrädesvis sökte och fann trefnad uti, dervid en bål också merendels hörde till saken såsom föreningspunkt; annat mer cirkladt sällskap kunde han aldrig rätt väl finna sig i, ja som knappast ens fördraga utan förargelse.
Under studii-tiden egnade Wallin äfven mycken tid åt musiken, den han alltid älskade, och kunde konstmessigt traktera flere instrumenter, särdeles flöjt; vid musikaliska sällskapets öfningar och offentliga konserter spelade han de sednare åren mest kontrabas. Till virtuositet hann han dock icke i musikalisk väg, men ägde i alla fall nog insigt i musiken för att äfven i detta ämne, så väl som i många andra, kunna bilda sig ett sjelfständigt omdöme, hvarom dagboken på många ställen vittnar. Af hans musiköfningar kom det sig att han en tid valde sitt sällskap företrädesvis bland här i Helsingfors vistande Tyska musici, exempelvis Grädener m.fl. Ännu i Kairo fortsatte han sina öfningar, för att vinna någon färdighet i behandlingen af Arabernas egendomliga flöjt; och i öknen upptecknade han några melodier på Beduinsånger, bland hvilka en finnes tryckt i Tyska orientaliska sällskapets tidskrift, femte bandet; de öfriga, 5 till antalet och ganska enkla, hade han kort före sin död på begäran meddelat åt doktor H.A. Reinholm, och detta musikaliska öken-minne förtjenar utan tvifvel att bevaras från glömskan, äfven om melodiernas värde i sig sjelft icke får anslås synnerligen högt. De bifogas härhos.
Allt det anförda utvisar tydligt att Wallins håg låg mera åt studium af lifvet och naturen, än af böcker, ehuru icke heller dessa af honom försummades. Ty oaktadt de strängare, mer metodiska studierna för examen i början af hans studentatid lades å sido, hade han redan då förvärfvat sig temmeligen vidsträckt språkkunskap, och längre fram arbetade han sig in äfven i andra ämnen med den honom egna grundligheten. Efter ungefär 7-årig kurs genomgick han filosofie kandidat-examen den 12 april 1836, väl icke med synnerligen höga vitsord, men med det välförtjenta rykte inom kamraternas krets, att han bland alla då till Parnassen sträfvande ynglingar vore den mest lofvande capaciteten. I de klassiska språken och orientaliska litteraturen hade han då redan ovanliga kunskaper, vida öfverskridande det vanliga måttet för laudatur. Lagerkransen erhöll han vid promotionen den 21 juni 1836, då professor F.W. Pipping var promotor; bland hans promotionskamrater funnos äfven sedermera vordne professorerne Castrén, Ingman och Törnegren, hvilka döden likaledes skördade i början af deras bana, till stor förlust för universitetet, som räknar den förstnämnde bland sina största ryktbarheter.
Såsom magister begynte Wallin hösten 1836 tjenstgöra som extraordinarie amanuens vid bibliotheket, och efter det han disputerat om skilnaden emellan den lärda Arabiskan och Arabiska folkspråket, utnämndes han den 29 juli 1839 till docent i orientaliska litteraturen. Dermed var också riktningen gifven för hans framtida studier och hans lefnadsmål i viss mån bestämdt, ehuru då ännu ingen ordentlig tjenst med lön tycktes stå honom till buds att söka. Docentur var nemligen den tiden en helt och hållet lönlös tjenst, egentligen blott en titel. Hans hela lynne var också afgjordt emot fikandet efter någon tjenst; utan hans syftemål var nu blott att grundligt genomforska Orientens språk och seder. Man vet icke att han någonsin tvekat i valet af lefnadsbana; redan före sin utnämning till docent sysselsatte han sig ifrigt med praktiska öfningar i orientaliska språk, förnämligast öfversättningar från modersmålet till Arabiskan och Persiskan under prof. Geitlins vänskapliga handledning. Han begaf sig till Petersburg för att bivista dervarande orientaliska institut, och dröjde i nyssnämnda lysande hufvudstad nära två års tid, nemligen åren 1841 och 1842; derunder begagnade han sig föga af föreläsningarne i sjelfva institutet, men så mycket flitigare af några dess lärares enskilda handledning i förnämligast Arabiska och Persiska språkens talande och skrifvande, ty Turkiskan synes jemförelsevis mindre hafva anslagit honom. Dessa hans lärare voro en infödd Arab från Egypten sheikh Tantavi (eller Muhammed Aijad Attantavi) och en likaledes infödd Perser Mirza Ismail. Der vaknade ånyo med fördubblad styrka Wallins ända ifrån barndomen hysta längtan efter personlig bekantskap med Orienten, och alla hans tankar vände sig nu kring möjligheten att göra en resa till Arabien och Egypten, hans barndomsdrömmars hemland. Ifrån hans vistelse i Petersburg finnes qvar ett odateradt bref, ur hvilket följande märkeliga yttranden må anföras:
"Jag besöker flitigt en Perser Ismail, af hvilken jag mycket profiterat och för hvarje dag kan draga allt större nytta, men han måste få gå sin egen väg och kan på intet vis krånglas in i någon annans method. Han är alldeles fördomsfri, tar sig gerna en sup då och då, känner sitt språk och muhammedanismen bättre än någon här, men kan ej fäs till annat än att prata, i hvilken konst han är fullkomlig mästare. Ty jag sitter ofta hos honom 3 à 4 timmar å rad hela veckan igenom, utan att behöfva annat än höra på honom; ganska sällan inträffa omsägningar eller upprepande, men för hvart ord och hvar tanke har han alltid en vers i beredskap. För öfrigt har jag 3 gånger i veckan arbetat hemma hos Tantavi och öfversatt mest hälften af den Tolk, du i sommars såg hos mig, och dessutom nästan slutat en öfversättning af Schillers Der Neffe als Onkel. Äfven hafva vi nu börjat konversera om aftnarne; ena aftonen tala vi blott Tyska, deri han småningom börjar göra framsteg, den följande tala vi blott Arabiska, begagnande oss af hvarandras kännedom af litteraturen. Hans godsinta och nästan barnsliga karakter, samt hans sinnrikhet och uppriktighet, vinner allt mera min aktning; vi stå numera ej i det trånga förhållandet af lärare och lärjunge, utan på en fullkomligt vänskaplig fot. Vi dricka först thé tillsammans och vräka oss i hans stora divan; hans oändliga berättelser om sitt älskade Egypten, dess sagoberättare, sångerskor, danserskor och alla dess andra fröjder, hafva, om möjligt, ännu mera väckt min lust att komma dit, och jag vet sannerligen icke huru jag skall kunna bära underrättelsen om utslaget på min ansökning angående resestipendium, som i alla fall endera dagen måste komma. Blir det ett nej, är jag rädd att sjunka neder af sorg och harm, blir det ett ja, är jag rädd att hjertat hoppar ur bröstet på mig. Hvad institutet beträffar, var jag der i början några gånger, men kunde omöjligen förmå mig att fortfara; ehuru jag sedan ofta ångrat mig, då jag funnit att jag kunnat draga mycken nytta af den nu från Persien återkomna De Maison. Tantavi är en man, som till stor del öfvervunnit den muhammedanska indolensen, han gör numera ingen hemlighet af sitt pund, utan svarar på allt, äfven sådant som säkert för stränge musulmän vore ömtåligt. Sådan är äfven Ismail; en man som jag oftast måste högakta, ehuru han nu på sätt och vis är i stor decadence och mycket misskänd af sina landsmän. Jag har denna tid äfven sysselsatt mig med att läsa de bref, som kommit till Tantavi från hans vänner i Egypten, och såsom en frukt häraf tänkte jag skrifva detta bref på Arabiska; men dertill skulle dock fordrats mera tid och en lugnare sinnesstämning än jag nu har."
Universitetets lediga resestipendium, som han ansökt, gafs också åt honom och kunde icke gerna hafva gifvits åt någon värdigare; det föll nu på en mans lott, som derigenom såg sin lefnadsuppgift lösas och sina käraste förhoppningar gå i fullbordan, men som ändock i glädjen ingalunda glömde bort att grundligen förbereda sig till färden. Icke heller nu, mer än eljest i sitt lif, brådskade han med att bege sig å väg, utan dröjde ännu ungefär ett år i fäderneslandet, allt ifrigare sysselsatt med förberedelser. Hösten 1842 och våren 1843 gjorde Wallin i härvarande Clinicum en kurs i praktisk medicin, för att med någorlunda framgång kunna passera för läkare ibland Arabstammarne i öknen och i Egypten, sålunda ägande en lämplig förevänning att vistas ibland dem. Planen att agera läkare för att ostörd få färdas bland vilda nomader, var utan tvifvel väl uttänkt och skulle hafva befordrat Wallins ändamål ändå bättre, om icke hans stora samvetsgranhet emellanåt förbjudit honom att spela rolen komplett, om han kunnat förmå sig att helt ogeneradt qvacksalva alla sjuka Araber, som anlitade honom om bot för hvarjehanda krämpor. Men han synes oftare, än önskligt varit, hafva tvekat om han borde föreskrifva läkemedel för sjukdomar som han ej begrep, och derigenom förminskat sitt läkare-anseende ibland Araberna.
Slutligen begaf han sig, så väl förberedd som någon Finne kunde vara det, sommaren 1843 å väg på den resa, som skulle afgöra hans rykte och bestämma hans plats inom vetenskapen. Följd till stranden af Araben Tantavi, som jemte orientalisten De Maison ifrån Petersburg rest hit för att bese Finland, gick Wallin den 28 juli 1843 i Helsingfors hamn om bord på ett till Lübeck gående skepp, för att icke återse fäderneslandet förän 1850, efter 7 års bortavaro. Om hans resas mångfaldiga skiften upplysa dessa reseanteckningar tillräckligt, och någon annan källa för dess beskrifning finnes icke att tillgå. Läsaren har här tillfälle att dag för dag följa resandens alla steg, se hans fröjder och sorger, till och med hans hemliga tankar om folk, föremål och förhållanden. Endast de allraallmännaste konturer af resans gång må här uppdragas, tjenande till en slags kronologisk öfversigt. Den som på förhand, innan alla delarne af detta verk utkommit, skulle vilja inhemta en öfversigt af Wallins resa, hänvisa vi till Litteraturbladet 1850 pag. 19-32, samt till Lännetär, album utgifvet af Vestfinnar, häft. I, pag. 17-25.