Mars 15.

Besökte Pickering, som jag tycker har blifvit en helt annan man, i allo till stor fördel för honom. Jag satt der omkring en timmas tid och fann det ganska trefligt. Han är i allmänhet fördragsammare med språket, än de flesta Engelsmän, och tyckes ingalunda tråkas ut af mitt tal. Träffade senare Timofejef och satt med honom en stund i ett café; gick derefter hem till honom och tillbragte i hans och shekh Dosokis sällskap hela aftonen till ganska sent. Shekhen var en oändligt treflig och präktig man, med något tycke af Tantavi, icke "fanatiqvé", som han sjelf sade. Dock Tantavis like har jag ännu ej funnit. Han gaf mig mycket beröm for mitt språk, det var fasih &c. Men hvad jag ej kan tåla är orden genabek, hadratek, som numera kommit in i Arabiskan. Äfven här får folket den Franska artigheten allt mer och mer. O att jag vore bland Beduinerna!

Mars 16.

Satt i kansliet en stund och väntade på Amin agha, som ej kom i dag. Träffade på hemvägen Peterson, som jag tillfrågade om Pickering. Han sade att han var en mycket lärd man, stor naturalhistoricus och isynnerhet frenolog. När jag kom hem skickade jag min Berberi till Oriental hotel med en biljet och riktigt hemtade han min Pickering hit. Han blef sittande här något öfver en timma, vi drucko kaffe, rökte och funno oss trefligt tillsammans, åtminstone jag. Omkring 'asr gick jag ut och åt middag på ett Grekiskt matställe, som jag hittade på i Moski. Derefter vandrade jag ännu litet med Timofejef och gick slutligen till Ustad Mahmod, men träffade honom just nära hans hus tillika med Murad, hvarföre jag lät dem passera, utan att anhålla dem.

Man 17.

Om morgonen kom till mig Timofejef och sedan vi druckit kaffe tillsammans gingo vi till Divan elmudaris, för att träffa Refa'a effendi och tala med honom om de böcker vi skulle köpa från Khutub khane. Han var ej tillstädes, men vi blefvo en lång stund sittande hos shekh Kotta, Tantavis goda vän och lärare. Elever samlades omkring oss till stort tal, vi pratade och hade trefligt. Kotta tyckes vara en skicklig man, men har äfven något af det halffranska fladdriga väsendet och några artighets-termer, hvilka jag till min stora förargelse funnit här hos så mycket folk. Detsamma tyckte jag mig äfven märka hos eleverna, bland hvilka en stor del äfven talade Franska ganska väl. Med skäl kan man säga att Mohamedanismens sista tider äro inne, att ett förderfvets och förfallets dialektiska moment träder in i Orienten; men det är väl ett nödvändigt öfvergångssteg till något bättre, såsom jag hoppas. Dock allah dalam. Jag fick äfven här beröm för mitt språk af Kotta och andra. Derefter gingo vi till Timofejef, drucko thé och spelade ett parti dam, hvarefter jag sökte Ustad Mahmod, men fann honom ej hemma förän efter 'asr, då jag satt en stund uppe med honom på hans tak och hörde honom tala vackra historier om Murad, som i går försökt bakdanta mig inför honom. Jag föreslog för honom att få bo och lefva i hans hus, såsom en medlem af hans familj; till min stora förundran gick han in derpå. Går detta i verkställighet, så är det sannerligen den största lycka som kunnat hända mig.

Mars 18.

Sprang hela förmiddagen för att få tag på Refa'a effendi, men träffade honom ej. Satt en stund i kansliet och språkade med en just från pilgrimsfärden återkommen Perser, som hade förlorat sitt pass på vägen och nu anhöll om nytt. Han skref en utmärkt vacker Persisk stil; jag fick af honom ett profstycke, som han här skref åt mig. Begaf mig efter 'esha till Ustad Mahmod, åt der med honom och en ung vacker prydlig man, som utomordentligt behagade mig. Han pratade efter vanligheten sina historier hela aftonen, med en särdeles stor berättareförmåga och liflighet, allt under oupphörligt drickande af kaffe och tobaksrökning. Senare kom äfven Hossein hem och vi suto uppe tills mycket sent. Slutligen hemtades fram bolster och breddes ut på golfvet, då vi jemkade oss till sängs. Vi lågo alla 4 liksom i syskonsäng, Mahmod och Hossein läste mycket böner när de lade sig, otaliga gånger upprepande isynnerhet bismilla. Man lade sig först under täcket och klädde så rätt af sig, till och med skjortan. Turbanen behöll Mahmod på sitt hufvud, men aflindade shawlen och behöll blott tarboshen med en liten hvit duk omlindad längst ner. Jag tillbragte en högst orolig natt, störd af trummornas och pipornas sorl, som ledsagade ankommande pilgrimer.

Mars 19.

Vi stego bittida upp före solens uppgång. De andre gjorde sin morgonbön, men jag hade ej mod att bedraga dem midtför deras ögon, utan tvättade mig blott till bön, gick upp på taket, såg mig omkring och fann mig vara i en verkeligen högst penibel ställning. Sedan vi derefter druckit kaffe och rökt, gingo vi ut för att se på pilgrimerna, som i dag återvände hem. Vi gingo ut ur staden ett stycke och mötte oupphörligen pilgrimer, dels på kameler med mångahanda slags sadlar, dels också utan sadlar, dels på åsnor, följda af slägtingar och vänner, som gått ut att möta dem, bland hvilka flere äfven hade hemtat musikanter med sig. Man såg också skaror af qvinnor, som gått ut för att möta kanske en son eller en husbonde, men kommo gråtande och jemrande hem, lika ensamna som de gått ut. Han hade ej kommit tillbaka, utan dött på den besvärliga vägen! Deremellan syntes flera skaror, som firade en omskärelse, med den renade ibland sig sittande på en häst och ganska grannt utstyrd i glitter och guld, föregången af musikanter och kämpar med käpp. Pilgrimerna sågo icke så litet stolta ut, det var med en viss stolthet och värdighet de gåfvo sin selam åt höger och venster, då de af glada vänner besvarades med bissalameh. Äfven jag kände en viss fröjd och tänkte med längtan på den tid, då kanske äfven jag någon gång skulle komma hem från en dylik pilgrimsfärd, samt längre fram någon gång emottagas hemma af vänners och slägtingars glada anleten. Vi stannade i flera cafén, kommo genom Mahmod in i flera stora sällskaper och jag togs af alla för en moslim. Vi drucko kaffe till oändlighet, mer än jag vet mig någonsin förr hafva druckit, så att jag började känna knipningar i magen, isynnerhet derföre att jag ingen mat hade förtärt om morgonen. Äfven började tiden synas mig något tråkig och lång; ehuru vi ej sett Amir elhagg, som sades först i morgon komma med Mahmil, var jag glad att jemte de andra få stiga upp och gå hem. Jag gick på eftermiddagen till Bokti, tog pengar och underrättade honom om den öfverenskommelse jag träffat med Mahmod, att helt och hållet bo och lefva hos honom i hans hus och i hans familj; men jag fick till svar att det var absolument omöjligt, att jag då ej kunde njuta något skydd af konsulatet. Detta svar gaf mig myror i hufvudet, jag visste ej rätt hvad jag skulle företaga mig och säga åt Mahmod, då han enligt öfverenskommelse skulle komma hem till mig efter maghrib. Medan jag satt och funderade, kom Timofejef med den nyss hit anlända Kasanska kandidaten (eller något dylikt), som sade sig ämna dröja i Egypten 4 månader för att undersöka dess dialekter, utan att han ännu förstår just någonting af det här talade språket. Desse drucko thé här omkring en timmas tid och skulle snart återkomma för att här tillbringa natten. Om aftonen kom riktigt Kasanaren och berättade att Bokti sjelf hade gått till Timofejef och strängt förehållit honom otillbörligheten af att i går i ett café hafva gifvit sig ut för moslim samt annat dylikt; dervid tyckes han ock hafva yttrat ej den bästa tanke om mig. Stackars gamle gubbe! Ustad Mahmod kom ej i dag och jag var på det hela nöjd dermed. Hittills har jag i det prisade Masr ej haft annat än ledsamheter; om det ej snart blir annorlunda, säger jag farväl åt Egypten. På eftermiddagen satt jag mycket länge i ett café vid Birket och pratade med en äldre, fullkomligen Arabiskt klädd man, som förstod blott detta språk, men sade att hans far varit Tysk. Han tycktes vara en treflig, hederlig man, så att jag fann mig väl i hans sällskap.