Bemerkungen über die Sprache der Beduinen. I Zeitschrift d. Deut. morg.
Ges. Band. 12. Leipzig 1858.

S. E.

Georg August Wallins rese-anteckningar.

I. Afdelningen.

Lübeck—Konstantinepel 1843.

Långt in på sommaren nödgades jag ligga hemma och vänta på lägenhet till Tyskland. Så stor ock min fröjd var att träffa min scheikh Tantavi och med honom och hans reskamrat De Maison tillbringa de sista 10 dagarne af min långa väntan, kunde dock allt detta ej stilla min oro och otålighet att komma på väg. Denna otålighet minskade äfven till någon del det nöje och den nytta jag annars haft af scheikhens besök hos oss. Han var glad och munter som vanligt och gjorde sig derigenom hos oss, liksom annorstädes, omtyckt af alla. Sjelf tyckte han om vår stad, vårt folk och vårt klimat, hvari han fann likhet med sitt eget lands, och lofvade att det ej skulle bli sista gången han besökte oss. Några dagar före min afresa begaf De Maison sig ut på en liten lustfärd i Finland, under hvilken han tänkte besöka Tammerfors, Tavastehus och möjligen några andra städer och ställen. Ändtligen den 28 juli, sedan den alltid långa skeppartimman en hel vecka blifvit förhalad från ena dagen till den andra, gick jag om aftonen om bord, följd af de mina och af scheikhen, som på Europeiskt vis med ett handslag och en kyss från sina skäggbuskiga läppar, men med sin Arabiska helsning, var den sista som från vår strand önskade mig lycklig resa. Jag kan ej undgå att nämna, det min koran, som jag behållit framme till reslektyr, jemte några andra lösa saker, bland dem min väl fullpackade snusburk, blefvo glömda hemma, hvilket jag ansåg som ett dåligt omen. Den 14 dagar långa resans öfver Östersjön besvärligheter ersattes hos mig af nöjet att vara på sjön, och det var sällan den förekom mig för lång.

Fredagen den 11 augusti kommo vi ändtligen fram till Travemünde, ett fridfullt vackert badställe med fri utsigt uppåt Östersjön och åt de vackra bördiga Mecklenburgska och Holsteinska stränderna. Efter intagen dugtig frukost, vid hvilken jag af mina reskamrater i champagne blef helsad välkommen för första gången till Tysklands jord, begåfvo vi oss alla 6, kapten Lange inberäknad, uti en vagn till Lübeck, der vi inträffade i god tid på förmiddagen. Främmande var för mitt vid Finlands torftighet och kala berg samt dess folks trumpna anleten vana öga, anblicken af Tysklands rikedom och yppiga glada fält samt dess folks glada sjelfbelåtna ansigten. Men tillika har jag ock alldrig förr kännt huru kärt Finland är mig. Lübeck förekom ungefär sådant jag på förhand tänkt mig det — blott alla menniskor föreföllo mig der alldeles lika, liksom stöpta i en och samma form — männerne flitiga, ordentliga och prosaiska, "treuberzig und bieder"; qvinnorna, de vackra, alla med ett visst Judetycke, liknande mer eller mindre Julia Schäffer eller hennes systrar, hos hvilka man snart sagdt finner alla nyanceringar af den Tyska qvinno-skönheten jag hittills sett — de vanliga och fula här mest som öfverallt, dock med en viss kroppslig friskhet och köttfullhet mera än hos oss, för öfrigt fryntliga och färdiga med insinuanta miner. Men jag fruktar att med Tyskarnes "biederkeit" och "treuherzigkeit" står så till som med Svenskarnes nordiska kraft. Jag gjorde blott en kort rund omkring Lübeck och förundrade mig öfver de trånga gatorna och det gamla Göthiska byggnadssättet. På aftonen besökte jag med Staudinger Tivoli-teatern, som högeligen behagade mig, icke för sjelfva spektaklets skull, ty det var alldeles ömkligt, men för sjelfva inrättningens skull. Jag fann ett innerligt nöje i att i det fria sitta och röka sin cigarr, dricka sitt öl eller hvad som behagades, i stort sällskap och derunder se spektakel. Fruntimren sutto 3 till 4 vid små aflånga bord, stickade sin strumpa, åto à la glace eller förtärde något annat, och under allt detta antingen spelades på scenen eller i orkestern mellan akterna; den som ej ville höra musiken, som ehuru ej något utmärkt dock ganska gerna kunde höras, gick omkring och spatserade i en liten, men ganska vacker trädgård vid Trave. För öfrigt var man alldeles ogenerad, hvar och en gjorde och lät hvad han ville. Så hade jag en verkligen rolig afton för omkring 1 Rub. B:co ass.

Aug. 12.

Kommo med deligence till Hamburg, 6 Finnar i samma vagn. Trakten var likaså rik och glad, väl odlad och planterad, med vackra, stora skogar och bördiga, yppiga åkerfält; här och der någon bäck och arm af Traven, men inga berg. Så intagen jag än var af anblicken häraf och så oupphörligt jag än först hade ögonen fästade på de fält vi foro öfver, blef det mig dock slutligen tröttsamt, och jag sköt gerna upp mina glasögon på pannan och lät dem falla ned blott för någon af de många nätta bondgårdar vi foro förbi, eller för något bo af de i Tyskland så högt älskade och aktade storkarne, hvilka af folket anses nästan såsom skyddsandar för den gård de behaga bygga sitt bo på. Framkomne till Hamburg uttröttade af den blott 6 timmar långa, men dock högst utmattande färden i deligencen, begaf jag mig ut att göra en tur i staden, som jag genast fann vara annat slag än Lübeck. På sina ställen var den storartad och praktfull som Petersburg, men här saknades den stolta Nevan; Alster och Elben äro ömkliga små floder med smutsigt och brunt vatten, och kanalerna här kunna ej heller på långt när jemföras med dem i Petersburg. För öfrigt är Hamburg till sitt utseende mycket mera omvexlande, ej så enformigt och tröttande som Petersburg. Den beprisade Jungfernstieg fann jag ej vara något särdeles, mer än de vackra och eleganta husen på sidan om den. Men det förnämsta företräde som Hamburg och troligen alla städer i Tyskland ha framför kanske alla andra, äro de vackra promenader och gröna fält som finnas till så stor mängd. Bodarne längs Jungfernstieg voro väl eleganta, men till ringa antal. Den första man jag här köpslagade med, var en gammal antiqvar, som för Reiskes öfversättning af Abulfeda begärde först 2 mark 8, men sedan straxt gick af för 1 mark 12, så att man kan bli uppdragen af de ärliga Tyskarne lika väl som af Ryssen. Jag vandrade hela dagen upp och ner, hufvudsakligen på Jungfernstieg och på vallen, och såg mycket folk, men alla, så karlar som qvinnor, förekommo mig lika hvarandra, "recht knotig", som Tysken säger. Här träffade jag äfven tvenne Armenier, hvilka jag tilltalte på Persiska och fann vara de intressantaste bland dem jag såg.

Aug. 13.