Mars 20.

Gick bittida ut och tog en åsna, som förde mig till en af Kairos största gator, ledande till slottet, der Mahmil skulle passera. Folk var samladt till stort tal, sittande dels på bod-mastaberna, dels på serirer och kurser utanför cafén, dels trängande hvarann på gatan. Jag lemnade här min åsna och vandrade fram åt slottet till. Efter en stund kommo 2 alldeles nakna, blott om midjan ombundna, solbruna män, som tycktes vara någon sorts pajazzon, följda af gatpojkar, hvilka kastade stenar och glåpord åt dem. Kort efter dem följde en annan pajazzo, komiskt utstyrd i trasor, som äfven hade samlat en hop pojkar omkring sig. Kort derpå kom processionen, föregången af några officerare till häst, militärmusik och soldater. Sjelfva processionen bestod först af 2 kameler, utstyrda med vackra röda guld-broderade sadlar; efter dem Mahmil och derefter Amir el hagg, klädd i Turkiska vidbyxor med en röd gördel om lifvet, men för öfrigt alldeles naken. Han var en Maghrabi af svartbrun färg, hufvudet kalt öfver hjessan, men rundtomkring omgifvet af grått småknottrigt hår och hvitt skägg. Han runkade oupphörligt på hufvudet och kroppen gungades af kamelens gång. Jag vet mig aldrig ha sett någon menniska, som gjort ett så eget underligt intryck på mig. Han var ock den jag mest, nästan allena betraktade af hela processionen; jag hade svårt att taga mina ögon från honom. Efter honom följde tabl-ister, äfvenledes på kameler, allt under tåget bultande på sina små tympaner. Militär följde med processionen, isynnerhet omkring Mahmil gingo flere, som hade käppar eller korbager, med hvilka de oförväget slogo in bland den påträngande folkmassan åt alla håll. Jag följde processionen upp till citadellet, utanför hvilket den ännu på en stor öppen plats gjorde några slag; sedan framskred den upp, der Mahmil öfverantvardades kanske i Ibrahim pashas händer. Här förlorade jag hela härligheten, men stannade qvar på citadellets stora gård. Sedan besåg jag Josefs brunn, och gick dit ned, beledsagad af en ung man med ett ljus. Vid nedstigandet upprepade jag flitigt bismilla, och längst nere läste jag fatihe vid 'Abd Allas graf. Min ledsagare visade mig en tillstängd väg, längs hvilken han sade att Sejidna Ira färdats till Syrien, hela vägen under jorden. Nuvarande pashan hade låtit tillstoppa den. Jag räknade stegen upp och fick dem till omkring 230. Det hela var högst kuriöst. Det var nu omkring middagstid och ganska hett, hvarföre jag kände mig något trött efter mina långa vandringar i dag. Dock gick jag allt ännu inåt staden och träffade ihop med en gammal Turk, som sade sig hafva varit sångare fordomdags, men nu i 12 års tid hafva lefvat utan någon slags inkomst, min'and Illah. Kasanaren flyttade in i dag och jag tillbragte en stund af aftonen hos honom, jemte Timofejef och Köhler, som på en stund kommo dit.

Mars 21.

Gjorde fram på dagen en lång vandring omkring Gemelije och närbelägna trakter; när jag kom hem hade husets ägare varit här och sagt att lokalen, som jag ämnade hyra, ej vore ledig. Kasanaren kom kort derpå in till mig och plågade mig oändligen med sitt fadda resonnemang angående Araberna och deras språk, om hvilket han har allsintet begrepp. Han förekommer mig särdeles tråkig, oaktadt han har god jargon att disputera och skryta; han sade sig i Persien hafva funnit 8 hittills alldeles okända och oomtalade dialekter af Persiskan m.m. Satt en lång stund om aftonen i ett café bredvid 3 Perser, som efter deras vana reciterade verser. Min kärlek för Persiskan vaknade dervid åter upp. Senare satt jag i ett Turkiskt café och såg ett skuggspel med mycket faddheter. Var hela dagen uttråkad och nedstämd öfver det fördömda bestyret att få logis och det gagnlösa lif, som jag hittills fört i Kairo.

Mars 22.

Vandrade omkring för att söka mig rum. Var först hos min gamle bavab i Shishim och med honom i ett bredvid beläget vekale, der präktiga rum funnos; såg sedan på ett hus i Asbukije. Middagstiden kom Timofejef hit med shekh Ibrahim. Vi suto här tillsammans och drucko kaffe, sedan följde jag med honom nära till Ashar, gick till Esk el moajat och pratade med Hassan, af hvilken jag beställt dynor och bolster. Satt på eftermiddagen i cafén vid Asbukije och hade tråkigt. I afton börjades Molid ennebi och man uppslog cafén och tält öfverallt vid Birket el asbukije. Om aftonen gick till Ustad Mahmod och tillbragte der hela aftonen. De ville med all gewalt att jag skulle flytta till dem.

Mars 23.

Visste ej hvad jag skulle företaga mig, ty hemma trifdes jag ej hos Kasanaren. Gick derföre ut och gjorde ej annat än strök omkring utan mål och syfte; satt i cafén och hade förfärligt tråkigt, med nedtryckt och förstämdt sinne. Begaf mig till Roda för att träffa Peterson, men han var ej hemma. Kom sedan till mitt qvasi-hem hos Kasanaren, men gick åter snart ut, satt tills efter 'esha och väntade förgäfves på Mahmod, som jemte Hossein lofvat komma för att träffa mig.

Mars 24-31.

Sedan jag förgäfves vandrat omkring, anmodat allt möjligt folk att skaffa mig rum och äfven sjelf besett några, men aldrig funnit något som convenerade mig, beslöt jag mig för ett i en stor vekale i Gemelijeh, tillhörande Selah dar. Jag flyttade äfven ditin den 25 om aftonen och fann blott toma väggar, nersmutsade af damm och annat, som min bavab Mohammed, tillika med en ung vacker flicka, dotter till den andra bavaben Ahmed, ej kunnat få bort med flitigt tvättande. Jag uppmanade dem att göra allt sitt möjliga för att få rent och hade dem ännu följande dagen att putsa väggar och fönster. Saleh, bavaben i Shishim der jag allraförst hade logerat, hade rekommenderat mig här hos sina kolleger med stort beröm och det vanliga: ma fisk zejo. Jag blef derföre väl hyllad och hållen för en rättrogen moslim. Alla dessa dagar upptogos nu af att ordna mitt hus, köpa dynor och bolster för att bekläda mina mastaber, lösa flitigt på pungremmarne, gräla och handla i bazarerna samt med snickaren m.m. Aftnarne upptogos af promenader vid birket el azbikijeh, der man nu (sedan fredagsaftonen den 22) firade Molid ennebi. Man hade denna dag öppnat otaliga bodar för sötsaker omkring shekh Bekris hus och högre uppåt staden, samt ökat antalet af cafén i promenaderna omkring Birket. Isynnerhet om aftnarne samlades hit folk till otalig mängd, mest af lägre klassen; de suto i cafén eller vandrade omkring och hörde på sångare eller spelmän, sågo på hawa och andra konstmakare eller apledare, samt läto gunga sig. Man hade under shekh Bekris hus uppslagit tält, sträckande sig ända till bron vid Divan el modaris, i hvilka om aftnarne samlade sig skriftlärda; dessa läste först ur en bok El dalail, om deras nästan som afgud dyrkade profet, höllo sin aftonbön vid 'esha i stort sällskap, och gjorde sedan zikr. Detta tycktes vara hufvudsaken af sjelfva festen och öfverallt hörde man sådana. Egen och för oss alldeles fremmande är karakteren i zikr, som på mig gjorde stort intryck. Kören mumlade djupt och dåft, oupphörligen och oföränderligt: allah eller la illaha illalallah, i ett sorl som liknade, tycktes det mig, ljudet af brummande björnar, hördt på långt håll; till detta accompagnement sjöng en eller flere strofer ur Koran, på en ganska enkel, något fugalik melodi. I somliga tält följdes sångsolot af en flöjt, som blåste partiet unisont med sångaren och gjorde en mycket vacker effekt. Harmoni hördes aldrig, utan allt var unisont, så när som på den mumlande kören. Härvid gjorde de oupphörliga svängningar på hufvudet, samt allehanda påkostande och ansträngande rörelser med kroppen; de fortforo dermed mest hela natten, utan rast och uppehåll, så att jag ej kan begripa huru de kunde hålla ut. Men troligen var det entusiasmen och exaltationen, som gaf dem denna styrka. På de flesta syntes en matt hektisk rodnad på de bruna kinderna, hvilken, tillsammans med den absoluta hängifvenheten och glömskan af allt jordiskt, gaf dem i sanning ett halft helgonlikt utseende. De hade ögonen lykta, samt syntes helt och hållet vara försänkta och dränkta i allah; jag måste tillstå, att jag sällan sett eller hört något så högtidligt och religiöst. Tälten voro illuminerade och bredvid bron hade man upprest en hög ställning, i form af en långsträckt båge eller segerport, hvilken man äfven illuminerat med lampor såsom annorstädes. För öfrigt sträckte sig fröjden icke högre upp i staden, utan allt var concentreradt här, och allenast minareten i den här belägna moskén var illuminerad. Jag vandrade oupphörligt af och an bland folket, köpte här och der något af deras helaveh, sukkarije och nötter &c., alltid för 10 fadda. Nöjen funnos, utom zikr, föga om aftonen, blott några sångare här och der i cafén, tympaner och Turkiska karagjoser. Äfven hörde jag nu, litet högre upp inåt staden, en Abo zeid berättare med sin kemenge. Han dels reciterade, dels sjöng (som jag tror) verser, och accompagnerade sig sjelf jemte en annan på en kemenge, som var högst enkel med ett något surrande ljud. Hans föredrag var vackert, verkligen ädelt, och behagade mig mycket. Om dagen hölls ingen zikr, men då voro hava församlade och gjorde sina konster, åto blår och blåste ut rök m.m.d. dumt tyg. De hade med sig en eller flere gossar eller togo dem från den åskådande barnhopen; dessa gjorde äfven sina konster, skreko och grinade förfärligt, samt voro alltid sa'idi och tjente till havins handtlangare. Jag såg huru han en gång körde en trädkula in i munnen på en sådan gosse, lade honom sedan på hans händer och fötter, blottade helt och hållet ryggsidan, tog ut kulan derifrån och kastade den högt i luften, till stor förlustelse för det med ganska litet nöjda folket. Två khovaler såg jag äfven i ett tält. De voro klädda som flickor och dansade med ganska stor expression, ehuru mycket lascivt. Den ena var en ung vacker gosse, och tog sig ganska väl ut som flicka; men den andra var otymplig. Musiken, efter hvilken de dansade, utgjordes af en zummara, en sorts säckpipa, och en tympan. Processioner gjorde man äfven om aftnarne, hvar och en assistent med ett långt vaxljus i handen. Festen slutades den 30 om middagen med doseh, en ceremoni, verkligen den förunderligaste man kan se. Dervisher, fromma män och (tror jag) hvem helst som ville, lade sig utmed marken på magen, den ena tätt invid den andra, och shekh Bekri, sittande på en stolt vacker häst, ledd af en man på hvardera sidan, framskred långsamt öfver de prosternerade männernas ryggar. När de stego upp allteftersom de blifvit öfverridna, blefvo de omringade och omfamnade af vänner och slägtingar, upplyftade och halft burna af dem. Deras ögon voro slutna, de svarade ej på de frågor som gjordes dem, och tycktes vara alldeles afsvimnade. Dock, som det syntes mig, kom det sig ej af smärta, utan fastmera af from religiös hänryckning och exaltation; ty efter några ögonblicks afdåning vaknade de upp, alldeles friska och färdiga, samt berättade med munter och fullkomligt naturlig stämma, huru lätt hästens fot gått öfver deras rygg, utan att förorsaka den ringaste smärta. Detta var egentliga slutet på festen, men denna afton och natt fortsattes ännu de vanliga förlustelserna. Trängseln var förfärlig vid doseh och barn trampades förfärligt mellan fötterna. Jag träffade lyckligtvis ihop med en Turk och trängde mig fram med honom, upprepande som oftast halfhögt för mig sjelf: la illaha illalallah. Polisen behandlade här som annorstädes folket förfärligt grymt, slående in i pöbelhopen med käppar åt ansigtet och ryggen eller hvart helst det träffade. Under dessa dagar hade jag äfven lyckan bivista en konsert i ett privat hus i mitt granskap, der bröllop eller någon annan familjefest firades. Gården var full med folk, placerade på de här vanliga höga trädsofforna och palmqvist-stolarne. Uppe i ett stort fönster, meshrebije, bildande ett slags galleri, suto musikanterna med sina instrumenter och sångarne. Jag kunde ej se dem, men som jag tror var der flöjt eller nai, kemenge och kanan. Såsom öfverallt här, var i musiken ingen eller blott föga harmoni, dock vexlade instrumenterna med solo och melodier. Musiken var högst enkel, men vacker, små korta något fugalika satser. Något komliga förekommo mig öfvergångarne. Sången utfördes i kör, nästan unisont accompagnerad af instrumenterna. — Abdolkhaliks bod är just här i mitt granskap och en stor del af dagen sitter jag der med honom, samt gör sålunda många bekantskaper med allehanda sorts folk, som passera eller stanna en stund att prata eller stiga upp i den lilla boden, hvilken högst inrymmer tre personer. De komma om aftnarne ofta till mig, dricka thé och prata; jag finner mig nu fullkomligen i mitt esse och tror att det skall bli godt af. Jag passerar allt för moslim och inviteras i moskéerna att göra min bön; detta är dock litet genant, emedan jag ännu ej kunnat besluta mig dertill.