Reseanteckningar från Orienten åren 1843-1849 I

by Georg August Wallin

Mars 10.

Drack kaffe på morgonen med min Berberi, som pratade allehanda, isynnerhet om Koran, ur hvilken han ville lära sig suran iasin, den han fordom kunnat, men numera glömt. Han håller mig för en muslim och sade: "du känner och kan Koran, men folket säger allt ännu khavage". Längre fram på förmiddagen kommo Timofejef och Amin agha hit och jag begaf mig med den sistnämnda till Bolak, der jag erfor att Murad i går morgons talat med skepparen, gifvit honom ännu 60 piaster 'arbon och sagt att de 2 guinéerna voro från hans ficka, med mera dylik lögn. Saken afgjordes så, att jag i morgon skulle komma dit med Murad och jemte honom der afsluta saken med skepparen och dabiten, som Amin agha tagit ut från ett café. Middagstiden gick jag till Murad, men träffade honom ej förän omkring 'asr. Jag sade honom dock ingenting annat, än att konsulatets janitschar ensam varit till Bolak, och bad honom i morgon följa med mig dit, hvilket han naturligtvis lofvade. För öfrigt hade han det tvungna lugn i sitt ansigte, som man alltid finner hos gamla rackare; men han tycktes ej mera kunna se mig rätt i ansigtet. Om aftonen kom han till mig och efter hostningar och pustningar upprepade han sin redan i går gjorda begäran, att jag måtte låna honom pengar, hvarvid han gjorde mig allehanda projekter, dem jag naturligtvis ej kunde antaga. I dag, liksom i går, var en het dag, med qvalmig khamasin luft, impregnerad af damm och rök; isynnerhet inne i staden kunde man ej draga ett enda friskt andetag.

Mars 11.

Gick om morgonen ut för att göra min uppvaktning hos Kraemer, men det var då för bittida. Derpå spatserade jag i alléen, stannade i ett café-tält, satte mig på en serir med benen i kors under mig samt begärde kaffe och shishe. Medan jag väntade kom en Syrier, med hvilken jag gaf mig i samtal. Vi kommo oss i vidlyftigt prat, och som han säkert fann mitt tal för mycket grammatikaliskt, började äfven han tala samma språk. Man hemtade mig kaffe med socker, men jag gaf det tillbaka och sade att jag fordrat det utan socker. Derefter började Syriern kalla mig effendi. Vi pratade länge och det var ganska roligt. Derefter gick jag åter till Kraemer, men nu var han upptagen af konsuler, som voro hos honom. Jag gick derföre till konsulatet, dit Peterson snart ankom och frågade efter mig. Han blef sittande der och det var med obeskriflig fröjd jag åter talade mitt modersmål. Men i början var det mig nästan såsom ett främmande språk, orden ville nästan fattas mig. Men å andra sidan tyckte jag mig ännu aldrig hafva funnit mitt modersmål så vackert; det var med en viss stolthet jag ansåg mig lycklig att äga ett så äkta rent modersmål. Peterson sjelf tycktes vara en hygglig, treflig, ung man. Vi kommo äfven på det vanliga Svenska kapitlet och deri var han lik alla sina landsmän. Middagstiden var nu inne, hvarföre vi slutade med en öfverenskommelse att träffas snart igen. Jag gick härefter till Kraemer, vår generalkonsul. Han var ensam och ledig samt tog emot mig med särdeles hygglighet. Han tycktes ännu vara helt och hållet intagen af sin resa till öfre Egypten, talade mycket om den och de underbara saker han sett, så att hos mig stor lust uppstod att resa dit och tillika stor förargelse öfver att min tillämnade färd dit så snöpligen krupit i säcken. Han hade en blandning af Tyskt, Engelskt och litet Ryskt i sitt väsende, tycktes vara beläsen, men kanske vilja litet briljera dermed. I allo och öfverhufvud var han dock en högst förtjenstfull och präktig man, såsom jag förut hade hört från många håll. Omkring 'asr gick jag till Engelsmannen Pring och gjorde en högst egen, besynnerlig visit. Tiden upptogs hel och hållen, omkring halfannan timma, af hans prat och filosoferande uti religion. Hans idéer tycktes mig just ej egna eller originella, sannt religiösa utan att vara just strängt pietistiska; i hans väsende fanns den äkta vanliga Engelska rättframheten och ärligheten. Han tog fram ett arbete af sig, ett poem som han kallade The millennium eve, och läste upp för mig derifrån några stycken, med en högst enkel, okonstlad och ren deklamation. Men fri var han dock ej från författarefåfänga. Han sade att detta hans arbete stod och paraderade på de förnämsta bokhandlares hyllor i London, vore med högt beröm omordadt i flera Engelska tidningar, isynnerhet Times, och dock köpte ingen menniska det. Han sade sig vara förföljd, förbjuden att predika och publicera något, men hade dock bibehållit den ungdomliga själsfriskhet, som en sann religiös tro alltid ger och en allvarlig vilja att offra sig för Herrans och det godas sak. En besynnerlighet var, att han sade sig alltid börja Fader vår med: "helgadt varde ditt namn, fader vår." Han är i sanning en egen och rolig man, men, som jag tror, värd all aktning. Derefter gick jag till Ustad Mahmod och blef sittande hos honom hela aftonen. Han lofvade skaffa mig logis i sitt qvarter &c. och tyckes vara en högst präktig man; dock smärtar och litet skrämmer det mig att ha gjort hans bekantskap genom Murad.

Mars 12.

Vandrade om morgonen ut genom en stadsport, uppå sandbergen och fröjdade mig öfver den vackra utsigten. Nedkommen derifrån vandrade jag ännu litet omkring i staden, vek in hos Timofejef och satt der en stund. Murad skickade efter mig. Vi hade på gatan en något maliciös explication mellan oss. Derefter spatserade jag omkring birket och gick vid maghrib till Ustad Mahmod, som i går hade inviterat mig till sin aftonmåltid. När jag kom, var han ännu ute och jag blef länge sittande med hans unge slägtinge, som bor i samma hus hos honom. Efter 'eshe kom han sjelf, med en annan gammal ärevördig gråskäggig gubbe, som genast när han kom in begärde en seggade och gjorde sin bön. Derefter hemtades bordet fram och vi började äta. Som allt här är tvärt emot hvad hos oss, så började man med bakelser, en smörtorta och en söt torta; först sedan vi ätit deraf, sade värden bismillah och nu började vi gröpa i kötträtterna, som alla voro rikt anrättade, särdeles välsmakande och isynnerhet mycket kryddade med peppar. Emellan bitarne togs från en liten skål i ättika inlaggd lök och gurkor, samt lång gräslök, som låg bredvid. Bröd lades i ymnighet omkring bordet, icke på det, utan omkring dess fötter och lyftades aldrig uppå bordet, utan derunder bröts en bit och stoppades i munnen. Jag märkte mig ännu vara något klumsig och generad, men det var ock första gången jag åt hos Araber. Efter måltiden kokades kaffe i en framlyftad mankad och vår värd började efter vanligheten med historier från Zahir, der han tyckes verkeligen vara väl hemma. Det hela var öändligen trefligt och roligt, isynnerhet genom den fullkomliga olikheten emellan vår värds och den andre gamle shekhens karaktär, som var högst långsam och litet torrolig. Vi suto kanske till kl. 5, d.v.s. omkring kl. 11 på aftonen, rökte, drucko kaffe och hörde på vår värd, som blott sällan afbröts af någon annan. Sedan följdes den andra gästen, den gamla shekhen, och jag åt bort och vi hade ett långt stycke samma väg.

Mars 13.

Gick bittida om morgonen ut till Sok ennahhasin och köpte tisht och 'ibrik åt mig för 50 piaster. Gjorde sedan några turer i staden hit och dit; träffade Pickering, som nu återkommit från öfra Egypten. Det var med stor fröjd jag återsåg honom, och äfven han tycktes vara glad att träffa sin "old friend" som han sade. Han var ganska förändrad till sitt utseende, såg mycket friskare och raskare ut, hade mycket mera lif i hela sitt väsende, var muntrare och pratsammare. Deremot tyckte han att jag tagit något af och blifvit magrare, än då han såg mig ombord på Scamandre och i Alexandria. Det tror jag ock, ty det tråkiga lifvet här, isynnerhet de senaste dagarnes händelser, den nu böljande hettan och khamasin hafva mycket kostat på mig. Jag satt en stund på kansliet och såg der en Perser, en khodja hos Abbas pasha, som nästan var en den vackraste man jag sett. Han reciterade Persiska verser med en särdeles klangfull stämma och talade äfven flytande Arabiska och Turkiska. Murad hade sökt mig åtskilliga gånger i dag, men icke träffat mig, hvarmed jag ock var nöjdast. Vid maghrib gick jag enligt öfverenskommelse till Ustad Makmods hus och tog efter liten väntan honom och hans slägtinge med mig hem, ty vi hade i går kommit öfverens att de skulle supera här. Fattoma hos Fransmännen i öfra våningen hade tillredt vår måltid och den var i sanning rik och öfverflödig, med 10 eller 12 rätter, tror jag, allt för de 5 francs jag gifvit henne. De blefvo sittande här temmeligen sent och drucko äfven thé. Ustad Mahmod berättade efter sin vana historier, i dag ur Tusen och en natt om Haron arrashid. Det var öfverhufvud ganska trefligt och klockan var säkert 5 eller 6 (11 eller 12), då de gingo bort.

Mars 14.

Gjorde om morgonen en lång vandring i staden och kom åter till ett ställe i SV delen, der jag förut en dag förvillats. Detsamma hände mig i dag, jag vandrade flera gånger samma väg, men kom aldrig ut från qvarteret der jag blifvit instängd. Slutligen kom jag dock ut till Khan elkhalili och sålunda kort efter middagen hem. Murad hade åter i dag sprungit och sökt mig, jag vet ej huru jag skall bli af med honom fullkomligt. På eftermiddagen vandrade jag äfven omkring med Timofejef, och stannade i ett café vid Birket.