Kom Staudinger upp till mig bittida på morgonen; vi drucko kaffe tillsammans och betraktade folket, som i stor mängd begaf sig, som det tycktes, ut på landet, mest med familj för att tillbringa söndagen. Var med Pacius i Jakobi kyrkan öfver en gudstjenst, hvarvid först förargade mig en gumma, som med sin vackraste söndagsmin beställsamt sprang omkring i folkhopen och skaffade dem sittplatser, förstås för pengar. Under predikan gingo äfven till stor förargelse håfvar ikring, som hos oss. Predikan, hållen af Schmalz, en af Tysklands berömdaste predikanter, om en kristens sanna lif i den heliga anda, förekom mig alltför mycket Hamburgisk med sina tirader om penningeförakt, men utfördes ej med den hos oss vanliga enformiga prestdeklamationen, utan mera i en nästan vanlig samtalston, dock då och då med Tysk pathos, ögonvridningar och handvändningar. Tysken kan ej inse att den sanna andakten, liksom den sanna konsten, ej behöfver några vridna åtbörder och choser. I sanning Fader vår behöfver inga handupplyftningar eller vända ögon! Den Tyska choralen smakar mig äfven för fet och lärd. Hvad mest behagade mig var predikantens drägt, som liknade fullkomligt den Luther bar, nemligen svart kappa, hvit corset och svart mössa. För öfrigt var intet i hela kyrkan som ingaf mig andakt. Ifrån kyrkan gick jag med Staudinger och en hans bekant, till en billard på Bellevue, och åt sedan middag med dem i hans hus. Man finner sig genast hemmastadd i en Tysk familj; frun är liksom en gammal bekant och hjertans glad om man äter med god aptit. Men på längden måste lifvet med dem bli tråkigt; ty i första momenten visa de allt, och hvarken kan man då ana något bakom, eller får man framdeles se något annat, än hvad man som vildfrämmande genast såg. Derefter foro vi alla i ett stort sällskap andra handtverkare af hans bekanta på jernbanan ut till Bergenhof, och besökte der alla pavillons, af hvilka Eisenbahn-Pavillon mest roade mig; der dansade sjömän vid en skrålande musik, sålunda att karlarne mest dansade med karlar och qvinnorna med qvinnor. Sjelfva trakten förekom mig ej så vacker som åt andra håll utom Hamburg. En gräslig mängd folk var församlad här, och när vi kommo till staden voro äfven alla gator fulla, och af andra hörde jag att äfven alla andra lnstställen varit fulla af folk. Senare voro vi hos Peter Ahrens, der man sade mig att de gamla goda och roliga tiderna nu till det mesta voro förbi. Såsom det nu var, var det högst uselt, hvarken nobelt eller burleskt. Der träffades Ingman och så tillbragte vi, 6 Finnar och en Norrman, hans reskamrat från Berlin, en treflig stund vid 2 flaskor champagne. Sent kommo vi uttröttade hem.

Aug. 14.

Ingman kom bittida hit och vi drucko kaffe tillsammans. Sedan gingo vi ut till Pacius, sedan med honom på boklådor och till antiqvarier, der man ofta finner mycket goda böcker; så lyckades jag ock nu få Desguignes Histoire des Huns i Tysk öfversättning. På eftermiddagen voro Ingman och jag till Hamburger Berg, der på en folktheater den bästa platsen kostade 4 skilling och Hvita frun spelades med inströdda spridda sångstycken, hvartill orkestern utgjordes af en harpa och en flöjt. Qvinnan som spelte harpan tuggade sin brödbit under det hon spelade, och var omringad af en hel hop små barn. Flöjten hväste förfärligt. Dock var det hela ej så burleskt och uselt jag trodde och önskade. Sedan betraktade vi Polichinelli Kasten, som roade mig utomordentligt, så att jag med full hals ofta måste skratta ut. Sedan träffade vi Staudinger och gingo alla 3 på Offen Teater, som var högst tråkig. Derefter kommo vi småningom på omvägar hem.

Aug. 15.

Bittida på morgonen begaf jag mig ensam till hamnen, vandrade den hel och hållen utåt och fröjdade rätt mina ögon åt den mängd af fartyg och den mastskog, den rörelse och det lif jag der såg öfverallt; genomvandrade sedan förstaden S:t Pauli och hela Altona och Ottensen, den vackraste anläggning jag än sett här, och troligen bland de skönaste man kan se någorstädes. Sedan träffade jag enligt öfverenskommelse tillsammans med Pacius, Ingman och en Judedoktor härifrån, på Alster pavillon, derifrån vi alla 4 begåfvo oss i en så kallad droschka till det nya Jude-hospitalet i S:t Pauli, som tycktes vara eller bli ett mycket väl och beqvämt inrättadt sjukhus. Doktorn som vi hade med oss var en treflig pratsam Jude. Sjukhuset är bygdt på Salomon Heines egen bekostnad, som dertill gifvit ungefär 100,000 mark banko. Derefter åto vi middag hos Pacius, hvars mor förekom mig som en den bästa gumma jag sett, och cousinen, hvilken äfven var der, som en äkta Tysk flicka, glad och treflig; äfven här fann jag mig genast hemma. På aftonen voro vi i Stadt Theatern och sågo Zampa, som gafs verkligen miserabelt för Hamburg. Hr Stritt, Zampa, var en usel både sångare och spelare, likaså M:r Cornet, Camilla, hvilka båda gåfvo Gastrollen här. Theatern var ringa besökt och de flesta tycktes vara utlänningar. Sjelfva scen och salongen voro nätta, likväl intet i jemförelse med Petersburgska stora teatern, men ungefär jemförbar med den Alexandrinska.

Aug. 16.

Besåg börsen, som både ut och invändigt behagade mig utomordentligt. Träffade på vårt värdshus en ung resande Spanior, som kommit hit för att lära sig Tyska. En ung vacker man, liknande Wasilieff. Emedan jag var den enda han ännu träffat här, som talade Franska, var vår bekantskap snart gjord. Han förekom mig ock genast lika älskvärd, som jag förut funnit Wasilieff vara.

Aug. 17.

På aftonen var jag med Staudinger på Tivoli-theatern här, hvars inrättning var densamma som i Lübeck, blott i större skala tilltagen och bättre. Trädgården var större och vackrare, dessutom var här äfven en Rutschbahn, nedför hvilken man for i små vagnar. Sjelfva theatern och orchestern voro ojemförligt bättre, äfvenså aktörerna. Man gaf här Die Papiere des Teufels jemte en annan piece, som vi ej sågo, emedan vi kommo för sent, till recett för Hr Wilde, hvilken tycktes vara publikens älskling, men också tog sitt anseende hos den för mycket i anspråk och anbragte sin Witz öfverallt, om det passade eller ej. Han var en af de vanliga Tyska komikerna, utan någon djupare humor och komik, än man vanligen finner den hos alla Tyskar. Tysken äger blott hvad han kallar Witz. Roligheten i den ligger blott i dess dumhet och ju dummare Witzen är, desto bättre.

Aug. 18.