Mars 5.

Gick om morgonen till Murad, för att få höra något bestämdt om vår resa, men ingenting kunde ännu afgöras. Vi gingo ut tillsammans till Muski, der han hade någon affär; jag gick sedan på egen hand, men förvillades så att jag en lång stund måste gå fram och tillbaka inom ett qvarter, utan att hitta någon utgång. Slutligen ledde kompassen mig åter till rätta och jag kom hem straxt på eftermiddagen. Med Murad var jag hos en hans bekante, en damasquineur Ustad Mahmod. Han var en högst treflig man och pratade mycket, bland annat ett långt stycke ur Siret Zahir, samt om Mohammad 'Ali med mycken qvickhet och humor. Vi suto hos honom kanske 2 timmar och jag fann mig särdeles väl. På hemvägen passerade vi en moské, der Zikr hölls, hvarföre vi stannade en stund på trappan samt sågo och hörde på. Det var en samling af omkring 20 man, som stodo tätt slutne i ring och hade allehanda besynnerliga rörelser, än vridande sina kroppar i bugande ställningar, än höjande dem, derunder alltjemt upprepande språk från Koran eller annat, och läsande med en besynnerlig, hög, messande stämma elfatha. Kom något sent hem, ej utan att vara något trött.

Mars 6.

Bittida kom Omar till mig, sade sig hemtat en rais åt Murad och bad mig komma dit. Så beslöts att vi skulle gå ner och se på fartyget. Togo åsnor, redo till Bolak och uppgjorde kontraktet, som skrefs af en dithemtad skrifvare eller notarie. Det drog något långt ut, så att vi först middagstiden kommo hem. Härefter gick jag till min tobakshandlare, köpte resprovision af tobak och satt väl en hel timme i hans bod, förän den hann skäras och bli färdig. Härunder drucko vi kaffe, rökte och pratade. All, helst litet betydligare, handel går till på sådant sätt, ty man fjeskar ej. Hela min handel gällde dock blott 16 piaster. I allmänhet är det förunderligt huru långsamma menniskorna här äro och huru tåligt de kunna sitta timtal och vänta, utan att det minsta ledsna eller tröttna. Om aftonen gick jag med Murad till Ustad Mahmod, der vi blefvo sittande omkring en timma och drucko kaffe, kryddadt med neglikor. Gubben var dock i dag ej på lika godt humör, som i går, och ej så pratsam. Likaså Murad. Gjorde bekantskap med Wrede, hvilken verkeligen förekom mig som en skojare, med den vanliga Tyska stormunnen. Han lofvade ge mig goda upplysningar och förhållningsreglor för min resa; han kände bäst sättet att färdas i Arabien, ty han hade på det rätta och enda rätta sättet både företagit och utfört sin resa o.s.v.

Mars 7.

Gick bittida till Murad och tog honom ut till Khan elkhalili, der vi skulle handla allehanda, men emedan han hade affärer på annat håll, lemnade han mig snart ensam; jag vandrade omkring på thorsdags marknaden eller auktionen, kom i fäl med boksäljare, dels på gatan, dels inne i kutubijeh, och handlade åtskilliga saker för universitetet. Äfven köpte jag ett par nya skor af en sherif, som frågade mig mitt namn; likaså hade äfven den shekh Ibrahim gjort, af hvilken jag på gatan köpt böcker. Sherifen qvestionerade mig mycket om Murad, som först på morgonen varit med mig der, och frågade om han vore moslim. Jag sade mig ej känna honom, hvarpå han sade sig anse honom för en Frank och gjorde dervid en högst rolig, något föraktande min, liksom han ville varna mig för honom. Då jag sade mig vara Tscherkess och läkare, upprepade han flera gånger: ma ska allah. Jag kom hem middagstiden, men begaf mig straxt åter ut till kutub khaneh och köpte Alfijeh, hufvudsakligen till lektyr under resan. Om aftonen drack jag thé hos Murad i sällskap med en ung Fransos, nyligen kommen från Suez, och gjorde derefter en liten promenad med Murad, i vackert, månljust och stjernklart väder.

Mars 8.

Bittida om morgonen till Murad för att träffa raisen (skepparen) och ge honom pengar; men som han ännu ej var kommen, ej heller efter någon väntan kom, begaf jag mig bort till Bokti, tog af honom pengar och gick åter till Murad. Icke heller nu var raisen kommen. Jag gick då till Prunner och fick af honom bekräftelse på hvad jag länge misstänkt, att nemligen Murad här ej var på det bästa känd, utan fastmer såsom en krångelmakare, hvarfore jag genast beslöt att slå hela resan med honom ur hågen. Gick åter till Bokti och underrättade honom om mitt beslut; han bad mig hemta raisen till honom. Der erfor jag att Kraemer och Timofejef voro hit ankomna, hvarföre jag gick till Köhler, der jag träffade den sistnämnde, ännu nästan lika barnslig och pojkaktig som i institutet. Jag blef en lång stund der, pratande med honom och med Köhler. De äro dock ingendera af mitt folk. O att jag nu hade här någon af mina Finska bröder! Kort härefter träffade jag händelsevis raisen på gatan och förde honom till Bokti, som talade med honom och förmådde honom lofva att återhemta den ena af de två guinéer, jag gett honom i förskott. Dock när raisen var gången, sade mig Bokti: "tro ej att han kommer". Derefter gjorde jag ensam en liten promenad i staden, trött och ledsen, men på sätt och vis glad och tacksam mot Herren, som underbarligen ledt mig utur en ögonskenlig fara. Jag kom hem och stultade ensam i min stora ka'ah, sedan jag på morgonen låtit min tjenare gå. Nu kom 'Omar med bud från Murad att jag skulle komma dit. Jag kan ej neka att det var med någon ovilja jag gick dit, men gjorde det dock för apparencens skull, åt med honom och drack kaffe, men kom snart hem.

Mars 9.

Var hela morgonen på språng för att träffa Murad, som å sin sida äfven var på språng för att få Omar på fri fot. Man hade nemligen tagit honom på gatan och fört honom i vakten, till följe af ordres från Abbas pasha. På eftermiddagen kom hit Timofejef, följd af Amin agha, och de blefvo här sittande att dricka kaffe. Sedan gick jag ut med Timofejef och följde honom hem. Sedan jag lemnat honom och gått ett stycke i trädgården, kom jag i fäl med en gammal Engelsman med kortskuret grått skägg. Vi följdes länge åt, än spatserande, än stannande, allt under prat. När han hörde att jag var Finne, förundrade han sig högeligen, sade att man i England och Frankrike visste stort ingenting om det landet och att dess folk ansågs som "savages". Han skref upp mitt namn i en liten annotationsbok, jemte mitt land, vårt universitet och min ålder. Det dröjde ej länge förän samtalet föll på religionen, då han började filosofera och prata högst ifrigt, allt som oftast stannande och, som det tycktes, glömmande sig i sitt prat. Jag följde honom hem till hans port, emedan det redan blifvit något skumt och han ej rätt tycktes hitta vägen. Då vi skildes, frågade jag honom hans namn; han sade sig böra vara känd till namnet, emedan han hade publicerat många arbeten, men genom förföljelse och intrig blifvit kringskuren i sin verkningskrets. Han var öfverhufvud en högst rolig och originell gubbe, jag hade mycket roligt med honom, och vi lofvade att se hvarandra åter. Han gaf mig nu sitt kort, der han kallades: Rev. John Pring. På hemvägen anhöll mig Wrede på gatan och vi blefvo stående väl en halftimma att prata. Han hade den vanliga Tyska jargonen, talade om Pococke &c. och var nu sysselsatt med utarbetandet af sin resa, som skulle tryckas. Längre fram på gatan fick jag fast Murad, med hvilken jag följde till hans hem och drack thé der, i sällskap med Fransosen från Suez. De tyckas båda två vara i trånga skor och ej rätt veta hvad de skola företaga sig.